En solig vårdag i Härnösand blev jag rädd på ett sätt jag dittills aldrig varit. Jag var 15 år och jag och min kompis hade ensamma åkt från vår hemby för att gå i 1 maj-tåget. Fanorna smattrade i vinden, en musikkår spelade och på trottoarerna stod folk och vinkade när vi gick förbi. Det var feststämning. Det enda som var oroande var några raggarbilar som körde fram och tillbaka längs demonstrationståget med stora amerikanska flaggor som hölls ut genom fönstren.
Efteråt skulle vi köpa något att äta i en korvkiosk. En stor rödlackerad Chevrolet Bel Air gled upp intill oss. De kan knappast ha förstått att vi gått i tåget för killen med skinnkeps vid ratten vevade ner rutan och frågade om vi ville åka med. När jag sa ”nej” frågade han varför. Mitt svar var kanske inte mitt livs mest genomtänkta replik:
”Din bil är för liten.”
Det tog någon sekund. Sedan hade jag fyra jättelika raggare i skinnvästar som tryckte in mig i en vägg och bara skrek: ”Va fan är det du säger?”
Jag minns bara deras stora kroppar och deras öppna, vrålande munnar. En höll mitt huvud i ett järngrepp, hans galna ögon stirrade in i mina. Jag blev ursprungligt, djuriskt rädd. Det normala och avläsbara sätt som människor brukar agera på var satt ur spel. Detta var bara rå, brutal, aggressiv maskulinitet. Och jag visste plötsligt inte om kroppar i grupp hade något stopp.
Det var skrämmande. Jag anade hur det är när den starkes rätt bokstavligen råder.
Människor blir rädda av krig och terror på håll, men skräms så mycket mer av våld i den vardag där de försöker leva
Det är långt mellan politiskt beskedliga raggare i Härnösand på 70-talet och den mobb som stormade Kapitolium den 6 januari 2021. Men samma skräck väcktes i mig av dokumentären ”Stormningen av Kapitolium” där man minut för minut får följa hur mobben tar sig in i parlamentsbyggnaden. Förloppet skildras genom filmer från mobiler och polisens kroppskameror. Och där är de igen. De där stora kropparna i grupp som skriker och vrålar, förvridna ansikten, ögon som brinner av vrede och hat. De forcerar dörrar, pressar sig förbi poliser och vakter, väller fram genom pampiga korridorer.
Ingen ideologi drivs så tydligt av maskulin brutalitet som nazism och fascism. Det brukar börja med att de förgrovar språket, sedan blir det lättare att övergå till handling. I John Foots ”Blood and power. The rise and fall of Italian fascism” beskrivs hur Mussolinis maktövertagande föregicks av tusentals mindre attentat. Svartskjortorna brände och plundrade hem, störde och attackerade politiska möten, de gjorde tillslag mot partikontor, fackföreningslokaler och tidningsredaktioner. De trakasserade, misshandlade och mördade politiska motståndare.
Människor blir rädda av krig och terror på håll, men skräms så mycket mer av våld i den vardag där de försöker leva.
Det var därför en artikel av Mathias Wåg i Aftonbladet höstas gav mig kalla kårar. Han beskrev hur det runt om i Sverige bildades nazistiska slagsmålsklubbar, Active Clubs eller Aktivklubbar, med inspiration från den amerikanska alternativhögern. Här träffas unga män som tröttnat på att nätkriga och dela ut flygblad – de vill gå till handling. De varvar träning med föreläsningar i lokaler som kan ha tyska örnar och svastikor på väggarna. Dessa nazistiska gatuaktivister har siktet inställt på vänsterarrangemang, hbtq-manifestationer och klimataktioner.
Många har hävdat att de maskerade män som i onsdagskväll attackerade det föredrag om antifascism som Vänsterpartiets och Miljöpartiets lokalgrupper bjudit in till i Gubbängen kom från en sådan nazistisk fight-club. Männen slängde in rökfacklor, kastade stolar och använde rödfärgande överfallsspray mot den publik, främst pensionärer, som fridfullt satt i foajén och åt nybakade bullar och muffins.
Den person som blev misshandlad med ett tiotal slag mot ansiktet och kroppen var just Mathias Wåg.
Det är vidrigt. Det politiska vardagsvåldet kan förlama demokratin. Syftet är att skapa sekundär skräck hos medborgarna. De vill att vi ska läsa om vad som hände i Gubbängen och känna fasa för att vi själva ska utsättas för fysiskt våld. De vill få oss rädda. För att gå på politiska möten, skriva artiklar om nazism eller kanske bara slänga käft med några stöddiga typer efter en 1 maj-demonstration i Härnösand.
För Mathias Wåg är det inte första gången han attackeras av nazister. ”Även denna gång hade jag en änglavakt”, skrev han i Aftonbladet dagen efter attacken. Desto mer beundransvärda var slutraderna i hans artikel: ”De kommer inte tysta oss. Och de kommer inte få mig att sluta skriva.”
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Robert Aschberg gjorde en obscen gest framför Malena Ivarsson” Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag och där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
