Två guld (i superkombination och slalom) och ett brons (i störtlopp) blev Ebba Årsjös facit från Paralympics i Kina 2022. Men också en fjärdeplats i super-G och en krasch i storslalom, där hon var stor favorit till guldet.
Med fem månader kvar till nästa stora mästerskap för parasporten vill hon inte prata om revansch.
– Det var en lärdom. Jag åkte till Peking och tänkte att jag ska ta guld i allting och hej och hå. Men så får man ju lära sig att det händer saker.
I Milano-Cortina är hennes uttalade mål guld i slalom och storslalom och en medalj i super-G eller kombination. Hur hänger det ihop att hon tidigare sagt att det som hände i Peking delvis var ett misslyckande med att hon nu pratar om att saker kan hända?
Skulle du se en ny krasch i storslalom som ett misslyckande?
– Ja, alltså absolut. Det är inte bra. Vi har en chans att synas och höras och visa vad vi kan, nästan lika mycket som vanliga idrottare, vart fjärde år. Så det suger ju jättemycket om det händer.
Du sätter upp en ganska hög press på dig själv här nu.
– Ja, men press gör en förberedd och jag brukar omvandla det till något bra. Och jag visar aldrig att jag är nervös – även om jag tror att det kommer vrida sig i magen när jag står där.
Är det en taktik att inte visa nervositet?
– Jag kommer inte visa det för andra idrottare. Fast de som känner mig … alltså jag har alla känslor på utsidan. Jag är en öppen bok.
Samtidigt som Ebba Årsjö pratar om hur viktigt det är att prestera på Paralympics säger hon att uppmärksamheten kring parasporten är som natt och dag jämfört med när hon kom in i den 2019, att människor i dag vet vilka idrottarna är på ett helt annat sätt.
Hon tror att spelen i Italien blir hennes sista, att smärtan i högerbenet sätter stopp för en satsning i ytterligare fyra år. Men det kommer bli svårt att sluta. Att vara alpinåkare på elitnivå har blivit hennes liv – ett jobb men hon har också blivit lyckligare och känt att hon har ett syfte.
– Det är inte bara att jag tävlar, utan jag förändrar ju folks liv lite grann, jag får ofta höra att jag är en förebild. Och du vet, när man får de breven eller Instagram-meddelandena, det motiverar kan jag säga.
Hon är född med Klippel-Trenaunays syndrom som för henne bland annat innebär att hon saknar ett hudlager och har missbildningar i blodkärl. All slags provokation – rörelse, friktion eller tyngd – av hennes skadade ben är en plåga.
– Att stå utan en strumpa kan vara värre än att åka skidor … om allting gör ont, då kan jag lika gärna göra det jag tycker är kul.
