Jag har precis kommit tillbaka till stan efter att ha firat jul och nyår med familjen och vänner. Eller ska jag vara helt sanningsenlig så har jag i smyg mest följt hur det står till med Luigi Mangione – 26-åringen som är misstänkt för att ha skjutit Brian Thompson, vd:n för United Healthcare, på öppen gata på Manhattan morgonen den 4 december.
Jag har blivit besatt av den skönlockige ynglingen – och jag är inte ensam.
Redan när polisen efter mordet släppte övervakningsbilder spreds de blixtsnabbt i sociala medier – en skarp käklinje, vit tandrad, mörka ögonbryn, skymd av en huva. När Mangione några dagar senare greps på en McDonald’s i Altoona var det som att nätet exploderade. Det delades bilder på honom i bar överkropp, skolfoton från elituniversitetet, högtider med hans välbärgade familj hemma i villan i Baltimore.
Hans ansikte dök inom några timmar upp på t-shirts, luvtröjor, muggar, kepsar och tårtor. Folk lade ut nygjorda tatueringar med hans mug shot och började skriva sånger och trånande noveller om honom.
Och det har bara fortsatt under helgerna. Jag vet inte hur många gånger jag själv tittat på klippen där Luigi Mangione strax före jul landar med helikopter i New York och förs i lysande orange fångoverall omgiven av en mur av mörkklädda poliser, till en väntande bil. Han ser sig noga omkring; lugn, lite arrogant, suverän.
Det har blivit ett klipp på en hjälte som inte bara delats av kvinnor utan lika mycket av män, pepprat med hjärtan, knutna nävar och hashtaggen #freeluigi.
Mangione är ett exempel på det som kallas ”halo-effekten”, att människor tenderar att likställa skönhet med oskuld.
Nej, jag tror aldrig jag sett en så snabb och massiv ikonisering av en person. Och där jag pinsamt nog märker att jag själv glömmer tragiken i att en människa mördats, därtill en tvåbarnspappa. Det beror på att Mangione passar perfekt in i en redan existerande berättelse, skrev Vanessa Friedman i New York Times häromveckan. Fallet Mangione är ett exempel på det som forskare brukar kalla för ”halo-effekten”, att människor tenderar att likställa skönhet med oskuld. Och det är inte bara en föreställning som älskas av populärkulturen, utan påverkar också verkligheten: studier visar att vackra brottslingar tenderar att få kortare fängelsestraff.
I Mangiones fall spelar det dessutom roll att mordoffret var en representant för den sjukförsäkringsindustri som tjänar miljarder på människors nöd. Han kanaliserar vreden som många känt när de tvingats sälja hem, bilar och ta barn ur skolor för att bekosta en cancerbehandling. Eller som det sorglöst sägs i sociala medier: ”Mangione dödade en, bolagen miljoner.”
Jag tror också att kulten runt Mangione förstärkts av den enorma diskrepansen mellan tusentals bilder – och hans egen tystnad. På den som är tyst kan man projicera sina drömmar och förväntningar, allt man vill att den ska representera. Och Luigi Mangione har i princip bara böjt sig fram mot mikrofonen i New Yorks domstol och sagt orden: ”Not guilty.”
På det sättet blir han den perfekta projektionsytan – för alla. Han kan vara en het pojkvän. En dude att ta en öl med. En bror att gå på baseball med. En son att beskydda. En högerperson som hatar eliten. En vänsterperson som slåss mot kapitalismen. En människa som är lika besviken på allt i samhället som man själv är besviken på.
Jag, som 63-åring med passion för kultur, kan inbilla mig att han är en lika bildad som känslig snubbe som talar förtroendefullt med sin äldre kvinnliga advokat och läser Don DeLillos roman ”Vågen” om Lee Harvey Oswald i cellen om kvällarna.
I en medial värld där allt exponeras är tystnad ett övertag. Den är både makt och beskydd. Det kan snabbt förändras vid rättegången som förväntas börja den 21 februari. Vi får väl se vem Luigi Mangione blir när han börjar prata.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Jag är inte troende, men när mamma var döende behövde jag psalmerna”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag och där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
