Med det lågmälda och introspektiva debutalbumet ”Collapsed in sunbeams” fick en då tjugoårig Arlo Parks sitt stora genombrott vårvintern 2021. För skivan tilldelades hon det prestigefyllda Mercurypriset. 2023 kom uppföljaren ”My soft machine”, men därefter tog hon ett steg tillbaka.
Under tre års tid har Arlo Parks arbetat med nya ”Ambiguous desire” – en skiva där soundet förändrats rätt ordentligt jämfört med tidigare. Från ett lugnare singer/songwriter-håll, till ett mer klubbigt tilltal.
Det har sina förklaringar får jag veta, när vi hörs på länk.
– Oavsett om jag var i New York, London, LA eller Berlin så tillbringade jag mer tid i klubbmiljöer, säger hon.
– Men jag har också inspirerats av arvet och historierna om olika subkulturer, om undergroundscenen.
Hon berättar att hon dykt ner i arkiven och läst om klubbkultur. Nämner bland annat boken ”Temporary pleasure” av John Leo Gillen, om nattklubbars arkitektur, design och kultur från 1960-talet fram till i dag.
– Jag läste mycket om The Loft som var David Mancusos ställe i New York, om Paradise Garage och alla dj:er som formade 70- och 80-talets klubbkultur. Om New Yorks discoscen, technoscenerna i Detroit och Chicago, The Warehouse project i Manchester. Lärde mig om hur saker hade utvecklats och vad som hade förblivit detsamma.
– Jag hoppas att folk kommer dansa till mitt album, att det är en skiva som känns kul.
Vad lyssnar du själv på när du vill dansa?
– På sistone har jag lyssnat på mycket 80-talsgrejer, typ Madonna, Janet Jackson, Shep Pettibones remixer av Janet Jackson… Jag har lyssnat på nya Robynalbumet, Jamie xx, men också mer minimalistisk musik, techno. Det beror på hur jag känner mig. Jag har en spellista med låtar som Larry Levan spelade på Paradise garage.
Hon utvecklar resonemanget kring Robyn och hennes album ”Sexistential”:
– Robyn har i decennier levt i den här världen av electronica och pop. Jag har precis börjat inkorporera det i det jag gör. Men hur hon pratar om att hitta frihet och att höra hemma, att inte alltid vara perfekt och ibland vara konstig men i slutändan vacker… Hon har varit väldigt ärlig när det kommer till det personliga. Jag hoppas att lite av hennes mod kan återspeglas i hur jag är modig, på mitt sätt.
För Arlo Parks var det viktigt att processen med nya albumet fick ta tid, berättar hon. Hon skrev massvis med låtar, och vred och vände på saker och ting. Och grubblade över ordningen i låtlistan.
– Jag försöker berätta en historia, ljudmässigt och tematiskt. Men det matchar ju inte nödvändigtvis alltid. Vissa av de mest smärtsamma låtarna är de som ljudmässigt är mest euforiska, och vice versa. Det är verkligen en utmaning att få det att kännas som ett flöde. När jag har dj:at mycket så tänker man på hur saker och ting landar ännu mer.
”Heaven”, en av singlarna från ”Ambiguous desire”, är som en ögonblicksbild från en fest tidigt på morgonen, med drömskt beat, ett inverterat drop och rader som ”You’re embedded in me like the scar up my arm/Under the bridge, watching Kelly spin plates”.
Jag läste att det är din favorit på plattan.
– Ja, jag skulle säga det… det ändras varje dag, av olika anledningar. Men ’Heaven’ är låten som för mig sammanfattar riskerna som jag ville ta. Det personliga, precisa historieberättandet. Det känns som ett fotografi för mig. Och den kom väldigt naturligt till mig.
Just själva textförfattandet framstår som en viktig del av Arlo Parks skapande. I svallvågorna av ”My soft machine” debuterade hon faktiskt som poet, med diktsamlingen ”The magic border”. Hon beskriver låtskrivandet som sitt sätt att vara ärlig på.
– Jag förälskade mig i skrivandet när jag gjorde det på egen hand. Det var något som jag gjorde för mig själv, och jag vet inte om det skulle fungera om jag skrev på ett sätt som var abstrakt eller kändes separerat från mig själv.
– När jag tänker på artister som jag alltid har dragits till, som Elliott Smith och Sufjan Stevens, känner jag att deras låtar kommer från en mycket personlig plats.
Skriva har hon gjort sedan hon var barn.
– Jag kunde sitta för mig själv och skriva i timmar. Ingen annan i min familj skriver, så jag tror verkligen att det kom inifrån, på ett sätt som inte går att förklara. Men jag försöker att inte fundera på varför så mycket, jag tror att det skulle förstöra magin. Jag njuter bara av det faktum att det är en del av mig och något som jag gör varje dag, typ omedvetet.
Vi pratar vidare om inspirationskällor, inom musik, litteratur och film. Zadie Smith, Maggie Nelson, memoarer från folk som befunnit sig inom nattklubbscenen. Dokumentären ”The moon is the oldest tv”, om den sydkoreanske videokonstpionjären Nam June Paik.
Hur kommer det sig att just musiken blev din konstform?
– Det var nog möjligheterna till samarbete. Jag spelade i ett band med mina vänner när jag var yngre och gillade idén av att jobba med producenter, med andra musiker. Potentialen i det.
– Mitt skrivande kunde ta sig massa olika uttryck, men jag tror att musiken föll sig naturligt.
Fakta.Arlo Parks
Anaïs Oluwatoyin Estelle Marinho föddes 2000 i London. Bor numera i Los Angeles.
Singeldebuterade 2018 med ”Cola”, året därpå kom ep:n ”Super sad generation”. 2021 släpptes första fullängdsalbumet ”Collapsed in sunbeams”. Har även släppt diktsamlingen ”The magic border”.
Tredje albumet ”Ambiguous desire” släpptes 3 april.
Läs mer:
Arlo Parks trevar genom nattlivet och är trogen melankolin
