I sin berömda bok ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945 diskuterar filosofen Karl Popper den så kallade toleransparadoxen. Den har sitt ursprung i ett välkänt dilemma som det öppna samhället ställs inför: Hur hantera dem som utnyttjar samhällets öppenhet för att krossa det? Paradoxen, enligt Popper, är att det toleranta samhället måste vara intolerant mot de intoleranta för att det ska kunna överleva.
Popper var österrikisk jude och började skriva sin bok mars 1938, samma dag som han nåddes av nyheten om Hitlers annektering av Österrike.
Hitler kom som bekant till makten på demokratisk väg. Nazistpartiet fick drygt 33 procent av rösterna i valet november 1932. Ett knepigt parlamentariskt läge gjorde att Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933. Inom loppet av några månader förvandlades Tyskland till en nazistisk diktatur. Propagandaminister Joseph Goebbels hade några år tidigare reflekterat att det stora skämtet om demokratin är att den tillhandahåller sina fiender dödliga vapen för dess förstörelse.
Nyligen resonerade jag i en artikel (26/3) – utan att nämna begreppet – runt samtidens version av toleransparadoxen (26/3). Hur ska det demokratiska samhället skydda sig när den nya informationstekniken används för att förstöra det? Efter andra världskriget var det demonstrationsfriheten som stod i centrum. Nu är det yttrandefriheten. Tänk tanken att amerikansk demokrati kunde ha räddats om lagstiftning tvingat techbolagen att begränsa spridningen av Trumps lögn om valresultatet 2020 – hade det varit rätt väg att gå?
Min övertygelse är, mer generellt, att det toleranta samhället måste finna andra sätt att överleva än genom att vara intolerant mot de intoleranta
Jag anser att frågan bör tas på allvar men mitt svar var tydligt: Vi bör inte göra inskränkningar i yttrandefriheten för att rädda demokratin. I stället måste vi hitta sätt att stärka kunskapen, till exempel genom att stödja lokaljournalistik och oberoende faktagranskare. Min övertygelse är, mer generellt, att det toleranta samhället måste finna andra sätt att överleva än genom att vara intolerant mot de intoleranta. Och min grundtanke är att vi måste göra allt för att se till att ”människans kritiska förmåga frigörs” – också det en formulering från Popper.
Men det är svårt att inte misströsta vad gäller denna förmåga. Till det bidrar inte minst de märkliga reaktionerna på min text. Jag har anklagats, bland annat i Fokus (26/3) och Gefle Dagblad (31/3), för att vilja inskränka yttrandefriheten, trots att jag uttryckligen avvisar den tanken, och ingen har diskuterat huvudfrågan: Hur ska demokratin skydda sig när systematiska försök görs att underminera den inifrån med hjälp av desinformation och propaganda?
Kanske kan man inte förvänta sig att alla känner till Popper och toleransparadoxen. Men man kan förvänta sig att de som skriver om de här frågorna förstår stundens allvar. Utvecklingen i USA visar att när intoleransen tar över kan även mycket etablerade demokratier stå inför ett existentiellt hot. Själv hyser jag fortfarande hopp om att USA:s institutioner, oberoende medier och domstolar, i kombination med ett starkt civilsamhälle, ska rädda landet. Men utgången är minst sagt oviss.
Ett minimikrav för den som deltar i debatten är att man läser på vad demokratiforskare säger. Dessa är eniga i sin beskrivning av hur samtidens demokratier går under
I den situation vi befinner oss i måste helt enkelt den kritiska förmågan skärpas. För det första måste man acceptera de fakta vi står inför, fakta om demokratins sårbarhet och tillbakagång världen över. Ett minimikrav för den som deltar i debatten är att man läser på vad demokratiforskare säger. Dessa är eniga i sin beskrivning av hur samtidens demokratier går under. Folkvalda ledare stärker den exekutiva makten, underminerar rättsstaten, inskränker mediefriheten, yttrandefriheten och den akademiska friheten samt försvagar civilsamhällets organisationer. Desinformation och propaganda är centrala verktyg i denna nedmontering.
För det andra måste man motstå frestelsen att se all argumentation runt dessa utmaningar som en möjlighet att kulturkriga. Att hänge sig åt (avsiktliga?) felläsningar, att förlöjliga och förringa i stället för att bemöta sakfrågan. Hur skyddar vi demokratin mot de attacker som den nu utsätts för? Jag har gett mitt svar: Inte genom att vara intoleranta utan genom att stärka kunskapen och den kritiska förmågan. De som avvisar detta är skyldiga demokratin ett annat svar. Sedan kan vi sakligt diskutera vilken lösning som är bäst.
Läs mer: Åsa Wikforss: Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?
