Dolly Parton kan mycket väl vara den sista kvarvarande lägerelden i USA, den sista stora celebriteten som överlevt den skenande polariseringen och fortfarande älskas av såväl republikaner som demokrater. Visst kan det finnas invändningar i båda lägren – vänstern kan nog uppfatta hennes berättelse om den amerikanska drömmen som lite väl stereotyp och enkel, och högern kan störa sig på hennes öppna stöd för hbtq-personer som allt för liberal. Men på det stora hela är Dolly Parton USA:s gränslöst excentriska mamma, den som bjuder in alla och får dem att känna sig välkomna vilka de än är.
Det handlar inte bara om musiken utan om ett helt lapptäcke av berättelser om ursprung, klass, plats, kön och sociala relationer. Alla har sina egna favoritsånger, ingångar och artefakter, men inget kan riktigt mäta sig med Dolly Partons ”Tennesse mountain home”, den mycket enkla bergsstuga hon växte upp i med sina föräldrar och elva syskon. Där livet, som hon sjunger i sången, är lika fridfullt som andetagen hos en sovande bebis och syrsorna spelar vid fältet intill.
Huset finns kvar, i familjens ägo, bakom ett högt plank längs en slingrig väg genom Locust Ridge i Smokey Mountains. På bild ser det slitet men romantiskt ut, ett dragigt bygge av udda brädor med plåttak och en stor veranda.
En replik på stugan står centralt placerad i den gigantiska nöjesparken ”Dollywood”, belägen bara några mil ifrån platsen där Dolly Parton växte upp, mitt i Appalacherna och hillbillykulturen.
Ingen kan veta om något är sant eller en tillrättalagd visualisering av Dolly Partons narrativ
Kopian är mer tilltalande med sina blomsterplanteringar, men insidan – som man får betrakta genom repigt plexiglas – återskapar ett försvunnet Amerika. Där finns kaminen, de små barnsängarna, väggarna som är tätade med sidor ur tidningar och postorderkataloger. Enkelglas i fönstren, en kitschig målning av Jesus med ett får ovanför bordet, dukat för två vuxna och en hel radda ungar med udda porslin och bleckplåtsmuggar. Dolly Parton föddes 1946 och hennes yngsta syskon så sent som 1959. Ändå vilar det en känsla av 1800-tal över iscensättningen.
Ingen kan egentligen veta om något är sant eller framför allt en tillrättalagd visualisering av Dolly Partons narrativ. Kanske spelar det ingen roll. Att närma sig sydstatsfantasin Dollywood och Dolly Partons barndomshem är – för att parafrasera den franska postmodernisten Jean Baudrillard – som att besöka Las Vegas och upptäcka att sfinxens näsa är hel. Det är som att träda in i ett tillstånd av hyperrealism där verklighetsbegreppet upphört att vara meningsfullt. Kanske är syftet ett annat; att framställa en plats där någonting tar sin början.
Dollywood
”Love every moment” är Dollywoods inte särskilt spännande slogan. Men temaparken, belägen utanför småstaden Pigeon Forge i Tennessee, är högt älskad av folk i hela sydöstra delen av USA. Över tre miljoner besöker Dollywood varje år.
Parken har vuxit fram gradvis sedan sextiotalet när bröderna Robbins drog i gång ett slags hembygdspark i området, komplett med ångtåg, smeder och, tågrånare och ursprungsamerikaner på hästar. Ångtåget finns fortfarande kvar. Dolly Parton klev in som delägare 1986 och parken gjordes om till det som i dag är Dollywood. Även om hon inte äger den själv har hon full kreativ kontroll.
Anläggningen är nu mer än 70 hektar stor och innehåller förutom parken en vattenvärld, flera megahotell och arenor. Dollywood lockar med bergochdalbanor, levande örnar, bluegrassband och flera Dolly Parton-muséer. Där finns också en replik av hennes barndomshem, byggd av hennes bror och med en interiör återskapad ur minnet av hennes mamma. Andra medlemmar i hennes familj uppträder ofta i parken. Den som betalar entré har tillgång till hela parken och fria åkturer under dagen. Maten kostar dock, mycket.
Våren 2024 öppnade ”The Dolly Parton experience”, en helt ny utställning som berättar om Partons liv, från fattig flicka i Smokey Mountains till världsstjärna.
Personalen på Dollywood, även vikarier, får tillgång till gratis sjukvård, betald vidareutbildning och gratis mat under arbetspassen.
Det amerikanska inbördeskriget, som tidigare fungerade som ett tema bland andra i parken och näraliggande Dolly-attraktioner, har tonats ned och alla konfederationsflaggor är sedan länge avlägsnade.
Solen skiner och hettan är tropiskt fuktig på väg in mot Dollywood. Den breda motorvägen mot parken kantas av billboards med reklam för olika Dolly Parton-relaterade aktiviteter. Hela denna del av Tennessee lever på henne, i Knoxville, Sieverville och Pigeon Forge är väggarna täckta av muralmålningar och gatorna kantas av mer eller mindre officiella butiker med Dollyprylar. Hennes ansikte, siluett och hårsvall finns på muggar, kepsar, jackor och barnkläder.
Parkeringen är stor som Kungsholmen. För att ta sig till parken åker man i långa öppna bussar med hurtiga värdar som hinner med ett helt quiz på vägen från bilen till entrén. Barnfamiljerna köar till biljettkassorna. Många har dock köpt färdiga paket. Två dagar på ”Dollys dream more-resort” eller ”Dollys heartsong lodge” med parkentré för en familj kostar som en halv månadslön och det finns ingen hejd på mängden extraaktiviteter att köpa till. Men det tycks ändå vara värt det, trots att kanelbullarna – tydligen en lokal specialitet – kostar 150 kronor.
För väl innanför grindarna infinner sig den där känslan av alternativ verklighet där blommorna alltid just slagit ut, solen alltid skiner, vattnet porlar i konstgjorda bäckar och tiden stannat. Det är omväxlande femtiotal, sjuttiotal och detta tillrättalagda 1800-tal där hantverket, slitet och den kristna moralen är vad som återstår i det kollektiva minnet. Inte kriget mot urinvånarna, slaveriet, fattigdomen och de brustna drömmarna.
Det är rent på Dollywood, och väldigt vitt.
Fattigdomen som religion genomsyrar också ironiskt nog Dollywood, trots allt överdåd
Dolly Partons föräldrar växte båda upp under depressionen och bildade familj under andra världskriget. Hennes pappa Robert Lee var illitterat och hankade sig fram som arrendator, tobaksodlare och byggjobbare. Dolly Partons mamma Avie Lee, vars familj en gång invandrat från Wales, var hemma och tog hand om de tolv barnen. Det var hon som stod för musiken, berättandet och religiositeten i familjen. Som dotter till en predikant i den pentekostala traditionen levde familjen med förkunnelsen och tron på domedagen. Trots hårt arbete blev föräldrarna båda runt 80 år gamla. Som många andra i den här delen av USA var de – som Dolly Parton själv beskrivit det – ”dirt poor”.
Fattigdomen som religion genomsyrar också ironiskt nog Dollywood, trots allt överdåd. Här finns tacksamheten inbyggd i upplevelsen.
Det var i kyrkan Dolly Parton sjöng för första gången. Givetvis finns det en kopia även av barndomens kyrka på Dollywood, döpt efter den lokala prästen och provinsialläkaren Robert F Thomas som förlöste henne hemma i stugan och fick en säck majsmjöl i ersättning.
Resten är, som man brukar säga, historia. Dolly Parton fick en gitarr av sin morbror Bill Owens, kördes till talangjakter och radiostationer och fick uppträda på Grand Ole Opry i Nashville redan som 13-åring. Johnny Cash, som var där samma kväll, hörde henne sjunga och uppmuntrade henne att fortsätta.
Eftersom det här är USA har såväl prästen som morbrodern var sin stiftelse i sina namn. Den ena arbetar med hälsofrågor, den andra tillägnas bevarandet av ett lokalt kastanjeträd som växer i överflöd i parken.
Så väl människan som naturen är beroende av de bemedlades generositet.
Dollywood är som en blandning av Skansen och Gröna Lund, men själva åkattraktionerna och köerna är väl dolda för flanörerna. Det bullrar och skriks när vagnkorgarna susar förbi högt där uppe, men i övrigt råder en märklig frid. Dollywood lyckas vara två saker på samma gång, och hammarslagen från smedjan – där man kan köpa illa utförda brevlådor i svartlackat stål – dränks aldrig av nöjesparkens oväsen.
Parken är organiserad i teman som återknyter till Dolly Partons liv, så som det framställts i sångerna
Inte heller örnarna störs, de sextio vithövdade örnarna som deprimerat blickar ned på besökarna från fångenskapen på sin kulle.
På spridda scener runt om i anläggningen spelar lokala bluegrassband fem set om dagen i den närmast outhärdliga värmen. Tyvärr är de inte särskilt bra.
Parken är organiserad i teman som alla återknyter till Dolly Partons liv, så som det framställts i sångerna. Här finns ”The village” med sin ”country fair” och ”Rivertown junction” där barndomshemmet ligger och trottoarerna kantas av lemonadstånd och sockervaddsförsäljare. Längre upp kommer man till ”Owens farm” vars kvarnhjul ständigt snurrar och en hantverksby innan man vandrar ut i en tänkt vildmark där morska män brutit kol, huggit ned stora träd, tämjt naturen och jagat björn. Åkattraktionerna hakar i samma teman.
Ändå är Dollywood en i sammanhanget smakfull representation av lokal kultur. Utbudet längs näraliggande Pigeon Forge Parkway har däremot för länge sedan passerat alla gränser. Här har kitschen och det superkommersiella löpt amok med vaxkabinett, fejkade hembrännerier, året runt-öppna julbutiker och sunkiga matställen med påstådda lokalfavoriter.
En av turismens egenheter är att den både bekräftar och konserverar berättelserna om en plats. Det går att känna igen från Dalarna, det fattiga landskap som under 1800-talet ”upptäcktes” av utomstående och vars nutida turistmål på många sätt berättar mer om dåtidens ambivalens inför samhällsutveckling än om Dalarnas traditioner. På samma sätt är denna del av den amerikanska södern ett resultat av ömsesidiga förväntningar i mötet mellan besökare och bofasta, av myter och behov i den moderna nationella identitetsväven. Turismen i Tennessee är i själva verket äldre än många av de praktiker den visar upp. Till denna del av USA kom välbärgade från östkusten redan för två hundra år sedan för att andas frisk luft, bada i mineralrika källor och vandra i bergen.
I dag är turistindustrin, som på så många ställen i det postindustriella samhället, långt större än den basindustri den snyltar på.
Det var när bilen kom som turismen på allvar exploderade i området. När stadsborna gjorde sina resor inåt landet upptäckte de hur sargat landskapet blivit av skogs- och gruvbolagen. Som ett svar på detta skapades en nationalpark där det ursprungliga landskapet till stora delar återskapades. Det ledde i sin tur till två saker; dels en undanträngning av de småskaliga jordbruken som redan pressats av industrin, dels till att turismen ökade. Porten till Smokey Mountains gick genom Sieverville och Pigeon Forge, orter som nu började erbjuda förment lokaltypiska aktiviteter, mat och konsumtion till turisterna. Egenheter uppfanns och amplifierades. Fördomar blev sanningar.
På samma sätt kan den kulturtradition som sägs ha uppstått här – Appalachernas bluegrass, folklore, slöjd och dans – ha skapats i ett samspel mellan urbana människors behov av äkthet och utövarnas önskan om en marknad för sin förmenta äkthet. Senare tiders forskning visar som alltid att befolkningssammansättningen var långt mer komplex, att influenserna inte alls bara kom från trakterna mellan norra England och Skottland och musiken på många sätt är mer modern än någon velat föreställa sig.
Dolly Parton själv har alltid avväpnande undvikit politiska ställningstaganden, men regionen har blivit ett politiskt slagträ
När Dolly Parton steg mot countrymusikskyarna i slutet av 60-talet och det tidiga 70-talet var det genom att presentera sig som en kristen helylletjej från landet, sprungen ur en tradition som skänkte henne trovärdighet. Det fanns en viss sanning i detta, men narrativet har under perioder också varit en bur hon försökt stånga sig ur. I mitten av 70-talet rörde hon sig mot popmusiken, senare mot filmen och den allmänna populärkulturen innan hon under 90-talet återvände till sina rötter och spelade in bluegrassalbum med en mer nedtonad framtoning.
Att besöka Dollywood är på många sätt som att vandra runt i den bur i vilken Dolly Parton levt sitt liv.
Och även om hon själv på ett avväpnande och humoristiskt sätt alltid lyckas undvika politiska ställningstaganden så har denna region blivit ett slagträ i amerikansk politik de senaste tio åren, och används med förnyad kraft i den valrörelse som just nu rasar i landet. Den förra presidenten Donald Trump, som nu söker nytt förtroende, valde under republikanernas konvent J D Vance till sin vicepresidentkandidat. Han gjorde sig först ett namn som författare med boken ”Hillbilly elegy”, en uppväxtskildring som problematiserar det stigma som han menar har fjättrat folket i Appalacherna i fattigdom i decennier. Efter en militär karriär blev han finansman och sedan republikansk politiker.
Appalachernas kultur skapar ett slags ödesgemenskap som kan vara nästan omöjlig att ta sig ur
Hans poäng är föga förvånande att fattiga människor har blivit bortklemade av sociologer och USA:s demokrater, att de skulle ha slutat supa och ryckt upp sig för länge sedan om någon haft modet att dra in deras matkuponger. Denna någon är nu givetvis Trump.
Men Vance har en poäng när han beskriver hur Appalachernas kultur begränsar människor, att själva bergsområdets identitet skapar ett slags ödesgemenskap som kan vara nästan omöjlig att ta sig ur.
Dolly Parton är – åtminstone om man ska tro det historieberättande som Dollywood ägnar sig åt – kvar i denna ödesgemenskap. Men hon jobbar ändå ständigt med att vidga sitt utrymme. Det har hon gjort med sin egen hemsnickrade feminism, sitt okontroversiella äktenskap med en man ingen någonsin sett, med en estetik som ständigt är på gränsen till det excentriska och med en talang som är långt större än de flestas. Det går inte att snacka bort hennes extensiva låtkatalog och hennes många världshittar, men det går att ifrågasätta den kontext hon skapat åt sig själv.
I en egen del av parken finns ”The Dolly Parton experience”, Dollywoods senaste attraktion invigd våren 2024. Det är ett museikomplex där hennes historia berättas tematiskt. Barndomen, föräldrarna, karriären, turnerandet, familjen, religionen, kostymerna, perukerna och instrumenten. Det är också där man får syn på uppoffringarna. Här är det inte den illitterata arrendatorns och hemmafruns hårda slit, utan artistens. Den som också, likt platsen, lever i symbios med konsumenternas förväntningar och projektioner.
Det har kostat på att vara USA:s ständigt sprakande lägereld.
Den enda utgången ur Dollywood är genom den enorma och labyrintiska shoppen. Här finns allt, och Dolly Parton pryder på ett eller annat sätt varje produkt.
Jag köper en keps.
