Hon var en etablerad poet men hade egentligen inte sett så värst mycket teater när den dåvarande Dramatenchefen Lars Löfgren en dag i mitten av 80-talet bjöd in henne till det stora huset vid Nybrokajen och ställde den svindlande frågan: ”Vore det inte bra om du hade ett rum här?”
Erbjudandet var – skulle det visa sig – lika mycket en kulturell som en personlig välgärning.
Fyra decennier senare beskrev Kristina Lugn mötet med teatern och med skådespelarna som en vändpunkt i livet. ”Det var svaret för mig. Jag hittade en plats där jag fick använda mitt språk utan att vara ensam – och jag blev omtyckt”, sa hon i en intervju med Matilda Voss Gustavsson i DN 2014.
På Dramaten fick hon ett eget rum och ett pensum. Dealen var att hon skulle skriva tio manussidor per vecka och lämna dem på Lars Löfgrens kontor varje fredag. När hon hade det kämpigt med sig själv hände det att bara översta arket i bunten var försett med text, men vanligtvis skrev hon sina tio sidor och med tiden blev hon något av en husdramatiker.
När hon inte arbetade vid skrivmaskinen på sitt rum, såg hon föreställningar eller satt i Paulikaféet innanför marmorfoajén på andra våningen. Skådespelarna slog sig gärna ner vid hennes bord, inte sällan kom de med olika idéer eller inspel. Thorsten Flinck, till exempel, uttryckte en önskan om att spela dagmamma. Det resulterade i pjäsen ”Tant Blomma” som hade premiär 1993 och handlade om just en dagmamma som planerat en kväll på stan, men föräldern som ska hämta det sista barnet kommer inte. Samma år gick enaktaren ”Idlaflickorna” upp. Pjäsen om de två damerna Lillemor och Barbro som semestrar vid Gardasjön skrevs för Sif Ruud och Birgitta Valberg och blev en av Lugns allra mest bejublade och spelade. 2011 sattes den upp igen, med systrarna Stina och Ylva Ekblad i rollerna.
Det har nu gått ett decennium sedan hennes dramatik spelades på Dramaten. I höst sker det igen. Den 17 oktober är det premiär för ”Titta en älg” på stora scen.
– Att vara i en Kristina-pjäs är som att åka snabbhiss genom livet. På ett ögonblick kan komik eller något supertrivialt rasa ner i självutplånande bråddjup. Hon hade en fantastisk förmåga att summera stora delar av livet med några få ord, säger regissören Mellika Melouani Melani.
De talades vid första gången 2019, bara ett år innan Kristina Lugn dog. Mellika Melouani Melani hade då fått i uppdrag att sätta upp en pjäs på stora scenen på Stadsteatern i Göteborg. En aning förlägen ringde hon upp Kristina Lugn och frågade vad hon skulle säga om någon skulle få för sig att sätta upp kammarspelet ”Idlaflickorna” med tre, fyra, fem eller rent av sex personer.
Det släpiga svaret gav tillförsikt. ”Men Mellika, jag är ingen dramatiker, jag är ju poet, så jag vet inte. Du behöver inte fråga mig.”
– Så där gjorde hon ofta. Hon steg åt sidan.
Varför då, tror du?
– För att ge andra – mig – modet och möjligheten att skapa. Hon hade en sådan tilltro till teatern och oss som jobbade där. Jag känner egentligen bara till en annan person med motsvarande talang och tilltro, och det är Elfriede Jelinek. Det är väldigt speciellt för någon som ägnar all sin tid åt att finslipa formuleringar och bearbeta språket att så förbehållslöst överlämna sitt material i någon annans händer.
1997 tog Kristina Lugn över ledarskapet för Teater Brunnsgatan Fyra som Allan Edwall hade öppnat i ett cykelrum ett stenkast från Stureplan drygt tio år tidigare. Där insisterade hon på att kallas teaterdirektör, inte chef, och skrev bland annat pjäsen ”Titta en älg”. Den handlar om Karlsson, Larsson och Ogebratt som råkar i samspråk på en perrong i väntan på ett tåg till Moskva, eller om det är till Hades. Vad de pratar om? Om motgångar, kontaktannonser och bröllopsnätter, men lika ofta går samtalet på tomgång.
Pjäsen skrevs specifikt för Jane Friedmann, Anna Pettersson och Staffan Westerberg och Kristina Lugn stod själv för regin. Den blev en succé, kön ringlade lång utanför på Brunnsgatan och tv-teatern kom och filmade. ”Att se detta stycke är att bli medveten om sina floskler, och för en recensent är det en speciellt skakande erfarenhet”, skrev DN:s Leif Zern i sin recension vid premiären 1999.
”Titta en älg” på Dramaten kommer att bli något annat, än den på Brunnsgatan. Mellika Melouani Melani har läst så gott som allt av Kristina Lugn, både dramatik, lyrik och opublicerade manusanteckningar som tillhandahållits av nationalscenens dramaturgiat. Utifrån dessa texter har hon skapat en uppsättning som är en hyllning till den enastående, absurda, roliga och djupsinniga Kristina Lugn. Medverkar gör åtta skådespelare, däribland Marie Richardson, Ellen Jelinek, Lotta Tejle och Rebecka Hemse.
– Vår ”Titta en älg” är hemsökt av andra verk, roller och scener. Men tågperrongen finns med. Det är en typisk Kristina-plats, genomsyrad av både vemod och förnyelse. Det är också en gränsöverskridande plats som antyder den andra sidan. Det transcendentala gestaltas återkommande i musik, i opera till exempel. Kristina älskade musik. Jag har funderat en del på om hennes texter inte är lika musikaliska som litterära.
Till föreställningen har Mikael Karlsson, kompositören som nyligen låg bakom operan ”Melancholia”, skrivit ny musik och på scenen framträder även kören Stockholm City Voices.
Kören ger röst åt de inlåsta och förvildade kvinnor som återfinns i Lugns första Dramatenpjäs ”När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna” från 1986. I den kommer fångvaktaren Harald till insikten att hans fru Lillemor inte längre fyller någon funktion. Lillemor tar honom på orden och skjuter sig själv med Haralds mausergevär.
Det är en halsbrytande, svart pjäs. Titeln anspelar på psykoanalytikern CG Jungs terminologi, men i likhet med Kristina Lugns övriga produktion avfärdar innehållet allt vad psykologisk realism heter. Det är snarare språket – det rör sig i cirklar, i detta fall kring en leverpastej – och könsrollerna som är det centrala.
– Kristinas pjäser saknar handling i en konventionell mening. Men det betyder inte att det inte finns rörelse i dem. Det som pågår är ett utredande av jaget, säger Mellika Melouani Melani.
Inför ”Idlaflickorna” på Göteborgs stadsteater var det särskilt två ämnen som hon ville diskutera med Kristina Lugn. Dels kvinnorollen, dels viljan till självutplåning. Det är två grundteman i författarskapet i stort och därmed även framträdande i Dramatenuppsättningen av ”Titta en älg”.
– Kristina skrev om kvinnor som inte kan kanalisera sig själva i samhällets snäva strukturer och börjar krökas inåt. Men hon skrev också om besvärliga eller skamlösa kvinnor. Hon skapade en stark dionysisk plattform där kvinnor kunde leva ut.
Och självutplåningen, vad sa hon om den?
– Jag minns särskilt ett samtal. Plötsligt frågade hon: ”Går det att vilja dö och ändå skapa konst?” Viljan till självutplåning, eller om det var befrielse, fanns där hela tiden.
Faktaruta. ”Titta en älg”.
Pjäs av Kristina Lugn som hade urpremiär på Teater Brunnsgatan Fyra 1999 med Jane Friedmann, Anna Pettersson, Staffan Westerberg i rollerna.
Den 17 oktober är det premiär för ”Titta en älg” på Dramatens stora scen. För regi och bearbetning står Mellika Melouani Melani, som tidigare varit konstnärlig ledare på Folkoperan. Mikael Karlsson har komponerat musiken och Martin Chocholousek gjort scenografin.
I rollerna syns Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Nancy Ofori, Marie, Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg. Medverkar gör även musikern Göran Martling och kören Stockholm City Voices.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler artiklar om scenhösten 2024
