Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En kväll i februari var det dags att dela ut DN:s Kulturpris. I år gick det till Stellan Skarsgård för rollen som filmregissören Gustav Borg i ”Sentimental value”. Under prisintervjun frågade jag honom vilka verkliga kulturmän han hade haft som förebilder för sin rolltolkning. Han svarade ganska buttert. Jag är inte ens säker på att han skulle hålla med om att Borg var en kulturman.
Men det får man nog allt säga att han är. I en krönika häromdagen kopplade Ulrika Milles (DN 21/3) ihop ”Sentimental value” med ”Hamnet” och det är intressant att det just nu går två filmer på bio med samma tema: män som förvandlar liv till konst.
”Hamnet” handlar om William Shakespeares äktenskap med Anne Hathaway. Anne, eller Agnes som hon heter i filmen, är en kvinna så naturbunden att hon närapå försvinner in i träden och marken. William är den unge mannen med författarambitioner som trollbinder henne med sina berättelser.
Precis som DN:s kritiker Jacob Lundström (25/2) skrev är en scen själva urbilden för kulturmannens småbarnsår: William Shakespeare sitter omgiven av hopknycklade utkast medan hustru och barn försöker sova i bakgrunden. Sedan lämnar han familjen i Stratford-on-Avon för att slå sig fram som skådespelare och dramatiker i London.
Då inträffar katastrofen. En natt dör deras 11-årige son Hamnet. Skriket som Agnes utstöter framför den livlösa barnkroppen är nog filmhistoriens mest drabbande. Hon blir tillintetgjord av sorg och anklagar William för att inte sörja. Vad han än säger till henne svarar hon: ”Du var inte här.”
Sonens död skapar en spricka mellan dem. Så småningom tar sig Agnes ändå till London och tränger sig in i publikhavet på The Globe. Där inser hon att William förvandlat sin sorg till den odödliga pjäsen ”Hamlet”. För henne blir det försonande. Hon förstår att han har sörjt liksom hon.
Det var ett tag sedan jag såg en sådan oproblematisk hyllning av konsten. Från 00-talet har det snarare varit fokus på det som offrats i konstens namn. Inte minst har just kulturmannen diskuterats: hans narcissism, hans självupptagenhet, hans moraliska frikort för att bete sig grisigt, hans rätt att förvandla precis allt till konst: kriser, dödsfall, kvinnor, älskarinnor, barn.
Därför kändes ”Hamnet” egendomligt hemtam. Den skildrar den manliga konstnären som han brukade skildras. Själv kom jag ut från biografen precis lika känslomässigt omtumlad som alla andra, men om man vill ha en mer uppdaterad gestaltning av konstnärligt skapande behöver man bege sig till Oslo.
Det var ett tag sedan jag såg en sådan oproblematisk hyllning av konsten
Det är där som Stellan Skarsgårds Gustav Borg befinner sig. Denne lätt försupne filmregissör har varit frånvarande i sina två nu vuxna döttrars liv. Till deras mammas begravning dyker han plötsligt upp. Möjligen för att stötta sina barn, men framför allt för att han planerar att göra comeback med en ny film. Nu vill han att huvudrollen ska spelas av Nora, den äldsta dottern som är märkt av sin dåliga kontakt med pappan. Hon lider av anknytningsproblem i kärlek och har ett självmordsförsök bakom sig.
Scenen där han erbjuder Nora rollen är en formidabel kulturmansstudie. Hur självsäkert och arrogant han säger att hon slösar bort sin talang på teatern (”hans” filmkonst är alltid mer värd). Hur ställd han blir när hon tackar nej (i hans huvud otänkbart). Inte ens när han säger att hon är vacker (en av kulturmannens favoritrepliker) lyssnar hon längre.
Både pappan och kulturmannen Gustav Borg möter en ny tid.
Sedan tackar hon ändå ja till rollen. Men den långa blick far och dotter ger varandra i filmen slutscen är öppen. Jo, han skrev ett manus med henne i åtanke och hon blev hans skådespelare till slut, men det är inte säkert att alla dagar han var frånvarande är bortsuddade för det.
Konsten kommer fortsätta att vara stor, men i dag är vi mer medvetna om att någon alltid får betala ett pris för den.
Kvällen som Stellan Skarsgård tog emot DN:s pris värjde han sig mot beskrivningen av ”Sentimental value” som ett försoningsdrama. Det finns inga sådana sockersöta lösningar, inget enkelt sätt att läka såren man tillfogat andra. Eller som han sammanfattade det: ”Ärren finns alltid kvar.”
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Jag blev en främling för min vän när hon blev dement”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
