Återvändandecenter inte ens halvfulla ett år efter öppning

Johan Forssell rör sig genom en grå korridor, mellan numrerade dörrar, i Migrationsverkets boende Sagåsen i Mölndal. Anna Ingman, teamledare på ankomstenheten öppnar dörr nummer 105.

– Detta är ett av våra rymligare familjerum, säger hon och visar ministern in.

I rummet står två våningssängar i metall och en stor vit hurts. Johan Forssell försöker öppna ett fönster men då trillar handtaget ut, vilket utlöser förlägna skratt. Detta ska fixas, försäkrar Anna Ingman och fortsätter:

– Det här huset var egentligen byggt som ett ankomstboende för de nyanlända. Här ska man inte vara mer än två veckor. Men det har nu blivit ett återvändandeboende också, så då satte vi in hurtsarna från vårt gamla kontor.

Sagåsen håller på att byggas ut och anpassas till det nya ändamålet. Hur länge återvändande ska bo här beror på hur mycket de samarbetar till sin egen utvisning, förklarar hon.

Kollegan Anna Bergström, teamledare på återvändarenheten, förtydligar:

– I dagsläget, om vi inte kan verkställa en utvisning med tvång, flyttar vi dem till ett annat boende som är mer anpassat för längre vistelser. Men tanken sen i framtiden är kanske att de ska vara här i en evighet om de inte vill åka hem.

– Kanske ni ska verkställa fler då? säger migrationsministern leende.

– Jo tack, vi jobbar på det, säger Anna Bergström.

Åter­vän­dan­de­center är en av grundbultarna i regeringens och SD:s paradigmskifte på migrationsområdet. Syftet är att på olika sätt förmå personer som fått utvisningsbeslut att lämna landet frivilligt.

För drygt ett år sedan öppnade de första åter­vän­dan­de­center och nu finns det 1400 platser i Malmö, Burlöv, Stockholm, Märsta och här i Mölndal. Nästa år planerar man för ytterligare 600 platser.

Beläggningen är dock fortfarande låg. Här i Sagåsen finns det runt 130 platser öronmärkta för återvändande och det bor för tillfället 40 personer där. Utspritt över landet är ungefär 33 procent av återvändandeplatserna belagda.

Detta ska dock ändras, menar Johan Forssell. Sagåsen är enligt honom en framtidsmodell – här finns både mottagande och återvändande på samma plats. Den som söker asyl och får avslag behöver aldrig lämna Migrationsverkets område.

– Man ska bo här. I dag är det så att de flesta inte gör det, de flesta bor någon annanstans och man vet inte riktigt var. Finns människor på plats, då kommer man kunna prata med dem, ha en dialog, berätta om det stöd som finns när man ska återvända, säger han.

Nyligen gick regeringen vidare med ett lagförslag som går i samma linje. Asylsökande som väljer att bo utanför tilldelat asylboende förlorar rätten till ekonomiskt bistånd, enligt förslaget.

– Vi kommer inte att bygga några fängelser men vi kommer att kontrollera att man faktiskt bor här. Om man inte gör det, då kan vi ha anmälningsplikt. Då måste man själv komma hit varje dag och visa att du är här. Är det så att man inte gör det, kan det leda till att vi anser asylansökan som återtagen och då kan man inte få asyl, säger Johan Forssell.

Kritiker till den här strategin menar att det går ut på att försvåra livet för de som kommer hit så mycket som möjligt. Är det en rättvis beskrivning?

– Jag tror att många skulle tycka att det är stötande att människor som får nej på sina asylansökningar fortsätter att leva sitt liv som vanligt. Vi är måna om att de som bor här ska ha en tillgång till grundläggande välfärdstjänster. Som vi ser här, det är ingen lyx, men det är tak över huvudet och man får mat.

Den förra migrationsministern Maria Malmer Stenergard har i tidigare intervjuer med DN berättat att hon skulle vilja se återvändandecenter placerade i länder utanför EU. Nyligen försökte Italien skicka en grupp asylsökande till ett nyöppnat asylcenter i Albanien, men det stoppades av en italiensk domstol.

Enligt Johan Forssell lever dessa idéer fortfarande kvar.

I nuläget finns inget konkret förslag men migrationsministern hoppas att det är något EU-kommissionen ska titta på.

– Vi är 15 länder som är med i en grupp som driver frågor om det vi kallar för ”återvändandehubbar”. Då skulle man kunna tänka sig att man kan samla ihop människor och att man har en gemensam återvändandeverksamhet. För det är väldigt många länder i Europa som har ungefär samma problem.