Kära Lykke Eder-Ekman,
Jag läste din krönika i SvD (22/5) häromveckan om kulturmännens återkomst. Där beskrev du en utekväll där du och din kompis träffar en journalist som, medan ni snackar, håller armarna om era midjor. Du vet vem han är. Det här är en man, skrev du, som ”har ett finger med i spelet på flera av de kulturella institutioner jag drömt om att jobba på”.
Du lät lite … förvånad. Du berättade att den politiska korrektheten höll dig i ett järngrepp när du växte upp. Du var 14 år under metoo. Samma år läste du Karolina Ramqvists ”Alltings början” om 16-åriga Saga som på 90-talet rörde sig i Stockholms kulturvärld och fick ligga med 30-åringar. Och visst, i hemlighet kände du dig avundsjuk. Men i stället gjorde du frasen ”dumpa din kille” till ditt bästa slagord och cancellerade blixtsnabbt killar som på någon blöt fest använde ordet ”CP”.
När nu kulturmannen köpte varsin öl till dig och din kompis tänkte du ”varför är allting som på 90-talet? … och varför tycker jag om det?”
Också jag är lite förvånad. Du är ju inte direkt ensam. Under de senaste fem–sex åren tycks allt fler unga kvinnor ha ett trängande behov av att säga att metoo gick för långt. Återigen svärmar de runt manliga genier och när de lägger upp bilder på vad de läser eller gör referenser i böcker och artiklar handlar det allt oftare om män. Stig Larsson, Michel Houellebecq, Andrzej Tichy, Jon Fosse, Lars Norén.
Alla får läsa vad de vill, men det är ändå underligt. Jag vet ju hur mycket både kvinnliga och manliga författare betytt för min egen självförståelse.
Den här nya fan girl-kulturen får mig verkligen att undra: varför vill vi kvinnor så ofta vara sekundära?
För drygt tio år sedan skrev jag en artikel här i DN (27/4 2014) som diskuterade Kulturmannen och hans förestående död. Denne gestalt peakade under 1900-talet eftersom modernismen älskade individualism och en ny massmedial offentlighet förvandlade honom till en celebritet. Och i sitt släptåg hade han ofta kvinnor, mängder av kvinnor; hustrur, älskarinnor, döttrar, muser, modeller!
Jag har alltid trott, likt sociologen Pierre Bourdieu i ”Den manliga dominansen”, att kvinnor har känt den starka dragningen till män i kulturens mitt för att kvinnor historiskt sett inte haft samma förutsättningar att vara skapande på egen hand. De hittade ett smart sätt att ändå få vara nära konsten. Bourdieu beskrev det som en ”erotisering av de sociala maktrelationerna”. I dag, när så många kvinnor själva är verksamma inom kultur- och medievärlden, borde det behovet rimligen ha laddats ur. Vi är ju där av egen kraft.
Antingen hade Bourdieu fel – eller så är vi faktiskt inte så jämställda som vi tror.
För den här nya fan girl-kulturen får mig verkligen att undra: varför vill vi kvinnor så ofta vara sekundära? Varför vill vi inte själva stå främst? Om man ska tolka vårt 20-tal positivt kan man se det som att vi nu har kommit så långt att unga kvinnor medvetet kan leka med rollerna och öppet hänge sig åt kulturmanslängtan. Men jag tror, som det brukar sägas, att man ska vara försiktig med vad man önskar. Vi ska vara medvetna om vad som mullrar i bakgrunden: en allt starkare konservativ världsordning och det har aldrig varit speciellt bra för kvinnor.
Inte heller för kvinnliga kulturskribenter.
Så vem vet, Lykke, kanske kommer det även att drabba dina texter och de kulturinstitutioner som du drömde om att få jobba på. I krönikan säger du dig inte riktigt veta hur du ska förvalta glädjen över den uppmärksamhet du får av kulturmännen. Ja, jag vet precis hur de är, de brukar vara spirituella ett tag, bjuder på öl och skickar Gunnar Ekelöf-dikter. Men om du i framtiden upplever de mindre charmiga sidorna av att vandra bland kulturmän så är det bara att du hör av dig så tar vi en kaffe.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, exempelvis ”I Gaza längtar barnen efter mördrarnas famn” eller ”Varje gång kritiker beskylls för att jag klick skrattar jag högt”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
