Det var ett presidentskap som inleddes med en lögn och avslutades med en lögn. Den inledande lögnen handlade om hur stor publiken var när Trump första gången installerades, den 20 januari 2017. Han hävdade att det var den största någonsin, evidensen visade tydligt att publiken var större när Obama svor eden 2009. Den avslutande lögnen var den stora lögnen – påståendet att demokraterna ägnade sig åt valfusk och att Trump i själva verket vann valet 2020.
Den inledande lögnen var så absurd och så uppenbart driven av barnslig fåfänga att den mest framstod som ett skämt. Det hela kryddades med att Trumps medarbetare lät sig förnedras genom att rusa till hans försvar. Kelly Anne Conway, Trumps talesperson, hanterade situationen genom hitta på ett slirigt begrepp: alternativa fakta.
Nu så här efteråt inser vi att spektaklet fångade kärnan i det som skulle bli Trumps presidentskap. Den ohämmade fåfängan förstås, gränsande till sjuklig narcissism. Men framför allt viljan att helt oförblommerat ljuga – att avsiktligt sprida det falska, att inte vika en tum när det motbevisats, och att låta medarbetare bevisa sin lojalitet genom att ljuga i offentligheten. Lägg till det den cirkus som uppstod på sociala medier där Trumpsupportrar, i samverkan med högerradikala medier, ägnade sig åt att förlöjliga och hota experter som visat att Obama hade en större publik.
Samma ingredienser låg bakom den stora, avslutande lögnen. Det var förstås inte en isolerad lögn utan ett enormt nätverk av lögner, uppbackat av ett ekosystem av Trumplojala medier såväl som av republikanska politiker. Påstående efter påstående visades vara falskt, omstridda val i delstater räknades om, domstolar granskade påstått fusk och federala myndigheter konstaterade att valprocessen var den säkraste någonsin. Men lögnen om ett stulet val levde vidare, runt 70 procent av de republikanska väljarna accepterar den fortsatt.
Trump kommer att svära sin trohet, med handen på Bibeln, till den konstitution som han i ord och handling visat att han inte respekterar
Nu står han där igen, på trappan till Kapitolium och blickar ut över folkmassan. Kanske blir det den största publiken någonsin, kanske inte, han kommer att hävda det alldeles oavsett. Och själva ceremonin kommer att innefatta en grundläggande lögn. Trump kommer att svära sin trohet, med handen på Bibeln, till den konstitution som han i ord och handling visat att han inte respekterar. Så snart han installerats kan vi förvänta oss en historierevisionism som för tankarna till Stalins tid. Målet är att förneka det amerikanerna sett med sina egna ögon, i en direktsändning den 6 januari 2021. Den våldsamma stormningen av Kapitolium, avsedd att stoppa ett fredligt maktöverlämnade, ska förvandlas till ”a day of love”, som Trump uttryckt det.
Att Trump kunde bli omvald visar att vi lever i en helt ny tid – en tid då demokratier inte längre klarar av att skydda sig mot lögnen som ett politiskt redskap. Lögnens tid. Visserligen hör lögnen och politiken sedan länge samman, frestelsen har alltid funnits att dölja obekväma sanningar. Men tidigare har demokratier kunnat hantera detta. Den fria pressen har granskat makten och avslöjat lögnerna och när detta skett har det haft ett pris: Människor har trott på avslöjandet och fördömt lögnaren.
Stora grupper nås inte av faktagranskningen utan får sin information från alternativa källor med många gånger större genomslag än redaktionella medier
Detta fungerar inte längre. Stora grupper nås inte av faktagranskningen utan får sin information från alternativa källor med många gånger större genomslag än redaktionella medier. Bland dem som nås av granskningen reagerar många med att avvisa det hela som en produkt av folkets fiender. Och om man erkänner att den egna sidan ljugit, om man accepterar slutsatsen av faktakontrollen, betraktas lögnen bara som ett legitimt drag i kampen mot de politiska motståndarna. Normupplösningen medför att demokratin urartar till ett ställningskrig där alla medel är tillåtna – lögnen, hatet och hoten, trollfabriker och spridning av auktoritära staters propaganda.
Vi vet inte om amerikansk demokrati överlever. Vad vi däremot vet är att dess överlevnad beror av i vilken utsträckning redaktionella medier, det demokratiska partiet och civilsamhället klarar av att skydda sanningen och upprätthålla demokratins grundläggande normer.
Läs också:
Åsa Wikforss: Bryr sig Trump-väljarna om demokratin?
