Anna Hontjarova, 36.

Jag är musiker och har tillbringat en stor del av mitt liv på scenen, men var hemmafru när det fullskaliga kriget bröt ut, höll på med olika hobbyer, snickeri, broderi, hjälpte hemlösa djur.

Jag har varit minröjare i över två år. Det får mig att känna mig värdefull, och tro på en fredlig framtid här hemma. Min man har tre släktingar som dog när en fordonsmina exploderade. När jag började på utbildningen ljög jag och sa att jag bara ville lära mig. När han till slut fick veta har han varit stöttande.

Jag är född i Cherson och har bott där hela mitt liv. När jag var barn åkte vi ofta båt på floden Dnepr, vi campade i skogen, åkte till havet.

Vi kommer att ha ännu mer arbete när kriget är slut – på grund av all ockuperad mark, och mark runt frontlinjen. Jag kommer att fortsätta som minröjare, och drömmer om att säkra alla de platser där jag var som barn.

Jevhenija Martsenjuk, 47.

När invasionskriget startade arbetade jag på bank som bolagsspecialist. Nu har jag varit minröjare i 1,5 år. Det är en utmaning och ansvarsfullt och verkligt meningsfullt. Jag är motiverad på ett sätt som inga andra jobb har fått mig att känna.

I början var min man och våra två barn, som är vuxna, oroliga för mitt karriärbyte. Efter ett tag förstod de att någon ju måste göra detta, och deras stöd är viktigt.

Jag växte upp i Mykolaijv, kanske bidrar det till mitt engagemang för säkerheten och återhämtningen här.

Helst vill jag fortsätta utvecklas inom minröjningsarbetet, bli skickligare och fortsätta bidra så mycket jag kan till att drabbade områden blir säkra igen.

Anna Koroljuk, 43.

Jag var förskollärare i tio år innan kriget, undervisade barn i musik. Nu har jag varit minröjare i ett och ett halvt år.

När kriget kom var min man, våra två barn och jag tvungna att lämna vårt hem. Jag är född i Cherson och har bott där i hela mitt liv. Nu är staden svårt skadad och står under ständig beskjutning. Hela området är fullt av ammunition som inte detonerat. Jag vill bidra, göra något bra, jag vill att folk ska kunna flytta till hem som är rena och säkra.

Min man gör samma sak som jag, barnen stöttar oss helhjärtat. Vi valde inte det här livet, men personligen har jag lärt mig att uppskatta livet och ta vara på de korta stunderna, även på minfältet, när jag vilar.

Jag längtar så efter fred och efter att våra barn ska få leva i lugn och ro.

Jana Vovtjenko, 38.

Jag var administratör i en butik när anfallskriget inleddes, och har varit minröjare sedan april 2023. Att arbeta där är mitt lilla bidrag till en bättre framtid, och det känns betydelsefullt att varje säkrad kvadratmeter kan göra att en människa kommer hem levande.

Mykolaijv har alltid varit mitt hem, och är det fortfarande. Min närmaste familj består av min man – och min mormor och min farmor. De vet inte vad jag gör, jag försöker bespara dem onödig oro. Min man däremot, han förstår precis, han tillhör försvaret. Vi är på samma våglängd. Vi hoppas kunna öppna ett rehabiliteringscenter för veteraner.

Share.
Exit mobile version