Konsert
”Juloratoriet”, del I-III
Av Johann Sebastian Bach
Dirigent: Luca Guglielmi
Medverkande: Kungliga Filharmonikerna, Eric Ericsons Kammarkör samt solisterna Katija Dragojevic, Maria Keohane, Anton Ljungqvist och Martin Vanberg
Scen: Konserthuset, Stockholm
En fiktiv story om tillkomsten är för närvarande föremål för en tysk-österrikisk tv-film: ”Bach – Ein Weihnachtswunder”. Och nog är ”Juloratoriet” med 290 år på nacken fortfarande ett både förunderligt och maffigt stycke musik, pyntat med både pukor och trumpeter. Johann Sebastian Bach skrev verket inför julhelgerna 1734-1735, då han var kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Det rör sig i grunden om en svit av sex kantater, tänkta att framföras separat vid flera olika tillfällen ända fram till Trettondagen.
Drygt åttio minuter tar de tre första delarna som gärna framförs i ett svep. Som vid torsdagens fullsatta konsert med Kungliga Filharmonikerna, Eric Ericsons Kammarkör och fyra mycket fina svenska solister. Lördagens repris är lika slutsåld och attraktionskraften går inte att ta miste på. Pukslagen halkar inledningsvis efter en smula, men den stolta spänsten i orkesterklangen sitter där den ska under ledning av den italienska barockspecialisten Luca Guglielmi.
I centrum står en spinnande motor med både cembalo och kistorgel. Men den dramaturgiska styrkan i ”Juloratoriet” består framför allt i variationsrikedomen mellan inte bara arior och recitativ, solister och kollektiv, utan även mellan röst- och instrumentkombinationer. Här finns den klangrika jubelkören som förkunnar Jesu födelse och stämmer upp med ”glädje och fröjd”. Men också den allvarliga Evangelisten som berättar om skattskrivningen och resan till Betlehem.
Tenoren Martin Vanberg gör en synnerligen fin insats, behagligt svävandes på höjden – mild och vän och klar. Liksom stämledaren Joakim Agnas solistiska trumpet. Delar som sömlöst kompletterar varandra och ger liv åt berättelsen genomsyrar verkligen framförandet mellan uppsluppenhet och pastoralt lugn med Katija Dragojevics innerligt vackra altröst, Anton Ljungqvists bärande baspartier och Maria Keohane som flankerande sopranängel. Ett bevis så gott som något för att vissa av landets konserthus alldeles för ofta och helt i onödan flyger in utländska sångarlag.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
