”För Gunnar Asplund blev även det minsta och det ringaste till något väsentligt. Därför blev det över hans skapelser något helt och starkt personligt.” Det konstaterade textilkonstnären Elsa Gullberg efter att ha samarbetat med arkitekten ifråga inför Hemutställningen på Liljevalchs 1917.
Asplund är mannen bakom ikoniska arkitektoniska verk som Skogskyrkogården och Stadsbiblioteket. Skogskyrkogården, som han genomförde tillsammans med Sigurd Lewerentz, klassades som världsarv av Unesco 1994. Både dit och till Stadsbiblioteket vallfärdar ständigt nya arkitekturintresserade från hela världen.
Men trots att Asplund gick bort redan 1940, endast 55 år gammal, hann han uträtta oändligt mycket mer än så. Det visar sig inte minst på de närmare 600 sidorna i Eva Erikssons nyligen publicerade ”Gunnar Asplund. Arkitekt i brytningstid 1909–1931”, där alltifrån hans stadsplaner till byggnader och möbler (samt en nyupptäckt bro) beskrivs.
Ritningsarkivet på Arkdes har varit en viktig källa för Eva Eriksson. Men hon har också djupdykt i protokoll från byggprocesser, artiklar i dåtidens dagspress, personliga brev och Asplunds egna anteckningsböcker. Alltifrån arkivbilder och skisser till ritningar och nytagna fotografier illustrerar det hela.
Att boken är ett resultat av åtskilliga års forskning märks såväl på antalet sidor som detaljrikedomen. Här finns mycket att hämta. Inte bara för arkitekturintresserade, utan för alla som är det minsta intresserade av historia. Eva Eriksson är nämligen, på samma sätt som arkitekten hon skriver om, en mästare på att väva ihop detaljer till en helhet. Hon sätter in arkitekturen i en samhällskontext och zoomar in och zoomar ut med samma skärpa.
Jag njuter, på journalistens vis, av hennes uppenbara ambition att vara folkbildande. Men också arkitekter, som kanske i högre utsträckning än andra vill detaljstudera specifika byggnader, får sitt lystmäte. Även om den som är intresserad av enskilda ritningar ibland kan behöva ta fram förstoringsglaset.
Sympatiskt nog beskrivs både de stora, kända och de små, okända projekten med samma engagemang. Vi får följa den rekordlånga processen bakom tillbyggnaden till Göteborgs rådhus, likväl som tillkomsten av privatvillor, folkskolor, tingshus och spannmålsmagasin.
Eriksson konstaterar att även nödbostäder på den här tiden utformades med omsorg och engagemang av etablerade arkitekter, som med mycket små medel lyckades ge dessa hus en värdighet. Kanske bidrog detta till att de nödbostäder som Gunnar Asplund ritade, i det som nu delvis är Rosenlundsparken, revs först på 1960-talet.
Det är en intressant epok som skildras. Början av förra seklet var ju just den ”brytningstid” mellan det klassiska och det moderna som boktiteln anspelar på. 1800-talets många nyklassicistiska stilar fick konkurrens av brittiska arts and crafts-influenser och landade i det som brukar gå under beteckningarna nationalromantik och Swedish Grace.
Hur handlingskraftig redan den unge Asplund var framgår tydligt. Missnöjd med den stilarkitektur som förespråkades på Konstakademins byggnadsskola, startade han, tillsammans med några generationskamrater, en egen skola. Dit handplockade de sedan de lärare de ville ha: bland andra Carl Bergsten, Ivar Tengbom och Ragnar Östberg.
”Man kan tolka Asplunds inställning så att arkitekturens historiska formförråd fortfarande var en självklar grund för en modern arkitekt, medan däremot ren efterbildning inte längre var tänkbar. Det krävdes en modern hållning, en distans, en motsägelse”, skriver Eva Eriksson.
”Gunnar Asplund. Arkitekt i brytningstid 1909–1931” är något av en Asplundbibel. Den är mer komplett än någon annan publikation om den redan omskrivna arkitekten. Detta trots att Eriksson satt punkt efter Stockholmsutställningen och därmed inte behandlar Asplunds sista nio år i livet, då till exempel tillbyggnaden till Göteborgs rådhus slutligen färdigställdes. Jag hoppas redan på en del 2.
Läs mer:
Gunnar Asplunds arkitekturklenod till salu
