”Er stabilitet och välgång är avgörande för en hel region”, utbrast Ursula von der Leyen, på besök i Kairo i slutet av juni.
EU-kommissionsordföranden stod på podiet med Egyptens president, Abdelfattah el-Sisi, för att inviga en investeringskonferens. Några månader tidigare hade EU lovat ett stödpaket på 7,4 miljarder euro, samtidigt som Sisis vänner i Förenade arabemiraten investerade 35 miljarder dollar och Världsbanken och Internationella valutafonden gav Egypten ytterligare ett tiotal miljarder i stödlån.
Nu myste Sisi som en katt i solen medan von der Leyen lovsjöng hans regering och spådde europeiska företagssatsningar på upp till 40 miljarder euro.
Orsaken till det stora intresset för Egyptens ekonomi är inte att den går bra, utan tvärtom: att landet hotas av statsbankrutt. I sak har von der Leyen nämligen helt rätt. Egyptens stabilitet är avgörande för Mellanöstern – en region som nu är i så dåligt skick att det börjat utgöra ett strategiskt hot mot Europa.
Mellanöstern har en omvittnat stökig historia, men det finns grader också på Hin Håles termometer. Det är inte längre bara den gamla vanliga oredan, med diktaturer, kupper och den israelisk-palestinska varböld ur vilken våldet sprider sig genom regionen.
Under 2000-talet har Mellanöstern steg för steg förändrats på ett fundamentalt sätt, genom att flera viktiga stater helt enkelt har fallit samman, utan större hopp om återhämtning. Det som tidigare var ett obrutet pärlband av i och för sig osympatiska men fungerande diktaturer hyser nu också zoner av statslöst kaos, där konflikter rasar och organiserad brottslighet och extremism frodas. Instabiliteten sprider sig som ringar på vattnet från dessa områden och de blir inte färre, utan fler.
Mest påtagligt är det i Jemen, Syrien, Sudan, Libyen och förstås sedan gammalt Palestina. Dessa länder är fångna i krig utan slut, sönderstyckade av rivaliserande regimer och i några fall utländska trupper. Kriget i Gaza är en mardröm till synes utan slut, och har satt hela regionen i gungning. Men även i andra arabiska länder verkar läget nattsvart. Irak raglar från kris till kris, plågat av inre tumult, våld och umbäranden. I Libanon har ekonomin imploderat, samtidigt som risken växer för krig med Israel. Och Egypten må vila stadigt i Sisis järngrepp, men har stått så nära den statsfinansiella avgrunden att nervösa européer och oljeprinsar nu slår upp bankvalven på vid gavel.
Ovannämnda länder har ungefär 250 miljoner invånare. Vi talar alltså inte om ett problem här eller där, utan om en majoritet av arabvärldens befolkning. Om man dessutom bortser från de burgna kungadömena vid Persiska viken, vars olje- och gastillgångar kan köpa stabilitet på konstgjord väg, klarnar bilden ytterligare.
Egypten har stått så nära den statsfinansiella avgrunden att nervösa européer och oljeprinsar nu slår upp bankvalven på vid gavel
Så här ser den ut: Statssammanbrotten och de systemhotande kriserna är inte längre något randfenomen, inget undantag från regeln. Bland de arabiska stater som saknar oljerikedomar förefaller det snarare vara ett framväxande normalläge.
För Europa är den här utvecklingen en ödesfråga. Handel, migration och modern teknologi har under 2000-talet knutit samman Medelhavets nord- och sydkust på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Sammanflätningen tilltar, år för år, och det höjer bägge sidors sårbarhet för den andra sidans problem.
Migrationskrisen 2015 och en lång serie jihadistiska terrordåd har lärt Europa att inte rycka på axlarna åt konflikter i länder som Syrien. Det förklarar också EU-ledarnas oro över Egypten, ett avsevärt större land.
Ändå verkar vi inte riktigt ha greppat problemets vidd och art. Mellanösterns kriser uppfattas mer som en serie skilda händelser än som yttringar av samma fenomen, och diskussionen präglas av en sorglös tro på att alla konflikter måste ha ett slut och att fortsatt utveckling så småningom ska normalisera läget.
Men tänk om det är tvärtom? Tänk om själva utvecklingen driver dessa länder åt fel håll?
Vi lever mitt i ett historiskt skifte. Globalisering och teknikinnovation river gamla gränser och skapar nya gemenskaper i en takt som inga befintliga styresskick kan hänga med i. Nya politiska och sociala spänningsfält uppstår, gamla auktoriteter upplöses – revolter, polarisering och turbulens följer. Det märks i USA, Sverige, överallt. Och vi har ännu bara sett början.
Men resultaten framträdde särskilt tidigt och med särskild klarhet i Mellanöstern, redan förra årtiondet. Regimer med rötter i 50- och 60-talen hade dittills envist vägrat att vare sig förändras eller ge utrymme åt alternativ, och till sist kokade grytan över.
Frågan är knappast om Mellanöstern står inför mer oro, utan när och var nästa chockvåg kommer.
År 2011 kom den arabiska våren, en regionsomfattande revoltvåg buren på frihetsdrömmar, som fick hemska följder: krig, utländska interventioner, flyktingkris, jihadism och statskollapser. År 2019 följde nästa stora skälvning. Proteströrelser ruskade om Irak och Libanon, som föll ihop ekonomiskt, medan de algeriska och sudanesiska presidenterna avsattes och Sudan anträdde vägen mot inbördeskrig.
Frågan är knappast om Mellanöstern står inför mer oro, utan när och var nästa chockvåg kommer. Och det väcker i sin tur frågan om hur vi ska hantera det faktum att Europa växer samman med en grannregion som sakta tycks falla sönder.
Läs också:
Anna Hedenmo: När jag såg Åkessons iskalla leende fick jag nog
Clara Sandelind: Upplysningsmännens rasism berodde inte på tidsandan – nu görs samma fel igen
Agneta Pleijel: Halva mitt liv klipptes bort och suddades ut
Bengt Westerberg: SD har fel – man behöver inte glömma sin historia för att hitta hem i ett nytt land
Somar Al Naher: Israel har vänner i arabvärlden – det är mer än vad man kan säga om palestinierna
Henrik Berggren: Vad ska vi ens ha Filminstitutet till när det beter sig så här?
Birgitta Ohlsson: Nio punkter för att rädda demokratin från högerpopulisterna
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssar ska sätta stopp för kriget
Per Hagman: Det här lär bli den sista sommaren någon tar en Voi till sin fuckboi
Messiah Hallberg: Jag vet inte mycket om Åkesson – men han har inte en susning om vad som är god satir
