Jag tänkte berätta lite om en flicka som har födelsedag nu i november, hon fyller 25 år då. Är det nån av er som kan gissa vad hon heter. Pippi Långstrump. Ja, det är sant att hon fyller 25 år. Alla barna här tycker kanske inte det är alls roligt att hon är så gammal, men då kanske ni kan komma ihåg att Pippi och Tommy och Annika har ätit krumelurpiller så att dom aldrig kan bli stora. Så därför fortsätter Pippi att vara nio år i alla sina dagar, även om hon fyller 25 år aldrig så mycket.
Det var 25 år sen hon första gången blev en bok som låg på bokhandelsdiskarna och skrämde slag på både den ena och den andra, men egentligen är hon ännu lite äldre. Egentligen föddes hon 1941 och hur det gick till det har jag berättat så många gånger så det sätter sig nästan i halsen på mej, men det kanske kan finnas nån enda levandes människa som har undgått att höra det och därför så blir ni nu tvungna att höra det en gång till.
Det var alltså min dotter Karin som låg i sängen och hade lunginflammation, hon var sju år då, nu har hon redan fyra egna barn som tjatar om sagor. Men Karin hon tjatade på mej varenda kväll: Berätta nånting. Och så sa jag en kväll: att vad ska jag berätta? Berätta om Pippi Långstrump, sa hon, hon hittade på namnet då, i samma minut, så där som ungar gör ibland. Jag frågade inte vem Pippi var, jag började berätta, och eftersom det var ett knasigt barn så blev det också en knasig unge. Och jag märkte snart att det var nånting särskilt med Pippi, för både Karin och alla hennes kamrater som jag brukade berätta för, dom ville sen inte höra nånting annat än Pippi L.
Så gick det ett par år – det var 1944 – en dag i mars när det hade snöat, då gick jag ut och halkade på snön och stukade min fot ganska illa och måste ligga i sängen en tid. Jag visste inte hur jag skulle få tiden att gå, så jag började skriva ner historierna om Pippi, jag tänkte att jag skulle ge det till min dotter när hon fyllde 10 år. Det gjorde jag också men sen tyckte jag att när jag nu ändå har en kopia här så kan jag ju skicka den till ett förlag och se vad dom säjer. Jag trodde inte en sekund att de skulle vilja ha manuskriptet. Jag tyckte själv att boken var rätt så förskräcklig och jag minns att jag slutade mitt brev till förlaget: I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden.
Det där förlaget ville mycket riktigt inte ha boken. De sa att den var originell och humoristisk men de hade redan så många böcker. Nästa år skickade jag manuskriptet till ett annat förlag, Rabén & Sjögren som hade en pristävlan om barnböcker, och si, Pippi fick första pris.
Det var en som skrev att Pippi var något obehagligt som krafsade på själen
Och sen var det som om en snöboll hade börjat rulla i mitt liv. Många människor tyckte inte alls om Pippi. Det var en som skrev att Pippi var något obehagligt som krafsade på själen, och han skrev också att inget normalt barn äter nånsin upp en hel tårta på ett kafferep. Det var ju ett lättsinnigt uttalande tycker jag, för det var ganska lätt att bemöta. Man kunde ju bara svara att vem har sagt att Pippi är ett normalt barn?
Men många tyckte om Pippi och särskilt gjorde barnen det, och det var ju för dem jag skrev och sen dess har fortsatt att skriva för. När jag hade fått det där priset för Pippi, så var jag förstås väldigt glad och jag sa till min dotter Karin att nu skulle ju hon egentligen vara med och dela på priset. Men då sa Karin: Var vänlig och blanda inte in mej i dom där dumheterna, är du bussig!
Det var många recensenter som skrev att Pippi var en så väldigt rolig bok och en kväll tänkte jag att det ska vi se hur det är med den saken. Jag satte mej att läsa P.L. Min man satt i ett annat rum och rätt som det var så sa han: Du skrattar ju inte. Nä, sa jag det gör jag verkligen inte. Nä, se du har ingen humor, sa han då. Nej, jag hade väl inte det. för jag tyckte boken var riktigt dum.
Men egendomligt slitstark har den varit. Det förlaget där Pippi kom, det var rätt så nybildat och ni vet att det är svårt att sätta igång med förlag och få det att bära sig. Förlaget höll helt enkelt på att gå omkull, och det var en bokhandlare från Norrköping som köpte hela rubbet billigt, för han tänkte sälja ut böckerna som fanns i lagret och sen lägga ner förlaget. Men under tiden kom alltså Pippi ut och den blev faktiskt en succé. Den där bokhandlaren började fundera på om det inte skulle kunna vara rätt så roligt att fortsätta med förlaget i alla fall, Pippi satte igång nånting, och nu, 25 år efteråt, är Rabén & Sjögren förlag ett av de största förlagen i Sverige.
Precis samma sak har också hänt i Tyskland. Det var en vinterdag 1949, då kom det in på mitt kontor en liten luggsliten tysk förläggare. Han var på affärsresa i Stockholm och han hade hört talas om Pippi och nu frågade han om han kunde få ge ut den i Tyskland. Jag var alldeles oerfaren på det där området så jag sa bara ja utan vidare. Han hade också ett förlag alldeles nybildat som höll på att gå omkull. Men med Pippi blev det en vändning där också, och i dag är det förlaget det ledande barnboksförlaget i hela Tyskland.
Ja, här står jag och skryter om Pippi men jag menar inte att skryta. Jag tycker bara det är konstigt att en sån där förflugen grej som när en liten unge säjer: Berätta om Pippi Långstrump kan få så stora verkningar. Min dotter hade förresten mycket idéer för sig den där gången när hon låg sjuk. Jag tror att det liksom kokade i hjärnan på henne. Hon skrev små knasiga lappar som hon lämnade till mig. Jag minns bara en av dom och på den stod det så här: Vad heter ni, fröken Persson, frågade mannen sin hustru. Mycket bra om jag får fråga, svarade hon. Han var nöjd med svaret. Med en sån unge i huset kunde det ju inte bli annat än Pippi.
Texten är en något förkortad version av talet 1970.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
