Den 22 september publicerade Dagens Nyheter ett upprop mot hat och hot undertecknat av 74 journalister, författare och forskare. De gav skrämmande vittnesmål om tillståndet i det offentliga samtalet. Den som kommunicerar sin forskning inom områden som fått politisk stämpel (till exempel vargfrågan, invandringen, klimatet eller Mellanöstern) riskerar att utsättas för grova hatattacker och hot av olika slag, inte sällan rena dödshot. Journalister som skriver om politiskt laddade frågor får finna sig i detsamma. Många av undertecknarna vittnar om att de tystnat.

Initiativet till uppropet togs gemensamt av mig och Kerstin Almegård, ordförande i Svenska PEN. Att det offentliga samtalet sedan ett drygt decennium tillbaka kommit att präglas av tilltagande attacker på de som deltar i det är inget nytt. Men det finns tecken på att detta nu börjar få allvarliga konsekvenser för demokratin. Undersökningar bland journalister visar på en utbredd självcensur och vi vet att forskare allt oftare avstår från att uttala sig, till exempel i samband med kriget i Gaza eller med avslöjandet om Sverigedemokraternas trollfabrik.

Årets data från svenska demokratiforskningsinstitutet V-Dem visar också att den deliberativa demokratin försvagas, det vill säga den aspekt av demokratin som handlar om den offentliga debattens roll för de politiska besluten. Indikatorer som mäter bland annat respekt för politiska motståndare och förekomsten av rationell argumentation går ner och indikatorer gällande politiska partiers spridande av hatpropaganda går upp.

Målet med uppropet var att sprida kunskapen om hur illa ställt det är med det offentliga samtalet i Sverige, hur långt det gått och vilka konsekvenser det får. Förhoppningen var att det skulle vara något som alla kan enas kring, oavsett politisk hemvist: Attackerna på journalister, författare och forskare skadar demokratin och måste upphöra. När dessa yrkesgrupper inte vågar utföra sina grundläggande arbetsuppgifter, när de censurerar sig själva, är demokratin i fara. Vi hoppades på en saklig debatt och på att den skulle kunna utmynna i ett ökat ansvarstagande för det gemensamma offentliga torget. Hur kan vi stärka det goda offentliga samtalet, motverka självcensur och toxisk polarisering?

Till vår stora förvåning har denna centrala fråga inte diskuterats alls. En hel massa andra saker har stått i fokus för de reaktioner som följde. De första riktade in sig på vilka det var som undertecknat uppropet. Det hela avvisades med att det bara var vänsterdebattörer, något som var uppenbart falskt. Bland dem som skrivit under uppropet och vars politiska tillhörighet är känd finns både personer från höger och vänster. Och vad gäller de allra flesta av undertecknarna är deras politiska hemvist helt okänd.


Om det nu är så att många fler drabbats, varför avvisa uppropet? Gör det inte snarare saken än mer angelägen?

Det diskuterades även varför vissa namn saknades och det spekulerades om motivet, om att vi såg oss själva som oantastligt goda och de andra som onda. Svaret är betydligt mindre intressant. Det finns ingen lista över alla de som utsatts för hat och hot. Vi utgick från vad Svenska PEN kände till, vad vi hade läst och hört om, men givetvis missade vi några som borde ha varit med, både på höger- och vänsterkanten. Andra blev tillfrågade men valde att inte delta. En del skulle dock inte ha varit trovärdiga i sammanhanget, till exempel personer som fällts för grovt förtal. I det perspektivet är det förstås olyckligt att några av undertecknarna tydligen själva betett sig hätskt på sociala medier. Om det handlar om bristande självinsikt eller dubbelmoral ska jag låta vara osagt men det bjöd förstås på en onödig distraktion.

Samtidigt är det svårt att förstå logiken i det hela. Om det nu är så att många fler drabbats, varför avvisa uppropet? Gör det inte snarare saken än mer angelägen? Vi har goda skäl att tro att det rör sig om toppen av ett isberg. Efter uppropet hörde forskare och journalister av sig som gärna hade velat vara med. Och vi vet sedan tidigare att journalister på public service är mycket hårt drabbade men att de har som praxis att inte skriva under några upprop.

En annan diskussion som uppstod handlar om yttrandefriheten. Det är i sig en smula märkligt eftersom uppropet inte berörde om yttrandefriheten, det vill säga statliga inskränkningar i människors rätt att yttra sig. Vad vi skriver är att opinionsledare och politiker har ett särskilt ansvar för det offentliga samtalet och vi krävde att de tog detta ansvar och markerade.


Sexistiskt hat, antisemitiska och islamofoba påhopp, förtal, hot om orosanmälningar, avsked och dödshot är inte kritik utan har just till syfte att skrämma och tysta

Det var inte taget ur luften. Statsvetenskaplig forskning visar att normförskjutningar kommer ”uppifrån”. I Demokratirådets rapport om polarisering från 2021 avslutar forskarna med en varning. I rapporten konstateras att den toxiska, demokratiskadliga polariseringen tilltagit sedan kulturkriget kom till Sverige 2010. Hur det utvecklar sig, skriver de, beror av hur elitaktörerna väljer att agera och använda det politiska språket. Om de väljer att torgföra onyanserade perspektiv och demonisera meningsmotståndare och deras anhängare är risken stor att den toxiska polariseringen tilltar.

Uppropet handlade alltså inte om yttrandefriheten men det är ändå värt att reflektera lite över kopplingen till den. Några debattörer hänvisade till den välkända idén att om ordet bara släpps fritt kommer sanningen alltid att segra. Detta är i grunden ett kunskapsargument och återfinns redan hos 1800-talsfilosofen John Stuart Mill. Han argumenterar för att en stor (men inte obegränsad) yttrandefrihet krävs för att motverka dogmatism, avslöja det falska och stärka argumenten för det sanna. Historien visar att argumentet är övertygande. I ett samhälle där staten starkt begränsar vad som sägs kan vi vara säkra på att sanningen inte kommer att segra.

Vad som dock ofta glöms bort är att även om yttrandefriheten är ett nödvändigt villkor för att sanningen ska ha en chans är det i sig inte tillräckligt. Flera andra villkor behöver vara uppfyllda – att debatten är tolerant och saklig, att den tar hänsyn till evidens och argument, att personangrepp undviks, att ingen skräms till tystnad, etcetera. Detta är givetvis inget som ska lagstiftas om utan det handlar snarare om bakgrundsnormer vilka bär upp våra demokratiska friheter. I sin bok ”Så dör demokratier” (2020) betonar statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt hur normer av detta slag fungerar som demokratins mjuka skyddsräcken: De förhindrar att den politiska konkurrens som är en del av demokratin urartar till en konflikt utan spärrar.


De demokratier som nu går under gör det genom att falla sönder inifrån och det brukar börja just med en toxisk polarisering

Den som tror på Mills kunskapsargument borde därför vara djupt bekymrad över ett dysfunktionellt debattklimat i stället för att reflexmässigt hänvisa till att sanningen kommer att segra om ordet släpps fritt. Forskningen runt demokratin i en digital samtid visar med största tydlighet att sanningen har mycket svårt att segra i ett informationslandskap förgiftat av desinformation, där algoritmer premierar det extrema och demokratins centrala kunskapsaktörer skräms till tystnad.

Flera debattörer invänder mot formuleringen ”hat och hot i form av förolämpningar”. Är det inte att blanda samman tre helt olika saker? Formuleringen är hämtad från rapporten vi hänvisar till. Den som bemödat sig med att läsa den ser genast att underkategorier även anges, till exempel andelen journalister som upplever att de utsatts för förtal (40 procent) och för ofredande och olaga hot (23 procent). Det är också naivt att tro att fenomenen kan hållas helt åtskilda. Hatet tar sig normalt uttryck i just förolämpningar, vilket uppropets vittnesmål tydligt illustrerade. Och forskning visar att angreppen är sammankopplade – förolämpningarna bereder väg för hatet som bereder väg för hoten. Det är så en normförskjutning går till. Det handlar om att stegvis luckra upp normerna och normalisera ett beteende som tidigare betraktades som oacceptabelt.

Står man i offentligheten får man förstås finna sig i att det man säger granskas och kritiseras. Men sexistiskt hat, antisemitiska och islamofoba påhopp, förtal, hot om orosanmälningar, avsked och dödshot är inte kritik utan har just till syfte att skrämma och tysta. Och om debatten upprätthölls utan dessa angrepp är risken naturligtvis mycket liten för att några viktiga sanningar därigenom skulle gå förlorade.

Slutligen, det är helt avgörande att förstå kopplingen mellan en dysfunktionell debatt och hoten mot demokratin. I en debattartikel (DN 5/10) från tankesmedjan Timbro framfördes nyligen argumentet att hat och hot inte utgör något verkligt hot mot demokratin. Sådant har alltid funnits utan att demokratin rasat samman, hävdas det. De verkliga hoten mot demokratin kommer inte inifrån utan utifrån, från de diktaturer som utmanar världsordningen och som använder sig av antidemokratisk propaganda: Ryssland, Kina och Iran.

Inspelet visar på en stor okunskap om vad den omfattande empiriska forskningen säger om hoten mot demokratin. För det första hänger de externa och interna hoten samman, vilket också betonas i uppropet.

För det andra, de demokratier som nu går under gör det genom att falla sönder inifrån och det brukar börja just med en toxisk polarisering och en upplösning av demokratins skyddsräcken – av de normer som ligger till grund för demokratins fredliga oenighet. Levitsky och Ziblatt betonar att det historiska studiet av demokratins undergång visar hur farligt detta är. Utvecklingen i USA, skriver de, är ett samtida exempel. Som president var Trump unikt normupplösande och det har banat väg för den kris amerikansk demokrati nu står inför.

Den som bryr sig om svensk demokrati bör därför vara djupt oroad över den offentliga debattens tillstånd. I stället för att ursäkta det som pågår med att reflexmässigt hänvisa till idén att sanningen alltid segrar bör vi inleda en seriös diskussion om vad som driver det som nu pågår och vad vi kan göra för att återupprätta normerna för en god offentlig debatt – för saklighet och tolerans. Ett särskilt ansvar vilar på de opinionsbildare och politiker som bidrar till den pågående normförskjutningen, men alla som deltar i debatten har ett ansvar. De enda som segrar när journalister, författare och forskare tystnar är demokratins fiender.

Läs mer:

Upprop: Detta måste få ett slut – för demokratins framtid

Åsa Wikforss: Det kan vara så att Trumpväljarna helt enkelt inte bryr sig om demokratin

Share.
Exit mobile version