Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Vi föreställer oss detta: I går gick maskerade män in i Stockholms stadshus och i dag vajar flaggor på halv stång medan statsministern talar till folket. Snart börjar kvällspressen frossa i detaljerna, och efter en kort politisk samling inleds grälen: krav på skärpta terrorlagar, massövervakning, syndabocksjakt och politikeravgångar. Det visar sig vara många som vill använda tragedin för att få en stund i rampljuset.

När något som detta väl sker på riktigt, vilket det en dag kommer att göra, är det inte terroristerna som bestämmer hur stor skadan ska bli. Det gör vi andra.

Den som minns 2000-talets samhällsdebatt må förundras, men Sverige har än så länge varit rätt förskonat från allvarligare terrorattentat.

Den misslyckade självmordsbombningen i Stockholm 2010 fick en otäck fortsättning i lastbilsattacken 2017, där fem personer dödades. Vi har sett en del höger- och vänstervåld och några skolmördare i olika stadier av psykiskt och politiskt sönderfall. Men vi har sluppit ohyggligheter som Utøyamassakern i Norge eller Islamiska statens massmord i Frankrike och Belgien.


Oavsett om tio, hundra eller tusen människor dödas är det först efteråt som ett angripet land riskerar att ådra sig oläkbara sår

Listan blir mer oroande om man inkluderar de terrordåd som stoppats i tid. I samband med koranbränningarna gjordes flera arresteringar, med bland annat riksdagen och en kyrka bland de utpekade målen. Ett gripande här, ett tillslag där – sådant glöms snabbt, men hade Säpo inte varit på plats i tid hade vi inte talat om annat på ett halvår.

Tyvärr är all tur tidsbegränsad. Det kommer en dag när det smäller även i Sverige. Det kan ske i form av stora och välorkestrerade bombdåd, eller genom att en empatistörd enstöring stänger av datorn, stoppar kniven i jackfickan och går mot tunnelbanan. Det går inte att hindra alla angrepp i en tid som vår, när kulturell polarisering och virtuella gemenskaper blivit drivbänkar för ensamagerande våldsverkare. Förr krävdes rekrytering, träning och hemliga celler. Nu räcker det med alienerade killar som hjärntvättar sig själva i extremismens ekokammare på nätet.

Frågan är alltså inte om, utan när och hur en attack sker. Och den viktigaste frågan är vad vi gör sedan.

”Terrorism” är ett ofta missbrukat begrepp, men innebörden framgår av namnet: Det är en påverkansteknik som arbetar med skräck, terror. Våldet iscensätts offentligt för att dra blickarna till sig, i ett drama där offren är rekvisita och ett sus i publiken det egentliga syftet. Individuella dödsfall kan vara oviktiga men när journalistik och politik sätts i gungning påverkas hela samhällskollektivet.

Ibland är målet konkret. Det kan röra självständighetskrav, lagändringar eller en fånges frigivning. Ibland abstrakt: att rikta ljuset mot en nedtystad fråga, polarisera politiken eller tvinga fram ställningstaganden.

Terroristers mål är inte alltid glasklara, och deras strategier är inte alltid realistiska. Det beror delvis på att grupper som väljer våld mot civila som arbetsmetod sällan är den intellektuella rationalitetens mönstergossar. Men det beror också på att samhällen är komplicerade maskiner, och på att chock och skräck är trubbiga vapen. Stora terrordåd utlöser stora känslor, som inte lätt låter sig tyglas – varken av angriparen eller den angripne.

al-Qaidas attentat mot USA den 11 september 2001 var en stor förbrytelse, men det var först genom USA:s vettlösa svarsdrag som det blev en avgörande historisk händelse. President Bush förklarade krig mot terrorismen och invaderade två länder, vilket förvärrade jihadismproblemet, dödade hundratusentals människor, slukade biljoner dollar och vred USA:s säkerhetspolitik ur led.

I backspegeln är absurditeten uppenbar: Historiens mäktigaste stat slösade bort sina år som ensam supermakt på att jaga fanatiker i tofflor. Det var inte mot Mellanöstern USA skulle ha riktat sig under 2000-talets första årtionden, utan mot östra Europa och västra Stilla havet – och det felsteget formar fortfarande vår samtid.


I backspegeln är absurditeten uppenbar: Historiens mäktigaste stat slösade bort sina år som ensam supermakt på att jaga fanatiker i tofflor

Vi, samhälle och stat i Sverige, måste både skydda oss efter förmåga och förbereda oss på att det inte alltid kommer att räcka. Det handlar om att stifta välavvägda lagar, vidta rimliga säkerhetsåtgärder och satsa tillräckliga resurser – men också om att bygga ett politiskt system och ett medieklimat som kan bevara fattningen i en kris, utan att låta sig terroriseras.

Oavsett om tio, hundra eller tusen människor dödas är det först efteråt som ett angripet land riskerar att ådra sig oläkbara sår, antingen genom att vika sig för våldsverkarnas krav eller genom att ge efter för panik och hämndlystnad.

Terrorhotet är verkligt, och det tvingar fram svåra avvägningar mellan integritet och kontroll, öppenhet och risk. Viktigare frågor finns knappast, och vi lär inte alltid vara ense om svaren. Men just därför är det så viktigt att de diskuteras med omdöme och eftertanke, i stället för att slarvas bort i upphetsningen efter smällen. I en demokrati finns ingen ömtåligare balans än den mellan frihet och säkerhet, och vi hanterar den bäst när vi är stadiga på hand.

Läs mer:

Aron Lund: Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen

Isobel Hadley-Kamptz: Politiken är full av folk som försöker göra oss rädda

Share.
Exit mobile version