Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
De komiska tjuvarna var länge två – Dunderkarlsson och Blom, eller Ruskprick och Knorrhane, för att ta två välkända Astrid Lindgren-exempel. Sen kom ligan, som möjliggjorde ett flertal expertiser sammanhörande med bovens personlighet. Jönssonligan var inte först, men är ett tydligt exempel: en har planen, en annan den verbala förmågan, och den tredje vet hur saker sprängs i luften.
Ett senare och mycket bra exempel inom barnlitteraturens fält är bokserien ”Familjen Knyckertz” av Anders Sparring och Per Gustavsson, där en hel familjs förmågor brukas både för att råna godisbutiken och antikhandeln, men där en av dem då och då sätter krokben för de andra genom sin rättrådighet. Ska man verkligen stjäla från andra? Frågar barnet sig, utan att det leder vidare till några tråkiga samtal om rätt och fel hos läsaren. Den som är roligast segrar helt enkelt, precis som i Jönssonligans äventyr.
I den brasilianska bilderboksskaparen Guilherme Karstens senast till svenska översatta bok, finns också en sådan person. En som ställer till det, som sätter krokben för de andra. Men inte för att han tvekar om det moraliskt riktiga eller likt Dynamit-Harry har en större dragning till flaskan än det stora bytet. Nej, Oskar är den tankspridde, den med funderingarna uppe i det blå, och den som inte alls kan koncentrera sig. Men han kan rita de mest fantastiska teckningarna och han gör det mest hela tiden.
”Nu vet jag. Oskar gillar ju att rita, han kan göra en karta som leder oss till bankens kassavalv!” säger en av tjuvarna. Och det är väl självklart hur det går med det, när färg, fantasi och verklighetsflykt ska kombineras med tjuvarnas specialområden – att använda verktyg, förklä sig, överlista säkerhetssystem och hålla utkik. På alla möjliga håll i staden dyker de upp, utom just i bankvalvet. Inget bankrån sker, men Oskar blir en välkänd konstnär som kan måla allt han vill. Utom just kartor.
Det går åt skogen när man vill tillskriva konsten olika nyttoaspekter
Oskars verk är explosioner av färg och mindre av motiv, medan Karstens egna bilder är mer strukturerade och endimensionella. Så som i en äldre tecknad Disneyfilm rör sig tjuvarna på en linje framåt, alltid synliga och aldrig försvinnande in i något djup i bilden. De klättrar ner i avloppssystemet och kräver att vi vänder på boken för att kunna följa deras färd bland rör och ventiler i genomskärning. Det är underhållande, men inget som vi inte sett förut. Det kan man också säga om själva intrigen – de klantiga tjuvarna och barnet som överlistar dem.
Ja, det är väl den detaljen då, som får ”Fyra tjuvar och Oskar” att urskilja sig, att det aldrig är Oskars plan att leda dem bort från bankvalvet. Hans enda drivkraft är att skapa bilder och han utlovar egentligen aldrig att hans konst ska leda till något annat än att vara just konst.
Det är en övertolkning, men ändå en möjlig sådan, att det går åt skogen när man vill tillskriva konsten olika nyttoaspekter. Den duger inte till att råna en bank med, men heller inte till att med den unga läsaren diskutera huruvida det är rätt eller fel att ta andras pengar. Konsten, tavlor och bilderböcker, har sitt värde som underhållning, som konst. Det visar Oskar, eller jag menar Guilherme Karsten, genom sin rätt så roliga bok.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
