I slutet av maj 1921 lämnar Walter Benjamin en praktfull villa i den fashionabla Berlinförorten Grünewald där han bor tillsammans med sin hustru och sin treåriga son hos sina föräldrar, förmögna assimilerade judar. Han ska ta tåget till München – som om det kunde hjälpa mot hans nedstämdhet.
Tjugoåtta år gammal kan han fortfarande inte försörja sig själv. Hans dröm om en akademisk karriär har krossats. Hans skriverier ger alldeles för lite pengar. Till råga på allt är hans äktenskap med Dora Pollak föga lyckligt. Men han tänker inte överge sin livsväg. Han är och förblir en Homme de Lettres, en skriftens man som ägnar sitt liv åt att läsa, tänka och skriva, även i yttersta armod, som under hans sista år.
Benjamin skulle bli en av 1900-talets stora tänkare och författare med verk som fortsätter att engagera läsare och forskare över hela världen: ”Einbahnstrasse” (Enkelriktad gata), ”Berliner Kindheit um Neunzehnhundert” (Barndom i Berlin kring 1900) och hans stora ”Das Passagen- Werk” (Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad). Dessutom en rad betydelsefulla essäer, artiklar, recensioner, monografier och radioteaterstycken. Hans språk äger en sällsynt skönhet, hans aforistiska prosa förenar filosofisk analys med konkreta bilder, ”Denkbilder” som han kallade dem själv.
I München besöker Benjamin sin vän Gershom Scholem, en av de stora kännarna av judisk mystik. De för långa samtal om den judiska änglaläran. En berättelse i Kabbala berör Benjamin djupt: att Gud i varje stund skapar ett otal nya änglar vars enda uppgift är att sjunga en lovsång till Gud innan de förgås i intet.
Trots att Benjamin aldrig skulle studera judisk mystik systematiskt spelar den en viktig roll i hans tankevärld. Och i hans handlingar. För när Benjamin på ett galleri i München ser en bild av Paul Klee med titeln ”Angelus Novus” – den nya ängeln – kan han inte låta bli att köpa den för 1000 Mark. Finns inte en glans av ängelns gudomliga ursprung i svärtan av hans ögon, en glans som glimmar till innan ängeln löses upp?
”Angelus Novus” blir Walter Benjamins oändligt älskade följeslagare
”Angelus Novus” blir Walter Benjamins oändligt älskade följeslagare. Den hänger på väggen i hans arbetsrum i Berlin. Den följer honom till exilen i Paris efter Hitlers maktövertagande. Den spelar ”en betydelsefull roll i hans betraktelser som meditationsbild och som memento av hans intellektuella kallelse,” skriver Gershom Scholem.
Den 17 mars 1933 lämnar Benjamin Berlin för att aldrig återvända. I Paris tar han in på hotell Istria på Montparnasse – ett hotell där även Rilke, Majakovskij och Satie har bott – och funderar över sitt fortsatta liv, rökande pipa ”à la terrasse”. Hans föräldrar är döda, arvet har tagit slut. En stor del av pengarna har gått till Dora som han är skild från och som har vårdnaden om deras son. Sporadiska arvoden för artiklar han skriver motsvarar knappt existensminimum.
Åren som följer blir svåra: en stor materiell nöd, en plågsam hemlöshet där han tvingas flytta runt mellan billiga hotellrum och tillfälliga bostäder, en ständig jakt efter uppdragsgivare till artiklar. Utan ekonomiska bidrag från vänner och ett stipendium från Institut für Sozialforschung, där Benjamins vän Theodor W Adorno är verksam och Max Horkheimer är chef, hade han inte klarat sig.
Horkheimer, som räddar institutet undan nazisternas förföljelse, först till Genève sedan till USA, skriver i ett brev till Adorno: ”Benjamin är en av de få människor som vi på grund av deras tankekraft inte får låta gå under.” Institutets tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung publicerar flera av Benjamins artiklar, bland annat hans banbrytande essä ”Konstverket i reproduktionsåldern”.
I denna osäkra tid har Benjamin en fästpunkt i Paris, Bibliothèque Nationale, där han samlar material till sitt viktigaste verk som han dock inte hinner fullborda: ”Passagearbetet”
I denna osäkra tid har Benjamin en fästpunkt i Paris, Bibliothèque Nationale, där han samlar material till sitt viktigaste verk som han dock inte hinner fullborda: ”Passagearbetet”, en monumental torso om den urbana varukapitalismens uppkomst i Paris i mitten av 1800-talet. Och i januari 1939 får han en fästpunkt till: äntligen en fast bostad, en liten lägenhet på Rue Dombasle med en takterrass där han kan se ut över stadens tak.
Men den 1 september 1939 tågar den tyska armén in i Polen. En vecka senare interneras Benjamin som tusentals andra tyskar och österrikare i värnpliktig ålder, först i ett fångläger i Colombes, sedan i Nevers. Även unga friska personer har svårt att klara av de tuffa betingelserna. Benjamin som är 47 år gammal och hjärtsjuk förmår vissa dagar inte ens gå upp trots att han får hjälp av en ung medfånge. Poeten Hans Sahl som också vistas i lägret beskriver ”den unge mannens omsorg om den kroppsligt bräcklige och i praktiska ting hjälplöse som en nästan biblisk respekt för det andliga i en tid av faror och hemsökelser.”
I november 1939 friges Benjamin tack vare inflytelserika vänners ingripande och återvänder till Paris. Där skriver han sin berömda essä ”Über die Geschichte” (Historiefilosofiska teser) med ”Angelus Novus” på väggen, i en mörklagd stad som räds kriget.
Men ängeln sjunger inga lovsånger längre. Den gudomliga glansen i hans ögon har slocknat. I stället ser han ut ”som om han var i begrepp att fly ifrån det som han stirrar på”, skriver Benjamin i den nionde tesen.
”Hans ögon är uppspärrade, hans mun öppen, hans vingar utbredda. Precis så måste historiens ängel se ut, med ansiktet vänt mot det förflutna. Han vill stanna till, han vill väcka de döda, han vill foga ihop det som har slagits sönder. Men en stormvind blåser från paradiset, en vind så stark att ängeln inte förmår stänga sina vingar. En storm som ohejdbart driver honom in i framtiden. En framtid som han vänder ryggen till medan ruinhögarna växer upp i himlen. Det som vi kallar för framsteg är denna storm.”
Hos Benjamin är historien inte det ständiga linjära framsteget, som Leibniz och Hegel och många andra trodde, utan en ändlös rad katastrofer. Och historiens ängel förmår inte göra världen hel igen, en handling som i Kabbala kallas för Tikkun Olam.
Men det finns hopp. För enligt Benjamin har vi människor fått med oss en svag messiansk kraft. Denna messianska kraft kan bli verksam när vi minns det förflutna. För genom att minnas – det som i judendomen kallas zachor – kan vi rädda det som har misslyckats.
”För judarna,” skriver Benjamin, ”är framtiden inte en homogen och tom tid. För i den finns varje sekund en liten port genom vilken Messias kan träda fram.”
Porten förblir dock stängd för Benjamin. I juni 1940 när den franska armén står inför sitt nederlag flyr Benjamin från Paris till Sydfrankrike. Sina manuskript och sin ”Angelus Novus” lämnar han över till författaren Georges Bataille som gömmer dem i Bibliothèque Nationale. Med ett inresevisum till USA flyr Benjamin vidare till den katalanska gränsorten Portbou. Men i Portbou är gränsen stängd. Benjamin förstår vad som väntar honom som jude. Så natten mellan den 26 och 27 september tar han sitt liv med en överdos Morfin. Dagen därpå öppnas gränsen igen.
Men jag fick se ”Angelus Novus” när jag på våren 2023 reste till Israel
Manuskripten som Georges Bataille gömde finns kvar efter Paris befrielse och Hitlerregimens fall. Också ”Angelus Novus”, som Gershom Scholem, nu professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, ärver. Efter Scholems död hamnar bilden på Israelmuséet i Jerusalem. Den visas dock inte längre där offentligt då den är mycket skör.
Men jag fick se ”Angelus Novus” när jag på våren 2023 reste till Israel. En kurator tog fram den bara för mig och min man. Jag såg Benjamins oändligt älskade ängel som han själv hade sett på så många gånger. Ängeln som ser ruinhögarna växa.
Läs mer:
Jan Eklund: Flyktingen som skrev totalhistoria
Leonidas Aretakis: Paris passager var gatans chica salong
Läs en annan essä av Astrid Seeberger:
För Ljudmila Ulitskaja är bildning en väg till personlig frihet
