Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Actionäventyr

Betyg: 2. Betygsskala: 0 till 5.

”Avatar. Fire and ash”

Regi: James Cameron.

Manus: James Cameron, Rick Jaffa, Amanda Silver. I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldaña, Kate Winslet med flera. Längd: 3 tim 17 min (11 år). Språk: engelska. Biopremiär.

Somliga kulturhändelser avslöjar våra filterbubblor. Ringhörnorna blixtbelyses när kritiker ställs mot publik, kulturelit mot ”vanligt” folk och så vidare. Se bara på ”film-twitter”: samlingsnamnet för de åsiktsstarka filmtyckarna på plattformen som numera heter X. Där uttrycks stundom chock över den skeva relationen mellan ”Avatar”-filmernas inspelade pengaberg och dess brist på kulturellt avtryck.

Alla ser dem, ingen bryr sig. Hur går det ihop? Finns verkligen alla de här ”Avatar”-älskarna på riktigt? Eller har kioskvältarkungen James Cameron lättat på lädret och köpt upp hela biosalonger för att slå rekord och ge skenet av en publikpopularitet som egentligen inte existerar?

Konspirationen gör sig påmind under pressvisningen av ”Avatar: Fire and ash”. Jag river upp plasten runt 3D-glasögonen, ensam på rad fyra i den näst intill folktomma Imax-salongen på Mall of Scandinavia. Bakom mig hörs kritiker som sarkastiskt skämtar om hur peppade de är på det nya kapitlet i ”Blue Man Group-sagan”.

Själv har jag alltid imponerats av Camerons tekniska upptäcktsresarsjäl. Mer än bara för berättandets skull verkar hans filmskapande existera som en dyr ursäkt för att förverkliga pojkrumsfantasier, tänja på gränser, skapa nya världar för att ge den gamla något nytt att utforska.

Del tre av Camerons antikoloniala trädkramar-sci-fi-epos är i det avseendet ett misslyckande. Här finns något gammalt, något nytt, något lånat, något blått – väldigt blått – men i slutändan alltför gammalt. Även ettan och tvåan berörde samma konflikt mellan en desperat mänsklighet och det långslanka, blå Na’vi-folket på planeten Pandora, där den mänskliga soldaten Jake Sully (Sam Worthington) går från infiltratör till att byta både sida och kropp. Trots likheterna hann det åtminstone ske rejäla tekniska uppdateringar under de tretton år som passerade mellan premiärerna.


Man slåss på stridsfartyg och i luften med bevingade bestar, talas med späckhuggarlika varelser och andevärldar..

Så är inte fallet med tvåan och trean. Något slags elementförflyttning blir det, från hav till eld, i och med introduktionen av det fientliga ”askfolket” som leds av den häxlika krigarprinsessan Varang (eldigt spelad av Oona Chaplin, barnbarn till Charlie Chaplin). I övrigt? Mycket klippa-och-klistra med bekanta beståndsdelar. Man slåss på stridsfartyg och i luften med bevingade bestar, talas med späckhuggarlika varelser och andevärldar, huvudpersoner tas tillfånga och befrias om vartannat.

Liksom i ”Avatar: The way of water” (2022) experimenterar Cameron med dynamisk bildhastighet, växlande mellan klassiska 24 bilder per sekund och det dubbla. Tanken är väl att det ska göra upplevelsen mer uppslukande. I stället påminner skiftena om en klen, daterad dator som försöker hålla jämna grafiksteg med ett prestandakrävande spel.

Borta är storfilmsberusningen från att se något som man inte sett förr. När 3D-glasögonen inte längre lyckas skapa sensoriska placeboeffekter – vinden i håret, havsbrisen mot kinderna – blir effekttrolleriets bakomliggande berättarbanaliteter så mycket tydligare. Hur ska Cameron orka göra fler ”Avatar”-filmer? Hur ska vi orka se fler?

Se mer. James Camerons bästa kioskvältare: ”Terminator” (1984),”Aliens – återkomsten” (1986), ”Terminator 2 – domedagen” (1991).

Läs fler film- och tv-recensioner

Share.
Exit mobile version