I somras tog jag ner en bastant pocket från bokhyllan: tre verk av Imre Kertész sammanbundna i en volym. Den första titeln, ”Mannen utan öde”, hade jag som så många andra läst i samband med att Kertész fick Nobelpriset 2002, de andra två – ”Fiasko” och ”Kaddisch för ett ofött barn” – läste jag när denna volym kom ut några år senare. Och nu läste jag dem om igen, spädde dessutom på med ”Galärdagbok” och den memoarliknande intervjuboken ”Dossier K.”.
Det krävs ingen särskild motivering för att läsa Kertész: allt han skriver är storartad litteratur. Men jag antar att det var de plågsamma intrycken från det som pågår i världen som fick mig att ta fram honom igen: Ukraina, Sudan, Mellanöstern… Kertész kanske kan ge perspektiv? Rentav tröst?
Det korta svaret är: perspektiv, ja. Tröst, nej.
Utgångspunkten för Kertész författarskap heter Auschwitz. ”Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz” – så heter det i Galärdagboken. Där hamnade Kertész som fjortonåring 1944, när nazisterna gjorde en sista ansträngning innan det oundvikliga nederlaget. Nu gällde det att förinta så många ungerska judar som möjligt. Kertész flyttades från Auschwitz till Buchenwald där han var på väg att sorteras in bland de döda innan han räddades – av en slump, vad det verkar – och befriades. Efter ett år i lägren var han tillbaka i Ungern, som var på god väg att bli en kommunistisk lydstat. Han upplevde resningen 1956 men till skillnad från många andra intellektuella avstod han från att fly. Och han fick uppleva kommunismens fall men också, innan han dog 2016, den alltmer diktatoriska demokratin under Viktor Orbán. Och han verkar mena att det bara råder gradskillnad mellan nazism och kommunism och att även demokratierna består av samma system som fick sitt yttersta uttryck i Auschwitz. Sådant är hans tröstlösa perspektiv.
Det tog tid innan Kertész kom igång med att skriva och ännu längre tid innan han 1975 äntligen fick publicera ”Mannen utan öde”. Den förblev obemärkt men han stretade på: ”Fiasko” kom 1988 och ”Kaddisch” 1990: man kan nog säga att båda böckerna hanterar inte bara Auschwitz utan också den i stort sett uteblivna receptionen av ”Mannen utan öde”. I ”Fiasko” vävs hans stora tema samman med en gestaltning av författarens situation i den stagnerande kommunismen. Och i ”Kaddisch”: människans situation i den civilisation som – enligt Kertész – fick sitt logiska och ofrånkomliga uttryck i Auschwitz. Kertész ger, som sagt, ingen tröst: hans ”Kaddisch” – som är den judiska sorgebönen – handlar om huvudpersonens absoluta vägran att sätta barn till denna värld. Men ändå ett slags tröst eller åtminstone perspektiv: båda böckerna är förtvivlade men också absurda och märkvärdigt komiska gestaltningar av intellektuellt och moraliskt motstånd.
1990 översattes ”Mannen utan öde” till tyska, 1992 till engelska. Därmed öppnades världen för Kertész. Tyskland skulle bli hans andra hemland även om han aldrig riktigt lämnade Ungern och framför allt inte det ungerska språket. Till Tyskland kom han i rätta ögonblicket: just när det man kallar ”minneskulturen” sköt fart med minnesskildringar, berättelser, plaketter, monument, muséer. Kertész godtar bara ett fåtal av de författare som utgår från lägererfarenheter, särskilt framhåller han Primo Levi och Jean Améry. Levi för hans sakligt drabbande bok ”Är detta en människa?”, Améry för hans oförsonliga analyser – Kertész utnämner honom till ”Förintelsens helgon”. Kertsz. Tyskland skulle bli hans andra hemland även om han aldrig riktigt lämnade Ungern och framför allt inte det ungerska språket. Till Tyskland kom han i rätta ögonblicket: just när det man kallar ”minneskulturen” sköt fart med minnesskildringar, berättelser, plaketter, monument, muséer. Kertész godtar bara ett fåtal av de författare som utgår från lägererfarenheter, särskilt framhåller han Primo Levi och Jean Améry. Levi för hans sakligt drabbande bok ”Är detta en människa?”, Améry för hans oförsonliga analyser – Kertész utnämner honom till ”Förintelsens helgon”.
Kertész är dock inte dokumentärt saklig (som Levi), inte heller analytisk (som Améry). Istället är ”Mannen utan öde” en roman om 14-årige György Köves, vars transport till lägren, upplevelser i lägren, slutligen hemkomst, förstås är baserade på Kertész egna erfarenheter. I ”Dossier K.” vill intervjuaren kalla den för en ”självbiografisk roman” men korrigeras av Kertész: ”Oriktigt, ty en sådan genre existerar inte. Antingen självbiografi eller roman.” (Utan tvivel skulle han underkänna termen ”autofiktion”). Skälet är enkelt: han uppfinner sin dubbelgångare Köves och låter honom berätta om det han ser och upplever, oftast nyfiket och närgånget, någon gång med en distans som antyder att han ser tillbaka men ändå vill återge det som hänt så omedelbart som möjligt. Berättaren är en fiktiv person; därmed är det en roman.
Köves återkommer i ”Fiasko”, nu i tredje person. Vi läser en roman om tillkomsten av den roman som vi antar är ”Mannen utan öde”. Plus en utförlig och ironisk-komisk introduktion. ”Kaddisch” är återigen något annat: en monolog av ett anonymt jag inlett av ett ”Nej!”. Och detta ”Nej” upprepas varje gång berättaren tillåter sig nytt stycke, på en sida med inte mindre än sju ”Nej”. Långa meningar, inskjutna satser, parenteser: en manisk stil. ”Kaddisch” är också det verk av Kertész där han inte bara berättar utan också ger Auschwitz ett sammanhang. Monologens upprepade ”Nej” gäller egentligen hela den civilisation som kulminerar i Förintelsen, den gäller rentav den ”gud” som tillåtit detta att ske: ”om påståendet att gud är en förhärligad fader är sant, då uppenbarade sig gud för mig i Auschwitz”. Boken inleds med ett motto från Paul Celans dikt ”Todesfuge” om ”graven” i ”molnen” – vi förstår att det syftar på röken från gasugnarna. Och slutar med en bön om att få ”sjunka till botten”, att få lämna denna värld ”för evigt”. Perspektiv är det således gott om i detta intensiva verk. Men knappast tröst – om man nu inte låter sig stimuleras av berättarens ihärdiga ursinne.
Efter att jag läst och läst om dessa verk av Kertész har jag fått oväntad hjälp till förståelse av inte mindre än två nyutkomna verk på svenska: Erik Löfvendahls ”Imre Kertész och överlevandets skam” (h:ström) och Daniel Pedersens ”Natt och aska. Förintelsens litteraturer” (Nirstedts).
Pedersens mäktiga verk är inget mindre än en inventering av litteraturen om och kring Förintelsen. I ett inledande kapitel om att läsa ”askans och nattens författare” skriver Pedersen om denna litteratur som skärvor av en krossad helhet, som ändå – eller snarare just därför – ger kunskap. Litteraturen levererar inga historiska förklaringar men väl glimtar av och detaljkunskap om vad som händer med människan när civilisationen havererar. I kapitlet ”Livet före” tar han upp de tidiga signalerna, som de till exempel registreras i Victor Klemperers dagböcker. ”Ghettovärlden” tar bland annat upp ”Anne Franks dagbok” liksom Ruth Maiers dagbok; den norska flickan som deporterades till döden. I kapitlet ”Deportation” ges exempel på resan till lägret. Här är Jorge Semprúns böcker viktiga. I kapitlet ”Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis ”Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Därefter ”Lägrets fångar” om Primo Levi och Elie Wiesel och, inte minst, Kertész med ”Mannen utan öde”. Så följer ”Efterskalv”, där han tar upp exempelvis Peter Weiss stora drama ”Rannsakningen”. Jag har nu nämnt bara ett fåtal av de författare som behandlas. Semprns böcker viktiga. I kapitlet ”Ankomsten” är Améry viktig, liksom Borowskis ”Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar”. Därefter ”Lägrets fångar” om Primo Levi och Elie Wiesel och, inte minst, Kertész med ”Mannen utan öde”. Så följer ”Efterskalv”, där han tar upp exempelvis Peter Weiss stora drama ”Rannsakningen”. Jag har nu nämnt bara ett fåtal av de författare som behandlas.
Pedersen visar att ”Mannen utan öde” är ett slags pikareskroman. Romanens poäng är att hjälten, berättaren, aldrig vet vad som kommer att hända härnäst. Läsaren vet ju ungefär vad som väntar, men får istället upptäcka hur viljan att överleva växer fram. Och inse att ”ödet” är någonting som fråntas hjälten – som därefter påtvingas ett ”öde” som han absolut inte vill ha. Kertész återkommer i Pedersens avslutning, där vi läser om hur han underkänner en hel del gestaltningar av Förintelsen – filmen ”Schindlers list” är till exempel ”kitsch” – för att istället efterlysa vittnesmål och gestaltningar av det som händer med människan som hamnar i Lägret. Just det som han själv skildrar i ”Mannen utan öde” – med förlängningar och efterverkningar i huvudpersonens och Kertész eget liv under kommunismen och vidare in i vår tid.
Erik Löfvendahls bok om Kertesz ger en fin introduktion. Boken består av en lång rad korta uppslag som belyser det samlade författarskapet med en mängd glimtar och perspektiv. Inte minst får vi ett litterärt sammanhang. Löfvendahl lyfter fram ungerska föregångare men också de stora modernisternas betydelse: Becket, Camus och framför allt Kafka. Människans maktlösa utsatthet är Kafkas stora motiv. Kertész utvecklar detta till att människan under fascismen och kommunismen berövas sitt öde. Just som Kafka är han ingenstans hemma, ”jag har knappt någonting gemensamt med mig själv.” Och just som Kafka vet han att tvinna samman den tragiska innebörden av detta med komisk vardaglighet.
I ”Galärdagbok” skriver Kertész att den kommunistiska diktaturen på sätt och vis räddade hans liv: han slapp bli besviken. Och han låter förstå att det var besvikelse som fick andra lägerfångar, som Levi och Améry och Borowski, att ta sina liv. Man får hålla med Löfvendahl om att resonemanget inte är lätt att följa. Kanske menar han att det blir lättare att upprätthålla sin integritet när makten gör sig tydlig? Att demokratiernas maktstrukturer är lömskare? I alla händelser har Kertész aldrig blivit någon upphöjd klassiker i hemlandet. Löfvendahl rapporterar att hans böcker på sistone lyfts bort från den obligatoriska läsningen. Men jag noterar att våra marknadsliberala metoder inte är bättre: det översattes 12 titlar av Kertész fram till 2015. Av dessa finns i dag två kvar i handeln. Min bastanta pocket är borta. Marknaden är effektivare än någon diktatur när det gäller att likvidera de perspektiv och den tröst som kan finnas i minneskulturen.
Arne Melberg är författare, översättare och professor emeritus i litteraturvetenskap.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Peter Karlsson: Ernst Bloch ville bygga en utopisk ark i vansinnets tid
Björn Wiman: Hoppet och motståndet under Förintelsen skapades av de unga
