Överenskommelsen hänger fortfarande på en skör tråd. Den har på torsdagseftermiddagen ännu inte godkänts av Israels regering som hänvisar till påstådda avtalsbrott från Hamas sida.
Men redan när avtalet först blev känt på onsdagen skyndade sig Donald Trump att ta äran för det:
”Det EPISKA avtalet om vapenvila var bara möjligt på grund av vår historiska valseger i november”, skrev han på sin plattform Truth Social. Han nämnde inte den sittande presidenten.
När Biden senare framträdde på en presskonferens betonade han att det aktuella avtalet är i stort sett detsamma som han föreslog i maj 2024 och som hans utsända har drivit på för sedan dess.
När en reporter frågade Biden om han eller Trump kommer att få äran för en vapenvila, svarade presidenten:
– Är det där ett skämt?
Att USA har spelat en viktig roll – med press på både Israel och Hamas – är oomtvistat. Och i själva verket har Bidens utsända i Mellanöstern samarbetat nära med Trumps medarbetare ända sedan valet i november.
Många amerikanska bedömare betecknar detta som nästan historiskt – att de två presidenterna åtminstone i detta fall har kunnat bortse från den intensiva motvilja de har för varandra.
Bidens förhandlare Brett McGurk och hans team har under den senaste tiden arbetat tillsammans med Steve Witkoff, Trumps utsedda sändebud för Mellanöstern. De två har bara bra saker att säga om varandra.
– Det är verkligen anmärkningsvärt, säger Mara Rudman som var en av Barack Obamas utsända i regionen, till New York Times.
– Alla pratar om vem som bör få äran, men faktum är att den är delad och en del av anledningen att det fungerar är just det.
Att samarbetet har blivit av beror till stor del på att både Biden och Trump, av olika skäl, har haft intresse av att en överenskommelse kommer till stånd just nu.
För Bidens del handlar det om hans plats i historieböckerna, om att kunna peka på en viktig utrikespolitisk framgång under åren i Vita huset. För Trump å andra sidan är det viktigt att få bort den komplicerade frågan om Gazakriget från sitt bord före tillträdet på måndag.
Spelet kring avtalet speglar också två radikalt olika arbetssätt i utrikespolitiken.
Biden och hans administration har arbetat med skytteldiplomati, med utrikesminister Antony Blinken, förhandlaren McGurk och andra på ständiga resor till Jerusalem, Qatar och Kairo. De har satt press på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, om än inte tillräckligt hård press enligt många. Men samtalen har oftast skett bakom stängda dörrar.
Presidenten menar också att det är tack vare stödet från USA som Israel har kunnat försvaga både Hamas, Hizbollah och deras huvudsponsor Iran, vilket till sist verkar ha gjort en vapenvila möjlig.
Trump har sin vana trogen i stället litat till kraften bakom egna uttalanden, som påståendet att ”helvetet kommer att bryta ut” i regionen om parterna inte uppnår en vapenvila före hans tillträde den 20 januari.
Nu ser det ut att bli just så.
Många demokrater i Washington drar en lättnadens suck över att genombrottet ändå sker medan Biden är president. De minns dramat i Iran 1979–81, då 53 amerikaner hölls som gisslan på USA:s ambassad i Teheran i 444 dagar.
En överenskommelse om att de skulle släppas förhandlades fram under den demokratiske presidenten Jimmy Carter. Men själva frisläppandet skedde den 20 januari 1981, strax efter att hans republikanske efterträdare Ronald Reagan hade svurit presidenteden.
Läs mer:
Emma Bouvin: Vapenvilan är inte freden vi har längtat efter
