”Jag är inte troende, men jag tycker om att sitta här och tänka på mitt liv”, säger en äldre kvinna som sitter en bit ifrån mig i Gustaf Vasa kyrka. Jag har smugit mig in där bara för att få lite vila i själen. Det har blivit ett allt större behov de senaste åren. Och jag tycks inte vara ensam om det – under hösten har det kommit rapporter om att fler gått med i Svenska kyrkan än på länge, 12 788 stycken bara i år, och i veckan diskuterades guds existens i Aktuellt på bästa sändningstid.
Inte heller jag är troende, men jag har alltid tyckt om att vara i kyrkorummet där det finns ett sådant koncentrat av liv, av dop, vigslar och begravningar, av allt som sagts och tänkts. Det finns förstås de som tycker att det är ett ovärdigt sätt att använda kyrkorummet, men begreppet gud måste vara större än så.
I debatten i Aktuellt poängterade teologen Joel Halldorf hur tätt religion och kultur hör samman. Så är det också för mig. Kyrkans texter har glidit ihop med alla de romaner, noveller och dikter som varit så betydelsefulla för mig. Tillsammans har de skapat ett underbart korus av röster, som det heter i författaren Viktor Rydbergs klassiska julpsalm ”Gläns över sjö och strand”.
Min allra första älsklingspsalm var ”Morgon mellan fjällen”. Nu fanns det inga fjäll i den lilla norrländska by där jag växte upp men jag hade alltid en stark känsla av att psalmen ändå beskrev just våra berg. När psalmen uppmanade oss att höra hur bäck och flod sorlar mot hällen tänkte jag att floden var Ångermanälven och att bäcken var den bäck som rann vid vårt hus.
Jag tyckte att psalmen beskrev min plats på jorden. Och sedan dess har jag tyckt att psalmerna fortsatt att beskriva min plats – och mitt liv – på jorden.
Som tjugoåring gick jag ur kyrkan, men vände tillbaka under den stora flyktingvågen
Jag växte upp i en ateistisk författarfamilj, jag är inte döpt, inte konfirmerad och jag gifte mig borgerligt. Som tjugoåring gick jag ur kyrkan, men vände tillbaka under den stora flyktingvågen hösten 2015 eftersom jag ville vara med i en kyrka som så tydligt pratade om vår skyldighet att hjälpa människor i nöd.
Min pappa var prästson. Farfar var en riktig Ingmar Bergman-präst, en mörk, sträng och depressiv man som kunde tiga i veckor. För pappas självbild var det avgörande att han brutit sig ur prästfamiljen och valt sin egen väg. Han avskydde all metafysik och hyllade alltid det konkreta och sinnliga livet på jorden. I ett gammalt tv-inslag återvänder han till sin barndoms kyrka. Man ser honom sitta och titta ut genom kyrkfönstret, precis som han brukade göra när farfar predikade. På isen utanför rör sig människor i senvintersolen. Man hör honom säga: ”Så fina och fria de är där ute.”
Det var i friheten bland dem han ville vara.
Men hur mycket pappa än fnyste åt kyrkan så var han djupt präglad av det religiösa språket och hans vackraste dikter har psalmlika tonfall. I svåra stunder kunde han till och med acceptera det kristna språket som tröst. När min mamma var 53 år insjuknade hon i bröstcancer. Det var ett snabbt och mardrömslikt förlopp. När nya tumörer slog upp på hennes bröstkorg bara ett par månader efter första operationen förstod vi att hon inte skulle överleva.
Morgonen då hon skulle opereras på nytt åkte jag hem. I soffan låg min stora tvåmeterspappa hopkurad. Jag lade mig bredvid honom. Vi grät båda två. Fram till det ögonblicket hade jag alltid kunnat känna någon sorts tillförsikt även i de allra mörkaste stunder. Nu gick det inte. Allt var slut. Tomt. Tyst.
I den tystnaden fladdrade några ord till inuti mig och det var första raderna i ”Bred dina vida vingar”, psalmen som beskriver längtan efter vila och beskydd. Det kändes som att orden visste vad jag skulle behöva vara med om. Jag minns att jag högt sade: jag önskar att någon kunde breda sina vida vingar över oss. Och att han, min ateistpappa, svarade: ja, nu behöver också jag det.
Nej, det är kanske inte gud, men för mig är det så nära man kan komma
Det var som att psalmen gav mig, kanske även oss, draghjälp. Smärta och sorg tillhör de känslor som går inåt, man blir avskild från den vanliga världen. Men genom andras erfarenheter som förvandlats till ord förstår man att det outhärdliga man själv befinner sig i, är en del av vara människa.
Det är detta som sker i psalmerna, romanerna, novellerna och dikterna. De skapar en ström av röster som går genom årtusenden. Och det är så fantastiskt att människor genom seklerna gått upp i den strömmen och lämnat sina bidrag, de har berättat hur livet var för dem, vad som var deras oro, deras glädje, tvivel, plåga och drömmar. Och vi som lever nu kan läsa och lyssna medan koruset av röster ständigt fortsätter att fyllas på.
Nej, det är kanske inte gud, men för mig är det så nära man kan komma.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”När jag såg Maruis göra fuck off tänkte jag bara: jävla unge!” eller ”Bokbetyg är inte rätt väg – men litteraturkritiken behöver förnyas”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
