Jag sitter på en uteservering i vårsolen och tjuvlyssnar på två kvinnor vid bordet intill. De är ungefär jämnåriga med mig, i 60-årsåldern. De är typsikt citysnygga; solbrillor, trenchcoat, sneakers. Den ena berättar hur hon i veckan hämtat sitt barnbarn på förskolan. ”Först gick vi på glassbar och sedan gick vi hem och myste med en bok”, kvittrar hon. Sedan vänder hon sig mot sin väninna och frågar: ”Hur går det för din son då? Fortfarande inga planer på barn?”
Väninnan skakar på huvudet och tittar ner på sin smörgås. ”Jag har sagt det förut”, fortsätter den första. ”Jag tycker att det är för grymt. Barnbarn är ju livets efterrätt.”
Det är något så provocerande i hennes tonfall. Jag har aldrig kunnat med formuleringen ”livets efterrätt” för att det låter så… ja, infantilt. Men det är också något med hela inställningen. Som att man har rätt till barnbarn, att man kan förvänta sig det, kan kräva det.
Ibland tänker jag att vi som är födda på 60-talet är den mest osköna generationen i västvärlden. Vi fick växa upp under en gyllene era, rekordår, reformer, framtidstro, en värld som långsamt blev allt mer demokratisk. Vi har rest och jobbat och shoppat i en allt större medelklass, vi har kunnat välja och räknat med att det vi valt på ett ungefär blir av. Vi har inte behövt böja oss för livet som man som människa också måste göra.
Och nu respekterar vi inte ens om våra barn är tveksamma till att sätta egna barn till den värld som just vår generation i hög grad varit med om att förstöra.
Skälen till att unga väljer bort barn är flera, men många kvinnor i fertil ålder hänvisar till oro och pessimism inför framtiden
Allt fler kommer att behöva deala med just det som kvinnorna i vårsolen pratade om. I veckan kom SCB:s nya statistik om födelsetalen i Sverige. De är nu nere på den lägsta nivå som uppmätts genom historien. 2024 föddes bara 1,43 barn per kvinna – långt under de 2,1 barn som behövs för att befolkningen ska hållas på en stabil nivå. Siffrorna ser lika alarmerande ut i stora delar av Europa och USA.
Skälen till att unga väljer bort barn är flera, men många kvinnor i fertil ålder hänvisar till oro och pessimism inför framtiden.
Så det är inte konstigt att det under de senaste åren kommit en rad artiklar, guider och självhjälpsböcker som vänder sig till besvikna och förvirrade föräldrar till vuxna barn. I olika nätforum berättar de hur de förberett barnbarnsrum, köpt dockskåp, gosedjur och kläder. De har tänkt ut resor till djurparker, vattenland och Disney World. Jag blir helt fascinerad av att så många räknat med barnbarn och har så exakta idéer om hur deras tillvaro som far- och morföräldrar skulle bli.
Min generation har nu en jäkla stor uppgift att respektera våra barns val och stötta dem
”När vi har tänkt på den här delen av livet har vi alltid föreställt oss ett liv med nya små människor, liv och lek”, säger Adam i en artikel i SvD om barnbarnssorg. Han och hans fru Gunilla visar upp en låda som de kallat ”Barnbarnslådan” där de sparat Jan Lööfs ”Sagan om det röda äpplet” och Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet”. Nu har deras 21-åriga son deklarerat att han bestämt sig för att inte skaffa barn, han tycker att framtiden är för orolig och vill inte belasta jorden.
Under intervjun torkar Adam en tår och Gunilla beskriver en inre bild som hon haft under flera år, där ett barn kommer springande och slår armarna om henne.
Det finns verkligen skäl att känna barnbarnssorg, och visst är det bättre att föräldrar med barnbarnsdrömmar pratar öppet om den i stället för att låta den bli ett tabu. Men det verkligt sorgliga är inte att medelklassen går miste om livets efterrätt, utan att dess barn saknar framtidstro. Min generation har nu en jäkla stor uppgift att respektera våra barns val och stötta dem. Att inse att både livet och jorden har vissa gränser och att det är hög tid för oss att acceptera det.
Jag hoppas att jag aldrig kommer att kräva någon dessert och bara följa min egen dotters beslut, hur hon än väljer den dag det blir aktuellt. För som Gunilla säger i SvD-artikeln, om man aldrig får barnbarn måste man hantera det med sig själv: ”fortsatt vara en kärleksfull mamma utan att lägga över någon besvikelse eller längtan eller ifrågasättande. Det är ju verkligen skitviktigt att de går sin egen väg.”
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Vi ska inte tro att flickor i Skandinavien slipper den manliga hämnden” eller ”Hallå svenska män, ni har mycket att lära av Dolly Partons livskamrat”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
