Det brinner i Tel Aviv och Teheran. Israeliskt stridsflyg dånar fram över Iran, medan iranska robotar regnar ner som fallande stjärnor över Israel, i ett dödligt himlaspel.

I åratal har Mellanöstern väntat på att fiendskapen mellan Israel och Iran, rotad i å ena sidan Palestinafrågan och å andra sidan Irans på goda grunder misstänkta atomvapenambitioner, ska bryta ut i krig. USA och andra länder har inskridit med sanktioner och avtal. Övriga regionen har antingen eldat på spänningarna eller bara nervöst hukat inför våldsutbrotten.

Det är en lång rad händelser som lett hit. Den mest uppenbara startpunkten är att USA:s då- och nuvarande president Donald Trump år 2018 rev upp det avtal med Iran som ställt kärnteknikprogrammet under internationell kontroll. Lika avgörande var den kedja av kriser som sattes i rörelse genom Hamasangreppet mot Israel den 7 oktober 2023.

Israel inledde dåsitt ännu pågående och mycket blodiga krig i Gaza, vilket i sin tur ledde till konflikt mellan Israel och Hizbollah hösten 2024, följt av den syriska regimens sammanbrott strax därpå. Under tiden tilltog de iransk-israeliska spänningarna, och de två länderna angrep för första gången varandra direkt, men bägge gångerna drog Iran det kortare strået, när landets robotarsenal visade sig göra måttlig skada.


Den som kan något om Mellanösterns historia vet att Israel i själva verket har en lång historia av att störta sig in i konflikter utan någon realistisk målbild.

Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu togs krigsbeslutet redan i november förra året. Angreppet på Iran var inledningsvis tänkt att starta i april, men fick skjutas upp av orsaker som Netanyahu inte närmare velat gå in på.

De orsakerna torde heta Donald Trump och dennes dröm om ett nytt avtal med Iran. Förhandlingar inleddes just i april, men vid junis ingång hade de gått i baklås kring frågan om urananrikning. Och då klev Israel in på scenen, antingen med Trumps goda minne eller i förvissning om att han skulle gilla ökad press på Iran.

Det israeliska angreppet har präglats av samma tekniska skicklighet som tidigare Libanonkriget: en inledande våg av flygräder slog ut Irans luftvärnssystem och dödade både militära ledare och forskare inom kärnteknikprogrammet. Men Israels agerande präglas också av oklara krigsmål. Den som kan något om Mellanösterns historia vet att Israel i själva verket har en lång historia av att störta sig in i konflikter utan någon realistisk målbild. Detta blir som regel snabbt ett dilemma för landets ledare och allmänhet, och ännu värre blir det för invånarna i det land man invaderat. Vi har sett det i bland annat Libanon 1982 och 2006, och mer än någonsin i Gaza sedan 2023.

Å ena sidan flirtarIsrael nu oblygt med idén om regimskifte i Iran. Man har döpt sin insats till det uppstigande lejonet, i en blinkning till anhängare av den forna shahregimen, vars flagga pryddes av ett lejon och en soluppgång. Netanyahu har riktat appeller till det iranska folket om kamp mot ayatolla Khamenei.

Samtidigt fortsätter premiärministern tala om att krossa Irans atomambitioner, dock utan att vidgå det faktum att Israel såvitt bekant saknar vapen som kan nå de djupa bergrummen i Fordow, där Iran gömt en del av sina urananrikningscentrifuger.

Å andra sidan har Netanyahus säkerhetsrådgivare, Tzachi Hanegbi, presenterat mycket mer realistiskt präglade krigsmål. Hanegbi säger öppet att det är omöjligt att knäcka Irans kärnteknikprogram med flygräder, och talar i stället om att skapa förutsättningar för en USA-ledd avrustning genom avtal. Och samtidigt ligger Israel på Trumpadministrationen om att ansluta till kriget, i hopp om att amerikanska vapen ska kunna slå ut Fordow och andra svårknäckta mål.

Detta har USA ännuinte visat något intresse för, men den amerikanske överbefälhavarens åsiktstombola snurrar å andra sidan snabbare än någon urancentrifug.

Trump säger å ena sidan att han motsätter sig kriget, å andra sidan att det är strålande, å tredje sidan att USA inte kommer att delta – det gör man ändå, bland annat med luftvärn – och å fjärde sidan att Irans enda räddning är ett nytt avtal. Den strategiska oklarheten på Israels sida förvärras således av att landet är beroende av beslut som bara kan fattas i USA. Och USA leds just nu av en man som tycks byta åsikt varje gång han öppnar sin telefon för att leverera en ny salva STORA BOKSTÄVER och UTROPSTECKEN.


Hur länge kan kriget fortsätta i denna form, med flygattacker mot robotattacker, och vilka andra former kan det ta?

Även för Iran är USA:s inställning avgörande. Ett amerikanskt krigsinträde vore förödande för landets ledning. Men USA kan nog också frestas att stoppa Israels angrepp, om Trump anar en möjlighet att förklara seger under amerikansk flagg vid förhandlingsbordet.

Så hur slutar detta?Hur länge kan kriget fortsätta i denna form, med flygattacker mot robotattacker, och vilka andra former kan det ta?

Det är för all del möjligt att det inte slutar alls, på länge än. Israel kanske kan bocka av sin mållista och övergå till att tillfällighetsbomba på obestämd tid, eller kväva den iranska olje- och gasexporten. Iran kanske kan svara lika sporadiskt med robotar, asymmetriska trick och hot mot oljemarknader, och smida vidare under jorden på sitt atomprogram.

Oavsett vilket scenario man föreställer sig finns det dock praktiska och politiska gränser som till sist lär göra sig gällande. Hur mycket kan Israel skada kärnteknikprogrammet på egen hand? Vad sinar först, Irans robotlager eller de israeliska luftvärnsmagasinen? Och när lystrar Trump till Israels lockrop och skickar in bombflyget eller när får bensinprishöjningar och krigskritiska MAGA-aktivister honom tvärtom att gripa sin allierade i nackskinnet?

Tärningen är kastad men rullar fortfarande. Som så ofta blir det USA:s president som avgör hur det här spelet slutar, och som så ofta har vi ingen aning om vad Trump vill. Frågan är om han ens vet det själv än.

Läs mer:

Susanne Nyström: Småbarnsmammor ”fuskar” i förskoleracet – men inte på det sätt som många tror

Lisa Magnusson: Diktatursträvaren Donald Trump närmar sig nästa fas

Share.
Exit mobile version