Är kristendomen egentligen ateistisk?

Det senaste året har kristendomens nya synlighet, särskilt på kultursidorna, diskuterats flitigt. En möjlig bakgrund till detta skifte är den våg av intresse för kristendomen som ett antal främst ateistiska och politiskt radikala vänsterfilosofer visade i slutet av 90-talet och början av 00-talet. Filosofer som Alain Badiou, Giorgio Agamben, Gianni Vattimo och Jacques Derrida började studera och diskutera Bibeln och den kristna traditionen, inte med syfte att kritisera, utan för att de fann idéhistoriskt viktiga och filosofiskt betydelsefulla tankar där.

Resultatet blev en betydande självförtroendehöjning bland teologer. Det är mycket möjligt att denna förändring nu börjar märkas utanför akademin, inte minst i kyrkan.

Ingen av dessa filosofer fick större genomslag hos allmänheten än slovenen Slavoj Zizek. Han var den första intellektuella stjärnan som man kunde göra mem av och han blev känd för sina tillspetsade och provocerande tolkningar av film och populärkultur.

Zizek skriver två sorts böcker: lättillgängliga, där han analyserar med hjälp av filosofi och psykoanalys, och svåra, där han analyserar med hjälp av skämt och populärkultur

I dag är det framför allt på högersidan som man vill använda kristendomen för politiska syften. Intressant är att i båda fallen verkar Guds existens vara av sekundär betydelse.

I sin nya bok ”Christian atheism” återvänder Zizek till tankar han utvecklade kring millennieskiftet, nu i relation till aktuella frågor som kriget i Ukraina, AI och ”wokeism”. Zizek skriver två sorts böcker: lättillgängliga, där han analyserar skämt och populärkultur med hjälp av filosofi och psykoanalys, och svåra, där han analyserar psykoanalys och filosofi med hjälp av skämt och populärkultur. ”Christian atheism ”hör mestadels till den senare kategorin, men det är underhållande läsning. Zizek bedriver psykoanalys på vårt samhälle och för fram i ljuset mycket som vi helst vill hålla dolt.

Varför kristen ateism? Zizek hävdar att ”naiv ateism” – läs nyateisterna Dawkins, Hitchens med flera – bara vill plocka bort Gud ur världsbilden. Zizek hävdar att Gud då återvänder som ett slags spöke i form av etiska krav och reaktionär politik. I stället måste man gå vägen igenom kristendomen. För Zizek är kristendomen i grunden ateistisk. Han utgår från Hegels tolkning av kristendomen och hävdar att inte bara Jesus utan Gud själv dör på korset. Gud uppstår sedan men inte som en transcendent verklighet utan som Den helige ande, vilket är ett annat ord för kyrkan. Denna nya gemenskap är föregångaren till alla revolutionära grupper efter detta.

Boken borde heta ”Lacansk ateism” snarare än ”Kristen ateism”. Som en skicklig predikant lyckas han frambringa mening ur Jacques Lacans mest obegripliga formuleringar

Som historisk teori är detta bara hittepå, men poängen är filosofisk: Det finns ingen stor fadersfigur, utan denna idé måste ersättas med det kämpande kollektivet som skapar en ny värld.

Något större intresse för ”verkligt existerande kristendom” har Zizek alltså inte. Och i ärlighetens namn borde boken heta ”Lacansk ateism” snarare än ”Kristen ateism”. Som en skicklig predikant lyckas han frambringa mening ur de mest obegripliga formuleringarna i psykoanalytikern Jacques Lacans skrifter.

Ändå är mycket av det Zizek skriver teologiskt intressant. Viktigast tycks mig vara hur han slår vakt om verklighetens yttersta obegriplighet. Med hjälp av Lacan, och rätt mycket kvantfysik, visar han hur farligt det blir när vi tror oss kunna reda upp verkligheten, om det så handlar om fysik, vår sexualitet eller politiken. Den radikala tanken är att det inte är vår förståelseförmåga som är otillräcklig för att greppa verkligheten sådan den är. Osäkerheten är inbyggd i verkligheten själv. Det är givetvis en religiös idé: Gud är namnet på den del av verkligheten som vi aldrig kan förstå, kontrollera eller utnyttja.

För den ”vanliga” kristendomen är verklighetens osäkerhetsmån utrymmet för Guds ingripande: det som brukar kallas nåd

Men för att tänka så måste man förstås överge ateismen.

Men det är här frågan om Guds existens ändå blir viktig. Hur ska vi förstå denna osäkerhet i verklighetens grundstruktur? Zizek ser här ett utrymme för verkliga samhällsförändringar. Ändå är den bild av framtiden han tecknar oerhört mörk: ett tredje världskrig är ”oundvikligt”, klimatkrisen kommer skapa oerhört lidande och att den liberala demokratin är vid vägs ände. Kanske det också förklarar varför hans analys av AI-revolutionen och kritiken av den liberala vänsterns politiska korrekthet och identitetspolitik känns så… trött. Om osäkerheten bara är ett slags tomhet finns det inte så mycket att hoppas på.

För den ”vanliga” kristendomen är verklighetens osäkerhetsmån utrymmet för Guds ingripande: det som brukar kallas nåd.

Men för att tänka så måste man förstås överge ateismen.

Läs fler av DN:s bokrecensioner.