Den drar igång med jämna mellanrum, debatten om hur dagens kritiker skriver mer känslosvallande än förr. Vi sägs boosta våra recensioner med beskrivningar av hur vi gråter och snyftar över romanscener och diktstrofer. De som förfasar sig över känslospråket använder alltid samma begrepp när de triumfatoriskt tycker sig nagla fast samtiden: klickjakt.
Den här gången startade det med att Leif Zern skrev en liten DN-notis om att tårarna kunde ses som ett tecken på kultursidornas kris – man ”låter känslorna tala utan hjälp av textteori och akademisk fernissa”. SvD:s Henrik Sahl Johansson svarade raskt och tog känslosamma kritiker i försvar: ”att vara uppmärksam på ett verk är också att vara uppmärksam på sin egen respons, vilken den än må vara.”
Möjligen missade han i hastigheten att Zern faktiskt skrev att magkänslan är ”en bra utgångspunkt så länge den inte tar död på hjärncellerna”.
Själv är jag inte helt säker på att det i dag snyftas så fasligt mycket mer på kultursidorna än tidigare. Känslor har alltid funnits med – kritiker har ”tagit sig för pannan”, ”känt vreden koka”, ”velat kasta boken i väggen”. Recensionen är en form av gestaltad analys av ett verk. Det avgörande är om de grepp kritikern använder tillför något till tolkningen och värderingen. Om de gör det är precis vad som helst tillåtet. Visst är enbart känslor ointressanta, men känslor som är väl underbyggda är utmärkta redskap i kritiken.
Litteraturvetaren Alexandra Borg var inne på det i DN i veckan. ”Formuleringen ’boken rörde mig till tårar’ blir bara begriplig, eller rättare sagt logisk, om kritikern förmår förmedla varför”, skrev hon men varnade för gråtmilda kritiker. Och så tyckte sig även hon ha hittat förklaringen: dagens kritiker ”använder ett privat och emotionellt laddat tilltal för att få klick”.
Så låt mig då ta detta med klick en gång för alla. Ingen människa som arbetar på en kulturredaktion 2025 och skriver recensioner JAGAR KLICK. Varje gång jag ser någon skriva det skrattar jag högt (obs känsla!) för att det är ett så okunnigt och dumt påstående som alltid formuleras av personer påfallande långt från en kulturredaktions vardag.
Varje redaktion som inte experimenterar med olika sätt att tränga igenom just sitt samtidsbrus sviker sin uppgift
Vi som arbetar på landets redaktioner vet att recensioner inte ger, och förmodligen aldrig kommer att ge, speciellt mycket klick. Men det spelar ingen roll. Vi ska ändå fortsätta att läsa, tolka och analysera böcker för att det är vårt uppdrag och för att kritiken utgör en del av det så viktiga litterära ekosystemet, med författare, läsare, förlag, bibliotek, bokhandlare och antikvariat.
Sedan vill vi självfallet att våra recensioner ska nå ut till läsarna. Vi ska, precis som man alltid har gjort på tidningar, skriva lockande rubriker och ingresser, om det så handlar om idéer eller känslor. Det är vårt jobb. Varje redaktion som inte experimenterar med olika sätt att tränga igenom just sitt samtidsbrus sviker sin uppgift.
Därför tycker jag att det var utmärkt att Expressens kulturchef Victor Malm skrev att han började gråta på tunnelbanan när han läste Kristian Fredéns ”En inre angelägenhet”. Just för att Malm i recensionen väl beskrev vad i boken som framkallat tårarna. Känslorna tillförde något. Då tyckte jag att det var betydligt fånigare när samme Malm drog in den ryske formalisten Viktor Sklovskijs kända begrepp ”främmandegöring” i en text om Trumpadministrationens gruppchattar, eftersom det inte tillförde artikeln något utan mest framstod, med Zerns ord, som akademisk fernissa.
Även det något att hålla ögonen på.
För man ska inte glömma att de känslor som alltid misskrediteras är kvinnligt kodade. Tårar men inte ilska. Det går tillbaka på den gamla föreställningen om att kvinnor läser emotionellt medan män läser analytiskt. När den tyska kritikern Thomas Steinfeld i SvD för några år sedan gick till storms mot svenska kultursidor såg han just ”känslosvamlet” som ”ett försök att förvandla offentligheten till bubblor av intimitet, så som damtidningarna förr brukade göra”.
Ett lika korkat som oförskämt påstående.
Så lyssna inte för mycket på alla som just nu säger att man bör vara skeptisk mot känslor i dagens uppmärksamhetsekonomi. Läs i stället kritikern Birgit Munkhammars artikelsamling ”En piga läser” där hon sätter en ära i att läsa som en piga (i det, menar hon, ingår att gråta en skvätt på bio om något är sorgligt). Ingen kan beskylla Munkhammar för att läsa oanalytiskt: hon var skarp, bildad och salt. I förordet skriver hon att hon med åren insett att hennes förmåga att läsa ogarderat, att bli omedelbart charmad eller förargad, varit en tillgång:
Att lämna detta första och ursprungliga sätt att läsa alltför långt bakom sig i sin iver att inte låta sig imponeras och att till varje pris vilja vara klyftig, genomskådande och analytisk i förhållande till det man läser är något man som kritiker bör akta sig för.
Det är ett citat att få gåshud av.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, exempelvis ”Min generation förstörde världen – nu har vi mage att kräva barnbarn” eller ”Vi ska inte tro att flickor i Skandinavien slipper den manliga hämnden”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
