Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När min syster arbetade på Sveriges Radio i slutet av 80-talet skulle hon ringa runt och samla in kommentarer efter att Nobelpriset tillkännagivits. Årets pristagare var den spanske författaren Camilo José Cela. Hon slog numret till författaren Lars Gustafsson, som på den tiden bodde i Austin, Texas.
”Det var besynnerligt! Har aldrig hört taaalas om karln”, knarrade en yrvaken Gustafsson från andra sidan Atlanten.
När min syster sa att hon då skulle ringa vidare sa Gustafsson: ”Nej, nej, jag uttalar mig gärna ändå.” Och så började han: ”Givetvis intar Camilo José Cela en framträdande plats i den ytterst vitala spanska litteraturen.”
På stående fot fabricerade han sedan en mindre essä om den nya Nobelpristagaren han nyss sagt att han inte kände till.
Det är både underbart och skamlöst. Lars Gustafsson hade lärt sig att prata något jag brukar kalla kritiska, ett språk som den som läst kultursidor genom åren möjligen känner igen. Skribenter kan låta allvetande och neutrala, men helt utan personlig ton. Faktum är att det lätt går att sno ihop lite eleganta formuleringar om ”tiden” eller ”minnet” eller ”döden” och träffa ganska rätt på en stor del av litteraturen. Ungefär som ett horoskop.
I veckan hittade jag en bortglömd korg med gamla recensioner som jag som ung kultursidesläsare hade sparat från olika tidningar. Jag skulle egentligen höststäda, men blev sittande och bläddrade förundrat bland de gulnade klippen. Korgen visade verkligen att kritiken inte var bättre för. Här steg det fram en lång rad skribenter som just hade den där neutrala tonen, ja, som pratade kritiska, utan att deras iakttagelser lät personligt förankrade.
Frågan är om vi inte nu kommit till en punkt där det skrivsättet till slut försvinner.
I oktober föreläste AI-experten Nikita Roy i Stockholm. Hon är journalist och driver podden ”Newsroom robots” som handlar om AI och medier. Hon beskrev hur människor söker nyheter och information på nätet på ett nytt sätt. I stället för att gå till en nyhetssajt går man direkt till Chat GPT och frågar vad som hänt och får ett snabbt svar.
Klart oroande för alla traditionella medier. De riskerar att bli onödiga. Eftersom techjättarnas nyheter är en ihopsamling av artiklar från miljoner nyhetssajter innebär det även något annat. När Nikita Roy kom in på det tittade hon ut över oss i publiken och sa med eftertryck: Den enskilda artikeln håller på att upphöra. Era egna röster försvinner totalt.
Man riktigt kände hur alla drog efter andan.
Nu kan man säga att det är skillnad mellan USA och Norden. I vårt lilla hörn av Europa är tilltron till redaktionella medier fortfarande stor, den källkritiska medvetenheten relativt hög och många är villiga att betala för kvalitetsjournalistik.
Men vi ska inte tro att vi klarar oss undan utvecklingen. Inte heller vi som ägnar oss åt den del av journalistiken som kritiken utgör. För vad händer om våra recensioner låter för lika de texter läsarna får när de frågar Chat GPT om en ny roman? Varför ska människor då alls läsa oss?
Jag tror att den personliga och autentiska rösten kommer att bli allt viktigare i kritiken
Varje kritiker, liksom varje person, har ett eget sätt att läsa. Det är en av de saker som är så fantastiska med mötet mellan läsare och böcker. Och att försöka formulera just det egna sättet att uppfatta vad som pågår i ett verk är varje kritikers uppgift. Där kan man använda alla möjliga grepp. De senaste åren har vi debatterat om kritiker använder ”jag” för mycket eller visar för mycket känslor i recensioner. Själv tycker jag att precis allt är tillåtet om det tillför något till analysen eller gör läsaren intresserad.
Jag tror att den personliga och autentiska rösten kommer att bli allt viktigare i kritiken. Och man ska inte glömma att det personliga även ligger i hur man tänker – eller i hur man tydligt värderar boken man skriver om. För kritiken, som redan nu har svårt att hävda sig, kan konkurrensen från en allt smartare AI mycket väl bli en ödesfråga. Tills jag blir överbevisad tänker jag dock tro att människor helst lyssnar på en unik, mänsklig röst. Det är det som är det paradoxala med litteraturen och kritiken. Ingen AI skulle någonsin kunna fabulera på ett lika älskvärt sätt som Lars Gustafsson.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Det är sårande när den man älskar inte kan hantera ens framgångar”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
