Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En höstdag kommer Joakim Lundell hem från skolan i Vadstena. Han är i sjuårsåldern. I köket står hans mamma med ett rep i handen. I ena änden har hon knutit en snara. Hon ber honom följa med henne ut i garaget. ”Du ska få se när jag hänger mig, Joakim”, säger hon.
Scenen inleder influeraren Joakim Lundells bok ”Monster” som kom ut 2017 och är en av Sveriges mest sålda självbiografier. Det är bara en av många episoder i boken där han beskriver hur hans mamma, ofta påverkad av tabletter, misshandlar honom både psykiskt och fysiskt. Hon skrämmer honom gärna, om inte med självmord så genom att säga att hon har leukemi. Hela tiden är han livrädd att hon ska försvinna ifrån honom.
Är det här sant eller inte?
Ingen har väl kunnat undgå debatten efter att SVT i veckan släppte första delen av dokumentären ”Hatet”. Där menar journalisten Bo-Göran Bodin att inget i socialtjänstens eller psykiatrins papper styrker att Joakim Lundell varit med om de övergrepp han så ofta berättat om i sin självbiografi, poddar och intervjuer. I programmet träder Lundells mamma, styvpappa och halvsyskon fram och ger en annan bild av familjen. ”Jag minns en trygg uppväxt, rolig, kärleksfull”, säger halvbrodern Jakob Berg.
Genom historien finns det alltför många barn som fått sitt enda liv förstört av att de behövt vara tysta om skräck, skam, medberoende och rädslor.
När jag läste om mamman och repet kom jag att tänka på en liknande scen i Felicia Feldts bok ”Felicia försvann”, från 2014, som skildrar hennes uppväxt med författaren Anna Wahlgren. En jul samlar hennes mamma plötsligt alla barnen i vardagsrummet och säger att hon alltid älskat dem men nu bestämt sig för att avsluta sitt liv. Dottern beskriver hur denna barnuppfostringsguru ständigt skrämmer och kränker sina barn.
Både Joakim Lundells och Felicia Feldts böcker ingår i den våg av berättelser som kommit under 2000-talet där barn skildrar såriga uppväxter med författare, konstnärer, företagsledare, politiker eller bara i ”vanliga” familjer. Det talas ofta föraktfullt om den här typen av livsberättelser och visst, bara ett fåtal har litterära kvaliteter, men vi ska ändå vara tacksamma över dem. Genom historien finns det alltför många barn som fått sitt enda liv förstört av att de behövt vara tysta om skräck, skam, medberoende och rädslor. Det krävs mod att bryta den djupa, djupa lojalitet man har med sina föräldrar. In i det längsta hoppas man alltid att få deras kärlek.
Man kan säga att berättandet i dag demokratiseras. Det har skett genom sociala medier, men också genom en vidgning av bokutgivningen. Att alla ”har rätt till sin berättelse” eller ”har sin egen sanning” har blivit så självklart att människor säger det utan att blinka. Men vi befinner oss i en paradox: fler har fått möjlighet att föra fram sin berättelse, medan vi som lyssnar fortfarande tycks tro att detta är den enda berättelsen.
Berättaren verkar på ett märkligt sätt fortfarande ha kvar sin historiska auktoritet. Trots att vi vet att varenda situation – inte minst vad som pågår i en så känsloförtätad grupp som en familj! – alltid kan beskrivas på motstridiga sätt.
I debatten om ”Hatet” vänds nu blicken mot de medier som okritiskt sägs ha svalt Joakim Lundells version. Gunilla Brodrej tar till brösttoner i Expressen (2/12) och namnger de journalister hon tycker har syndat. I Dagens ETC (4/12) skriver Kristin McMillen att det är ”hjärtskärande” att höra mammans version (jag håller med!) och att ”oavsett vems bild som är sann är det ett enormt svek mot familjen att Joakim Lundell fått stå oemotsagd i medier under så många år”. Som ett undantag nämner hon en DN-intervju med Joakim Lundell från 2017 där reportern Matilda Gustafsson sökte mamman utan att få svar.
Själv tycker jag inte att det finns något i första avsnittet av ’Hatet’ som talar för att Lundell ljugit om övergreppen
Det ska dock tilläggas att mamman några veckor senare återkom till DN och i den intervju som då gjordes framförde det som hon nu säger i SVT: att sonen var så utagerande att familjen var rädd för honom, att hon inte ville lämna bort honom men inte hade något val. Hon har även framträtt i andra medier, bland annat skrivit på Nyheter24, men tackade nej till att vara med i TV4:s dokumentär om sin son, ”Ett övergivet barn”.
Så även om hon inte likt Anna Wahlgren haft fri tillgång Skavlans tv-fåtöljer och säkert inte heller haft det klassmässiga självförtroendet, har hon ändå haft möjligheten att ge sin bild.
Om man nu tycker att medierna för okritiskt köpte Joakim Lundells berättelse gäller det att i dag inte göra samma sak med familjens. Själv tycker jag inte att det finns något i första avsnittet av ”Hatet” som talar för att Lundell ljugit om övergreppen. Bara för att de inte finns dokumenterade i journaler är det inget som säger att de inte ägt rum. Bo-Göran Bodin visar ofta en naiv förvåning inför det faktum att man kan bjuda sin mamma på sitt bröllop och ändå avsky henne. Det har hänt förr i världshistorien. Även om han upprepar att vi har att göra med två disparata familjebilder, kan ingen missa att det är mamman och syskonen han ömmar mest för.
Det är möjligt att de kommande avsnitten av ”Hatet” visar att Joakim Lundell överdrivit en traumatisk barndom och utan grund svartmålat sin mamma. Men i nuläget vet vi inte. Just nu finns det ingen anledning att byta ut en sanning mot en annan.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Är Zohran Mamdamis fru vår tids prinsessan Diana?” Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.




