”Babygirl”-regissören: ”Vi är hjärntvättade att tro att masochism är en manlig fantasi”

Förhandspratet om ”Babygirl” har hittills kretsat mycket kring Nicole Kidman och hur hon gjort en av sin mest nakna och sexuellt frispråkiga roller. En gift, knytblusklädd vd vid namn Romy som tänder på underkastelse och inleder en het och förbjuden relation med en manlig praktikant.

För kvinnan bakom verket, Halina Reijn, handlar ”Babygirl” mycket om henne själv.

– Absolut ärlighet var det viktigaste för mig när jag skrev ”Babygirl”. Det blev ett sätt att tala om mina egna djupaste och mest skamfyllda fantasier, och hur de står i kontrast till min roll som stark yrkeskvinna. Jag har själv alltid varit väldigt sårbar i relation till män, så jag behövde den här filmen för att förstå mig själv. Ett sätt att fråga ”fuck, vem är jag egentligen?” Lite som ett rop på hjälp kanske …

Det sade den öppenhjärtiga, charmerande 49-åriga regissören lite skämtsamt i ett soldränkt venetianskt hotellrum med andlös utsikt över lagunen -– uppenbart lättad och pratglad efter den omsusade premiärvisningen på Venedigs filmfestival.

Hon började sin karriär som skådespelare och har mest gjort teater men är känd för sina roller i landsmannen Paul Verhoevens spionthriller ”Black book” och Bryan Singers ”Valkyria” där hon spelade mot Tom Cruise. Hennes debutlångfilm ”Instinct” (Nederländernas Oscarsbidrag 2019) är en slags mörk förstudie till ”Babygirl”. En ångande het men betydligt mer destruktiv skildring av en kvinnlig fängelsepsykolog som faller för en sexualförbrytare just innan han ska friges.

Att få med Nicole Kidman på tåget var inte självklart men blev en sanndröm för Reijn. Hon berättade att hon haft ett starkt band till Kidman under hela sin karriär, men att hon inte kände stjärnan innan de började arbeta tillsammans.

– Jag har alltid varit inspirerad av Kidman och hennes mod. När jag stod i teaterkulisserna och nästan kräktes av nervositet så brukade jag fantisera om att jag var hon för att bli lite kaxigare. Jag kunde knappt tro att det var sant när hon sade ja till ”Babygirl”. När vi började prata om manuset avslöjade Kidman att hon inte alls är särskilt orädd, utan egentligen ofta skräckslagen. Det var lite befriande. Men skillnaden mellan Kidman och många av oss andra är att hon alltid ändå vågar kasta sig ut.

”Babygirl” blev också ett sätt att knyta an till de filmer som Reijn själv tände mest på som ung, 80- och 90-talets erotiska thrillerfilmer. Det gäller bland annat just Verhoevens ”Basic instinct” med Sharon Stone och ”9 1/2 vecka” med Mickey Rourke och Kim Basinger.

– De filmerna fick mig att känna mig mindre ensam. De har alla de här mörka sexuella historierna som jag älskade men också skämdes över, något trashigt och humoristiskt som jag ville använda mig av i min berättelse. Efter metoo tyckte jag att det fanns ett nytt utrymme för att uttrycka sig på ett annat sätt kring sådana här ämnen, med en mer kvinnlig blick.

Däremot vill hon själv gärna tona ner den förhands-pr som talat om en modern erotisk thriller.

– För mig kan man lika säga att ”Babygirl” är som en slags saga, eller en sedekomedi. Jag vill att publiken ska kunna relatera till alla rollfigurerna och inte vilja straffa någon. Humorn är viktig för mig, om det inte finns några inslag av komik så somnar jag.

Med avstamp i de gamla favoritfilmerna – och med lite eldunderstöd från kinky och erotiska maktlekar som ”Secretary” med James Spader och Maggie Gyllenhaal – ville hon också dissekera den moderna mansrollen och dess sårbarheter. Hon tyckte att det var roligt att be den gamla sexikonen Antonio Banderas spela en mjuk kulturman som inte får till det i sängen med hustrun. Men också utmana den gängse bilden av det erotiska rollspelet kring underkastelse och makt, i synnerhet när det gäller Harris Dickinsons roll som den unga Samuel. En skådespelare som hon bland annat upptäckte i svensken Rubens Östlunds ”The triangle of sadness”.

– Vi är hjärntvättade att tro att masochism är en manlig fantasi. Romys mittlivskris tar sig uttryck i att hon söker en sorts förgörelse. För mig är det viktigt att hon väljer ut Samuel och att hon kräver en slags maskulinitet hos honom som han kanske egentligen inte riktigt besitter. Masochister kan vara väldigt dominanta, det är min erfarenhet.

Vid sidan av de filmiska inspirationskällorna är det generation Z som påverkat hennes manusskrivande mest, i synnerhet när det gäller Dickinsons roll. Hennes generationsfascination är en effekt av skräckthrillern ”Bodies bodies bodies” – om en hemmafest som slutar i blodigt kaos – som Reijn regisserade 2023. Knappast någon kritikersuccé men väl en entrébiljett till Hollywood.

– Jag älskade verkligen att jobba med skådespelarna i den filmen. Jag lärde mig så mycket av dem. Den generationens unga är så fria och vågar vara både sårbara och känsliga men ändå ha gott självförtroende. Om någon blir upphetsad av att klä ut sig till giraff så är alla liksom okej med det. De har en sexpositivitet som är både rar och attraktiv och de bryr sig inte om gamla hierarkier, säger den glamourösa Reijn klädd i högt slitsad ljus klänning och skyhöga svarta powerklackar.

Liksom konkurrerande ”The substance” väcker ”Babygirl” berättigade frågor om kvinnligt åldrande, rynkutplånande skönhetsbehandlingar och plastikkirugi  – ofrånkomligt med porslinssläta Nicole Kidman i huvudrollen. Halina Reijn har valt att bygga in den diskussionen i filmen. Även det ämnet är något som angår henne starkt personligt.

– Å ena sidan, som feminist, ska jag inte ha rätt att göra vad fan jag vill med mitt ansikte? Jag har haft så många diskussioner om detta med gamla pojkvänner. Å andra sidan lever vi alla med den här otroliga fixeringen vid den perfekta kroppen i dag. Det gäller inte bara kvinnor. Det finns så många manliga skådespelare också som svältande kämpar ihjäl sig för att få perfekta sixpacks. Vi behöver fler filmer, fler berättelser som fortsätter problematisera frågan om varför vi över huvud taget känner oss så tvungna att se ut på ett särskilt sätt?

Helena Lindblad: Nicole Kidmans nya film lyckas överbrygga ”orgasm-gapet” mellan män och kvinnor

Catia Hultquist: Tanterna önsketänker om unga killar i Hollywood