Låt mig berätta om en pojke, sex år gammal, som en kväll i det förflutna lämnar middagsbordet i trots. Och möjligen av förtvivlan.
Än en gång förväntas han äta något som stammar från faderns sydeuropeiska hemland. Maten på tallriken – protein i form av kött, kolhydrater maskerade som bandnudlar – binds ihop av en oljig tomatsås (= fett, vitaminer, mineraler) som i vanlig ordning får det att vända sig i magen.
Så länge han kan minnas har han förknippat detta röda slam med faderns hemkultur, vilken förblivit okänd eftersom denne inte kan återvända utan att riskera fängelsestraff. I, nej, av princip smakar mat från dessa trakter aldrig. Tvärtom kränks pojken av måltider med tomater tillredda på skilda sätt – som om såserna, de risfyllda grönsakerna och klyftorna i salladen tillhörde samma blodomlopp som faderns: avlägset, främmande, på något sätt alltför känsligt.
Om han bara är djärv nog, tänker han denna kväll, skulle han kunna ta sig ned i naveln med huvudet före
Förskansad på sitt rum sätter sig pojken på sängen. Efter en stund rinner förtreten av honom. Han förstår men kan inte acceptera att det inte erbjuds oberoende inom en familj. Nu lägger han handflatorna mot buken för att känna om såsen omvandlats till blod eller urin. Han är osäker på vad magen gör med vätskor (fast föda är en annan sak), men övertygad om att såsen måste ut fortare än kvickt. Annars är det inte otänkbart att sörjan av tomater, olivolja och diverse kryddor påverkar honom på sätt som han inte kommer undan.
När palperingen inte medför visshet böjer sig pojken fram och granskar naveln. Till skillnad från syskonens knöt fadern, som är kirurg, inte ihop stumpen som blev över då strängen klipptes av, i stället gjordes det av en kollega. Medan syskonens navlar är flata som mynt är pojkens rund och djup som en fingerborg. Längst ned skrynklar den ihop sig likt ett sviskon.
Då han synar kratern, över vilken han är oförklarligt stolt, kanske därför att han är ensam om att ha en sådan outgrundlighet mitt på magen, föreställer han sig att kroppen virvlar in i sitt eget inre likt vattnet när proppen dras ur ett badkar. Vad han kan se saknas bortre ände. Om han bara är djärv nog, tänker han denna kväll, trilsk och lågsint och sex år gammal, skulle han alltså kunna ta sig ned i naveln med huvudet före, varsamt men akrobatiskt, och försvinna in i sig själv – tills han omsluts helt av sin egen insida.
Han har inte längre något emot tomater, som ingår i så gott som alla måltider han lärt sig att laga
Några år senare är pojken dubbelt så gammal och befinner sig på en strand i södra Europa. Landet regeras av män i uniform som fortfarande hotar fadern, numera svensk medborgare, med fängelse. För att en farbror som oväntat avlidit i en hjärtinfarkt ovanpå sin älskarinna skall kunna begravas i närvaro av hela släkten har fadern dock – mot en försvarlig summa pengar – beviljats dispens att besöka hemlandet.
På stranden vid släktens hemby visar pojkens lillebror just hur man hjular för deras nya kamrater. Avund hindrar honom från att uppskatta dessa konster; dessutom har han sett dem tidigare. När brodern kommit halvvägs genom rörelsen, tre eller fyra meter bort, pekar kamraten som är bäst på fotboll och gruppens naturlige ledare på magen över vilken huden sträcks och vrids. ”Vilka muskler!” Brodern är två år yngre, spenslig och vig, utan ett gram extra på kroppen. När han åter står på fötterna och skrattande borstar av sig sanden konstaterar tolvåringen, som inte kan hjula och själv saknar sexpack, att naveln utgör navet i en kropp i rörelse.
Låt mig slutligen – för att komma till pojkens allt akutare medvetenhet om magens centrala roll i livet – berätta om honom sex år senare.
Nu är han arton och lever på egen hand. Han är ömsom upprymd, ömsom bedrövad – drömsk, missmodig, rebellisk, allt i en osalig blandning. Men framför allt är han besatt av att klara sig själv, fri från familjära band och förpliktelser. Det vill säga mån om att ”deterritorialiseras”, för att använda ett tungvrickande begrepp som franska filosofer myntat några år tidigare och som han omsider skall snappa upp. Vilket för hans vidkommande betyder att leva ett liv vitt och oskrivet som ett pappersark.
Till inte ringa del förknippar pojken denna önskan, detta behov, denna nödvändighet – han är osäker på vad det är – med det konkretaste sättet på vilket människor reglerar utbytet mellan sig själva och omvärlden: näringsintaget. Han har inte längre något emot tomater, som ingår i så gott som alla måltider han lärt sig att laga. Svårigheten med mat har inte heller att göra med proteiner eller kolhydrater, åtminstone inte med värdet som dessa byggstenar har för en kropp som fortfarande inte kan hjula men som hunnit bli seg och stark efter åtskilliga år av elitsport, låt vara på ungdomsnivå. Utmaningen rör kalorierna.
Vid det här laget är han vaksam på allt som får kroppen att hamna på fel väg. Och fel är den väg som leder till viktökning
Ännu har pojken inte blivit räknare, fast det är endast en fråga om tid. Något år senare reser han till faderns hemland, vars unga, demokratiska utrikesministerium överraskande ställt ett humaniorastipendium till förfogande, vilket skall rädda honom från att gå i faderns fotspår och studera medicin. Vid det här laget är han vaksam på allt som får kroppen att hamna på fel väg. Och fel är den väg som leder till viktökning.
Han saknar våg och kommer inte att skaffa sig en förrän många år senare. Han vet dock att han väger omkring sjuttiosex kilo, vilket tränaren han talade med månaderna före flytten förklarade låg i underkant för någon som hoppades ta steget från juniorlag till A-lagstrupp. Därefter gav han upp elithandbollen, från ena dagen till nästa. Beslutet var lätt fattat; sedan de sedvanliga misstänkta, däribland Rimbaud och Kafka, väckt hans intresse för litteratur bryr han sig ändå mer om böcker. Punkmusiken som skakat liv i honom några år tidigare är ännu viktig, fast saknar litteraturens skärpa och nyanser.
Med lite möda går bilden han har av sig själv som alfabetisk varelse att förena med punkaren, men omöjligen med atleten. Under de nio månaderna på sydliga breddgrader äter han således oregelbundet och ofta inte alls.
Då han efter det första snöfallet i mannaminne, som lamslår staden i vilken han bor uppe på taket till en femvåningsfastighet, efter en jordbävning som mäter 6,7 på Richterskalan och kostar många hemmet och några livet, och efter det att röd, afrikansk sand som förts med vindarna över Medelhavet fallit över gator och torg samt den stora verandan som omger hans etta med pentry – efter dessa varsel tror han sig läsa tecknen på väggen.
Han har såväl skor som vinterkläder på, alltså skulle nålen peka på 62 om han nöjde sig med kalsonger
Han avbryter vistelsen i förtid och återvänder norrut. Då han väger sig först på Münchens och senare på Amsterdams centralstation ser han nålen stanna vid 65 respektive 64 kilo. Han har såväl skor som vinterkläder på, alltså skulle nålen peka på 62 om han nöjde sig med kalsonger, möjligen 60. Tanken svindlar. Han är på god väg att bli vad han i sitt sydländska skolhäfte med blått plastomslag utnämnt till ”avskapare”.
Under de följande åren, till dess han fyller tjugofem och efter ett lyckosamt år i Paris, tillbringat på kaféer och i seminariesalar, slutligen medger att en kropp mår bäst av att inte av- utan utvecklas, skall han nå så låga siffror att människorna kring honom måste ana oråd. Men ingen säger något. Något i hans väsen – kanske är det hans trotsiga behov av autonomi, kanske är det känsligheten – får vänner och bekanta att avstå från att nämna vad som torde vara uppenbart för alla.
Han är emellertid inte dummare än att han begränsar risken för att samtal skall komma in på vådlig mark. Om han inte jobbar dubbelt på sjukhus – upp till tjugo nätter i månaden – och således sover bort stora delar av dagen, ägnar han de flesta vakentimmarna åt skrivbordet. Han tillbringar så mycket tid vid möbeln, eller så drar han nytta av skarvarna mellan ett ungt bohemlivs brukliga umgängesformer (bar- och biobesök, utställningar, antikvariat), att det räcker med det enklaste tricket i boken: om någon undrar om han ätit hävdar han att han just gjort eller strax skall göra det med andra.
En konservativ uppskattning vore att han under de fem åren som sjukdomen härjar i hans vävnader gör av med två tredjedelar av sina inkomster på mat
I stället låter han bli. Rättare sagt: efter ett år byter han roll från avskapare till uppstötare, som han kallar det i sitt häfte. Begäret att sluka mat, ju rikare desto bättre, är omättligt; oförmågan att låta födan brytas ned och upptas av kroppen är dock lika stark. Senare skall han betrakta det som självbevarelsedrift att han aldrig räknar ut vad denna livsföring kostar. En konservativ uppskattning vore att han under de fem åren som sjukdomen härjar i hans vävnader gör av med två tredjedelar av sina inkomster på mat. Pengarna spolas bokstavligt talat ned.
Han skulle kunna förklara beteendet med hänvisning till kraven han upplever att både andra och han själv ställer; han skulle kunna tala om en ung mångkulturell människas behov av att kontrollera en tillvaro som inte förefaller vare sig självklar eller självbestämd. Han skulle till och med kunna resonera i termer lånade från psykoanalysen eller socialfilosofin.
Men beteendet fyller honom med sådan skam att han inte förmår utreda ohälsan i häftet som numera ersatts av en fransk carnet med hård pärm och tunna linjer mellan de fylligare, i vilken han annars luftar synpunkter på det mesta mellan Simone Weils filosofi och Paul Valérys prosadikt om badkar.
Denna blick, detta tysta erkännande, innebär början på ett nytt sätt att vara
Han är väl medveten om att personer i hans närhet måste lida av samma sjukdom, däribland två jämnåriga kvinnor med vilka han delar lägenhet under åren före Paris. Han saknar dock språk för det onda; han kan inte ens tillstå att det handlar om en sjukdom.
I stället bär han dess spår på kroppen. Inte bara de vanliga följderna av näringsunderskott: håliga kinder, kantiga höftben, nikotingul hy. Utan också vad han ser som sitt kainsmärke, tecknet på att han tillhör ”de förkastliga” som Rimbaud talade om: vid vänstra pek- och långfingrens knogar syns röda svullnader. De markerar platsen där framtänderna trycker mot huden var gång han fått nog av vad han inte kan få nog av. Föga oväntat betraktar han dem som två små tomater.
En dag ser en av kvinnorna ovanligt länge på hans hand, varefter hon vänder bort blicken samtidigt som hon – möjligen omedvetet – gömmer sina egna händer i armhålorna. Han känner sig avslöjad, fast också obegripligt lättad.
Från denna dag dröjer det ytterligare ett och ett halvt år innan de ”fria” dygnen – dagarna då inga tänder skaver mot knogarna – blir fler än ett par och därefter tre och efter ytterligare några månader en hel vecka, och sedan en månad, och sedan år, fyrtio hittills. Men denna blick, detta tysta erkännande som han långt senare inser måste ha gällt henne själv lika mycket som honom, innebär början på ett nytt sätt att vara.
Livet vänder. Och så småningom kommer pojken, som trodde sig kunna dyka in i sin navel fast inte längre är någon pojke, slutligen till och med att förmå sig tala om hungern. För alla distanseringsstrategier till trots: han var förstås jag.
Utdrag ur en av de ”poetikföreläsningar” i Frankfurt am Main som Aris Fioretos höll under 2024. Betraktelserna utkommer under titeln ”Solar plexus. Om en författare och hans kropp” på Norstedts förlag i februari 2025.
Läs fler texter av Aris Fioretos här och mer av DN:s litteraturbevakning här
