I hela sitt yrkesverksamma liv har Wiola Jutewik, som bor i Sundbyberg norr om Stockholm, arbetat med administration. Under åren har hon jobbat på kontor, på företag och för ett par av landets studieförbund, bland annat i Stockholmsförorten Tensta.
Men sedan 1,5 år tillbaka ser tillvaron annorlunda ut. Nu är Wiola Jutewik i stället arbetslös och lever på aktivitetsstöd och av sparade pengar.
– Den ekonomiska stressen är värst. Jag är 59 år nu – och är orolig över att ha det så här tills jag blir 67. Min ekonomi är redan jättedålig och jag är rädd för hur det kommer att bli när jag går i pension. För jag kommer knappt att få någon pension – och vad ska jag då göra?
Wiola Jutewik är långt ifrån ensam om sin situation. Enligt SCB låg arbetslösheten i augusti på 8,4 procent – den högsta siffran på tio år med undantag för pandemiåren. I september var strax över 360 000 personer inskrivna hos Arbetsförmedlingen, nästan 30 000 fler än under samma period i fjol.
Statistiken visar också att det finns betydligt färre jobb hos Arbetsförmedlingen. Enligt myndighetens siffror från september fanns drygt 98 000 jobb, nära 22 000 färre jämfört med motsvarande period i fjol.
När hyran och alla räkningar är betalda har Wiola Jutewik 2 500 kronor kvar att leva av. Pengar som ska räcka till mat, medicin och kläder. Att unna sig något utöver det mest grundläggande är omöjligt.
– Det händer att jag följer med vänner, som kanske köper en öl eller ett glas vin till mig om vi går ut. Och det tar jag emot, samtidigt som jag gärna skulle vilja bjuda tillbaka någon gång. Men det kan jag ju inte, säger hon.
Lägenheten i ett 50-talshus i Sundbyberg är ljus och hemtrevlig. Här sätter sig Wiola Jutewik varje dag framför datorn för att skanna jobbsajter. Hon har skrivit hundratals ansökningar, som oftast får standardsvar som ”tack för visat intresse” eller ”vi har bestämt oss för att gå vidare med andra kandidater”. Men för en tid sedan fick Wiola Jutewik ett mer utförligt svar.
– Då fick jag ett mejl där det stod att det var över 1 600 personer som hade sökt tjänsten och att bara 14 av dem hade gått vidare. Och det var bra att få veta det. Då kändes det liksom okej att man inte fick jobbet, säger hon.
Wiola Jutewik är kritisk till den hjälp hon har fått av Arbetsförmedlingen under tiden i arbetslöshet. Hon efterlyser en mer aktiv roll i jobbsökningsprocessen från myndighetens sida.
– Jag kan inte alltid de dataprogram som numera efterfrågas för de jobb jag skulle kunna söka. Och säkerligen finns det arbetslösa personer som för Arbetsförmedlingens räkning skulle kunna ge kurser till mig och andra som är i min situation i exempelvis de vanligaste affärsprogrammen, säger hon och fortsätter:
– Då skulle jag och en massa andra inte direkt sållas bort när vi söker jobb.
Utöver ekonomiska påfrestningar kan tillvaron i arbetslöshet också få andra konsekvenser. När vardagen för familj, släkt och vänner ofta kretsar kring jobb kan de personer som är exkluderade från arbetsmarknaden uppleva ett utanförskap.
Wiola Jutewik understryker att hon inte känner någon skam över att vara arbetslös.
– Det ska man inte göra. Men jag känner mig som en idiot när jag för tionde gången möter någon bekant som frågar om jag har fått jobb. Det handlar inte om att man känner skam, men det känns på något sätt som att det är något fel på mig, säger hon.
De dystra siffrorna innebär att Sverige i augusti hade den tredje högsta arbetslösheten i EU, enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat. Och situationen på arbetsmarknaden ser ut att hålla i sig. Enligt regeringens prognoser kommer arbetslösheten även under återstoden av året och under 2025 att ligga kvar på fortsatt höga nivåer.
För Wiola Jutewiks del ter sig den privatekonomiska situationen alltmer osäker, ju längre tid hon går arbetslös.
– Jag vet inte hur länge det här kommer att fungera, men samtidigt tror jag att många har det värre. Jag bor i en storstad där jag kan göra saker som inte kostar något. Men bor man på en mindre ort finns det inte så många sådana aktiviteter, säger hon.
När Wiola Jutewik inte söker jobb försöker hon att lämna hemmet. Ibland går hon på olika former av kulturevenemang som inte kostar något, eller gör utflykter i Stockholmsområdet med hjälp av kollektivtrafiken. Wiola Jutewik är också aktiv i civilförsvaret.
– Jag är med i det som kallas för frivilliga resursgruppen, som kan kallas in av kommunen i krislägen. Och jag försöker att fylla dagarna med annat eftersom jag inte har ett jobb. Någonting som ändå har ett värde. Så att jag känner att jag har gjort någonting, precis som alla andra, säger hon och tittar på bokhyllan i sitt vardagsrum.
– Och så har jag tänkt att jag ska läsa alla Nobelpristagare. Jag har fortfarande 48 stycken kvar.
Läs mer:
Psykologens råd till arbetslösa: Behåll vardagens rutiner
Forskare: Det finns fördelar med att söka jobb i lågkonjunktur
Svantesson om budgeten: Rätt att sänka skatten för höginkomsttagare
