General Augusto Pinochet, den auktoritäre ledaren som mellan 1973 och 1990 lade Chile under terrorvälde, måste le i sin grav.
En hängiven beundrare, extremhögerfanatikern José Antonio Kast, har valts till landets president och överrumplat motståndet.
Det är första gången sedan demokratin återinfördes för 35 år sedan som en anhängare till diktaturen har nått detta höga ämbete (Sebastián Piñera, en konservativ affärsman, valdes till president vid två tillfällen men bara för att han konsekvent motsatte sig Pinochet).
Förvisso måste inte Kasts valvinst tolkas som ett hjärtligt stöd för hans hyllande av Pinochet. Hans valplattform och löften – sorgligt välbekanta för män och kvinnor i USA och på andra ställen – lockade en arg, uppgiven och förvirrad befolkning som strävar efter radikal förändring: löften om att utvisa alla 330 000 papperslösa invandrare, hårda tag mot kriminalitet och narkotikahandel, avskedandet av otaliga offentliganställda (som kallats ”parasiter” av en av hans högsta rådgivare) och ett löfte om att tämja inflationen. Det är därför möjligt att se dessa resultat som ytterligare ett alarmerande exempel på en världsomspännande utveckling mot nativistisk auktoritarianism.
Omröstningen var desto modigare eftersom den trotsade en auktoritär regim som kontrollerade media, ekonomi och bruket av dödligt våld
Men utfallet är särskilt oroande i ett land där den framgångsrika kampen för demokrati det senaste halvseklet varit en global inspirationskälla.
Det chilenska folket lyckades göra sig kvitt diktaturen, framför allt genom en folkomröstning i oktober 1988, där general Pinochets försök att fortsätta styra landet på obestämd tid fullständigt krossades. Omröstningen var desto modigare eftersom den trotsade en auktoritär regim som kontrollerade media, ekonomi och bruket av dödligt våld. Pinochets stjärna bleknade ännu mer när demokratin återinfördes 1990, och senare när han greps i London 1998 och åtalades för brott mot mänskligheten, varpå det avslöjades att han stulit miljonbelopp.
Den sista stöten mot hans inflytande tycktes vara utdelad när han dog den 10 december 2006 (ironiskt nog på Internationella dagen för mänskliga rättigheter). Upphetsade folkmassor samlades i chilenska städer och mässade: ”Adiós, general.” De dansande, febriga medborgarna såg sin chans att för alltid och tillsammans med hans lik begrava idéerna och det inflytande han haft över Chile under så många sorgliga decennier.
Jag var inte så säker på det. Efter att ha bevittnat den karnevaliska extasen på Santiagos gator frågade jag mig i New York Times om generalen verkligen var död? Jag skrev: ”Kommer han någonsin att sluta förorena varje schizofren spegel av våra liv? Kommer Chile någonsin upphöra att vara en delad nation?” och tillade: ”Kampen för mitt lands själ har bara börjat.” (New York Times, 16/12 2006)
Nästan ett kvartssekel senare önskar jag att mina farhågor hade varit mindre profetiska.
Det har alltid funnits många hårdnackade anhängare till Pinochet som fortsatt att hylla honom (han räddade landet från kommunism, han upprätthöll lag och ordning, hans nyliberala ekonomiska politik påstods ha gjort Chile till ett ”modernt” land). Men hans följare har alltid varit i minoritet.
Den mäktigaste mannen i landet kommer att försöka tvätta rent diktaturens våldsamma förflutna, avrättningarna och flyktingarna, tortyren och koncentrationslägren
Kasts seger måste därför förstås som en politisk och etisk jordbävning. Den mäktigaste mannen i landet kommer att försöka tvätta rent diktaturens våldsamma förflutna, avrättningarna och flyktingarna, tortyren och koncentrationslägren. Skamligt nog tänker Kast benåda de 141 fångar som dömdes för brott mot mänskliga rättigheter av chilenska domstolar, inklusive Miguel Krasnoff som dömdes till ett mer än tusen år långt straff för sina brott. Om denne man, ansvarig för att hundratals dissidenter torterades till döds, har Kast sagt: ”Jag känner Miguel Krasnoff och efter att ha träffat honom tror jag inte på allt det som har sagts om honom.”
Kast tänker lägga ner övervakningsorganet INDH (nationella institutet för mänskliga rättigheter) och den kommitté som fortfarande söker efter svar om 1210 desaparecidos (försvunna politiska fångar, övers. anm.). Kast, anhängare av den mest reaktionära och traditionella katolicismen, är motståndare till abort även efter våldtäkt eller om mammans liv är i fara; han röstade mot civilt partnerskap för homosexuella; han motsätter sig ursprungsbefolkningens strävan efter rättigheter och identitet.
I sitt korståg för att skriva om det förflutna och stöpa om framtiden kommer Kast att möta hårt motstånd från de miljontals chilenare som röstade mot honom, även om de för tillfället är i minoritet så är de också arvingar till en hundraårig tradition av rättvisekamp.
Det var detta förkroppsligande av hopp och kampvilja som jag förälskade mig i när jag kom till Chile vid tolv års ålder – en pojk född i Argentina och uppvuxen i USA, på drift i en förbryllande värld.
Först förfördes jag av underverken i Chiles natur, de magnifika Kordiljärerna och det stormiga havet. Men det verkliga mästerverket var det stormiga folket som, ”likt en flod av tigrar” i Nerudas dikt, beslutsamt rörde sig mot befrielsen.
Den floden kommer att översvämmas av indignation när Kast försöker avveckla den välfärdsstat som skapats av så många män och kvinnor som varit villiga att riskera sina liv för ett Chile byggt på solidaritet i stället för på vinstintressen. De var inte rädda på den tiden och de kommer inte att vara rädda nu.
Kast skulle inte ha vunnit om inte eliten i mitten- och vänsterpartierna misslyckats med att erbjuda ett livskraftigt, uppfinningsrikt alternativ till landets nuvarande dilemman och kroniska olycka
Men om den storm av uppror och motstånd som Kast kommer att möta ska lyckas – för att säkerställa att han blir en parentes i den snåriga historien om Chile och inte en dominerande trend under de kommande decennierna – måste motståndet följas av ett lika tappert försök att tänka oss ut ur krisen. För Kast skulle inte ha vunnit om inte eliten i mitten- och vänsterpartierna misslyckats med att erbjuda ett livskraftigt, uppfinningsrikt alternativ till landets nuvarande dilemman och kroniska olycka; om de inte hade tappat förståelsen för vad som bekymrar vanliga medborgare. Det som nu krävs är en djupgående, intellektuell förnyelse av de progressiva krafterna, en smärtsam uppgörelse med våra tillkortakommanden och sprickor.
I denna strävan efter att förstå ut hur kampen för demokratin kan kopplas till kampen för bättre jobb och bostäder, kampen mot klimatapokalypsens förödelser, kampen för jämlikhet i en värld dominerad av de superrika, får vi sällskap av bröder och systrar över hela jorden som står inför liknande utmaningar.
När nu mitt sargade, splittrade Chile ansluter sig till skaran av nationer under auktoritärt styre, blir den fras jag använde för alla dessa år sedan i samband med Augusto Pinochets död åter aktuell, för Chile och för så många andra medborgare på vår hotade planet:
”Kampen för mitt lands själ har bara börjat.”
Övers. från engelska: Johanna Käck
Läs mer kulturdebatt och läs mer om Chile
