Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Förra helgen tillbringade jag på Ådalens litteraturfestival i Sandslån. Längst ut på en udde i Ångermanälven satt över sjuhundra besökare under två dagar i ett stort tält. Medan silvergrå regnskyar drog förbi över bergen lyssnade vi på samtal om den norrländska mannen, om förhållandet mellan motstånd och vanmakt och om Finlands 1900-talshistoria.

I pauserna kunde man dricka kaffe som kokades över öppen eld eller beundra broderade dikter av Birger Norman.

Den tre år gamla festivalen är bara ett av alla de arrangemang som i dag ordnas där läsarna kan möta författare. Efter millennieskiftet har det skett en explosion av samtal på olika bokevenemang, på bibliotek och bokhandlar, man kan åka litteraturtåg och boka författarkryssningar.

Vad händer med läsningen när allt förvandlas till prat? undrade författaren Elisabeth Hjorth i en artikel i Sydsvenskan i början av sommaren (23/6). Hon var orolig för att de här samtalen höll på att ersätta läsningen. Och är författare verkligen rätt personer att svara på frågor? De är ju sådana fuck ups i världen, men förväntas kunna redogöra för vad deras böcker handlar om på scenen.

Om man nu ändå skulle ha scenprat så förordade Hjorth att man skulle lämna den vanliga intervjumallen och låta författaren ”gå vilse” i samtalen.

Kalla mig gärna gammeldags, men själv vill jag inte lyssna på författare som ”går vilse” och fritt följer sina associationer, jag föredrar att de håller sig till ämnet. Gärna ledda av en moderator som ser till att hålla tiden.

Hos många författare finns en sorts hållapåande, där de lägger väldigt stor vikt vid hur mycket framträdanden tär på dem. En sorts kokett självmytologisering

Jag reser ragg inför den hållningen – och jag gör det både som en som ofta själv modererar och som pratar om egna böcker inför publik. Jag har den största respekt för människor som tycker att det är ångestfyllt att framträda och därför tackar nej. Jag förstår även alla som kanske är socialt utåtriktade och ändå kan tycka att det är obehagligt att offentligt prata om vad de skrivit. Att skriva är att tvivla, treva, börja om, inte riktigt veta vad man håller på med. Det är en lång sträcka från det tillståndet till en mikrofon på en scen.

Och det finns ju ändå ett skäl till att man främst blivit en skrivande människa och inte en pratande.

Man jag tycker att det hos en del författare finns en nedlåtande attityd till läsare. De som suckar över att behöva masa sig till Alingsås ”bara för att prata för kulturtanter” kan vi lämna därhän – de förtjänar ingen respekt alls. Men även hos många andra finns en sorts hållapåande, där de lägger väldigt stor vikt vid hur jobbigt det är med intervjuer och framträdanden och hur mycket det tär på dem. En sorts kokett självmytologisering.

Det händer att de tar ut den olusten på scenen. Som moderator har jag ett antal gånger varit med om författare som avigt underkänner frågorna eller inte låtsas förstå vad man säger. (Till slut får man bara lust att skrika: Skärp dig! Jag sitter här och försöker få din mediokra bok att låta intressant!)

Men alla dessa bokevenemang är ett sätt även för författare som inte säljer så mycket att nå ut. I en tid då ett fåtal titlar dominerar försäljningslistorna borde vi tvärtom vara tacksamma mot varenda bokhandlare eller festivalarrangör som enträget fortsätter att boka författare, som lägger ner timmar på att sälja biljetter, beställa in böcker och ställa fram stolar. Nog finns det mängder av hot mot läsningen, men det här är inte ett av dem.

Klas Östergren brukar tala om läsarnas beredskap att följa en författare genom en roman för ”den gudomliga välviljan”. Utan föreställningen om den välviljan, menar han, hade det knappt gått att skriva. Jag tycker att man kan se alla i varma tröjor som under en småruggig helg i Ådalen så uppmärksamt och intresserat lyssnade på scensamtalen som exempel på den välviljan. Den ska man vara oändligt rädd om.

Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Därför är en händig granne författarens värsta fiende”. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.

Share.
Exit mobile version