Förra helgen träffade jag en vän vars fru precis fått ett riktigt toppjobb. Själv var han glad och stolt. ”Men det är lustigt, så många av mina manliga vänner frågar mig hur jag mår”, sade han. Först förstod jag inte riktigt vad han menade men han förtydligade att de undrade om det var stressande att det var hon som hade landat ett sådant högstatusjobb.
Det där är så intressant. Många svenska par delar numera någorlunda på vardagliga sysslor som att städa, sortera tvätt, packa jympapåsar, boka semestrar och göra matlådor. Jag tror att långt fler fäder i dag vet sina barns skonummer än under 1900-talet. Men när det gäller status verkar det fortfarande känsligt, många män har svårt att klara av att den traditionella maktbalansen rubbas. Själv vet jag en kvinna som varje lunch cyklade hem för att sortera bort brev och festinbjudningar ställda till henne för att hennes man inte skulle känna sig underlägsen.
Varje gång jag hör om sådana manövrar tänker jag på Carl Dean, mannen som Dolly Parton var gift med i 60 år. Han dog den 3 mars, 82 år gammal.
De träffades utanför en tvättomat i Nashville. Året var 1964 och den 18-åriga Dolly Parton hade precis kommit till stan. Dagen efter att hon gått ur high school hemma i Sevierville reste hon de 30 milen. Med sig hade hon bara en väska med smutskläder. När hon nu väntade på sin tvätt stannade Carl sin bil, lutade sig ut och började prata med henne. ”Jag var förvånad och förtjust över att han tittade på mitt ansikte när vi pratade, det är ovanligt för mig”, har hon berättat med typisk partonsk twist. ”Han verkade genuint intresserad av vem jag var.”
Två år senare gifte de sig i en liten baptistkyrka. På plats var bara Dollys mamma, pastorn och hans fru.
Carl Dean valde att leva ett tillbakadraget liv, långt från strålkastarljuset runt sin fru. Han drev ett asfaltsföretag i Nashville. Han lät sig sällan intervjuas, följde aldrig med på fester och välgörenhetsgalor och det sägs att han bara såg Dolly på scen en handfull gånger. Men Parton pratade ofta om hur viktig han var för henne, hur deras långa äktenskap haft sina upp- och nedgångar, men hur han alltid stöttat och uppmuntrat henne. De båda sade sig älska sina husbilssemestrar där de stannade på natursköna platser, läste, lagade mat och pratade.
I veckan släppte Dolly Parton en kärleksballad tillägnad Carl, ”If you hadn’t been there”. Det är en mäktig hyllning med piano, stråkar och gospelkör, där hon med nästan viskande, brusten röst sjunger nära mikrofonen för att sedan ta sats i en refräng med otrolig kraft. Som ville hon att hela världen skulle förstå vad han betytt för henne och kanske till och med att orden skulle nå ända till honom, var han nu än befinner sig.
De gånger Carl lät sig intervjuas pratade han om mötet med Dolly.
Men det är inte bara musiken som är mäktig, utan även orden. De beskriver en stark och tillitsfull kärlek, där de varit varandras förutsättning, samtidigt som hon sjunger de avgörande raderna: ”I wouldn’t be here/If you hadn’t been there.” Hon besjunger det där lilla, lilla avståndet som gör att man fortfarande förblir två separata och självständiga människor.
Även om Dolly Parton själv alltid skyggat för ordet feminist, har hon med åren likväl blivit en förebild för många kvinnor. Hon har med högburet huvud valt hur hon vill se ut. Hon har skänkt miljoner till forskning och barns läsning. Till listan vill jag nu lägga hennes äktenskap. Visst kan det ha varit så att även Carl Dean så där småtaskigt punkterat sin fru när hon berättat om ett nytt försäljningsrekord – men så länge jag inte hör något annat kommer jag att tänka på honom som en man som svenska män kan lära sig mycket av.
De gånger Carl lät sig intervjuas pratade han om mötet med Dolly. Om den där pratstunden utanför tvättomaten har han sagt: ”Det var dagen då mitt liv började. Jag skulle inte byta ut de senaste 50 åren mot någonting på denna jord.”
Det brukar sägas att han ofta besökte Dollywood ensam, nöjesparken som Dolly Parton öppnat i sin hemtrakt 1986. Ingen visste vem han var och han gav sig inte heller till känna. Jag vet inte riktigt vad det betyder, bara att det är så vansinnigt vackert att han tyckte om att gå omkring där inkognito i hennes värld.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman:
”Har kungen äntligen blivit den folkkära kingen?”
”Nu för tiden kan ett vanligt samtal vara en motståndhandling”
”Det är absurt att slakta lokaltidningarnas kulturbevakning just nu”
