1.
Ibland får jag för mig att berätta om när en uppburen iransk författare frågade mig om min härkomst. Hen hade hört mig tala farsi och hade möjligtvis redan dragit sin slutsats när jag svarade att jag var kurd. ”Du är iranier” konstaterade hen. ”Nej, jag är kurd” insisterade jag, förvånad över meningsutbytet. ”Du förstår, vi iranier brukar säga att alla kurder är iranier” svarade författaren leende. Och visst förstod jag det. ”Jag vet att ni gör det” sa jag och såg i samma stund hundratals år av förtryck och utradering slå upp ett hål i rummet.
Jag berättar sällan om den här erfarenheten för andra kurder då den bland oss är gammal skåpmat som alla har sin variant på.
Liknande varianter har självfallet också alla andra etniska minoriteter som tillsammans med kurderna utgör knappt hälften av Irans befolkning: azerier, lurer, balucher, araber, turkmener, qashqai, armenier, assyrier, syrianer och afghaner, för att nämna de största.
2.
Första gången jag återvände till födelsehemmet i södra Teheran slog någonting rot i mig. Södra Teheran är ett område med fattigdom och stor etnisk mångfald, med små gator och gränder och diken som plötsligt uppenbarar sig. Det var i den här delen av staden som min släkt, nydeporterad från Irak, fann ett hus som blev ett nav. I det huset föddes jag och till det huset längtar jag alltid tillbaka; där sov jag med mina föräldrar och mina syskon på rad i ett rum som om dagarna var vardagsrum, och dit kom släkt och vänner från olika delar av Kurdistan. Där växte jag upp med sex kusiner, två farbröder och tre fastrar som alla var min mor, och dit kom också skadade Peshmerga-soldater som behövde återhämta sig.
Det var verkligen ett hus fullt av vuxna och barn, där inte en enda hade arbete, eftersom ingen anställde kurder.
Till slut arbetade min ena farbror som daglönare på marknaden och den andra med att (utan tillstånd) sälja falafel i parken. Den enda ekonomiska hjälp vi fick var från min fars politiska parti i Irak. Senare, när många i släkten lämnade landet, var hjälpen från utlandet det som möjliggjorde ett fortsatt liv i Iran.
Arbetslösheten i Iran låg år 2024 på över 9 procent, samtidigt som inflationen i oktober 2025 låg på 48,6 procent. Arbetslösheten är framför allt hög bland minoriteter och de yngre – de som i dag leder protesterna och som i denna stund återvänder till sina familjer i liksäckar.
3.
Att protestera i Iran i dag kan liknas vid att vandra på ett minfält. Landet med de tredje största oljereserverna i världen har så länge iranierna kan minnas varit en spelplats för många aktörer. Som exempel kan nämnas premiärministern Mohammed Mosaddeq, som år 1951 lyckades få gehör i parlamentet för sitt förslag att förstatliga den brittiskägda oljeindustrin. Storbritannien införde genast politiska påtryckningar och ekonomiska sanktioner mot Iran. Fast vid sitt beslut avsattes Mosaddeq år 1953 i en kupp understödd av USA och Storbritannien. Shahen Mohammad Reza Pahlavi ingick snart därefter ett avtal som möjliggjorde för internationella bolag att driva Irans oljeindustri i ytterligare 25 år.
Ett annat exempel är självfallet 1979 års revolution, understödd av mycket stora och diversifierade delar av det iranska folket, ur vilken islamiska republikens ledare Ayatollah Ruhollah Khomeini gick segrande.
Rädslan för huruvida också dessa protester ska kapas, däribland av USA och Israel som på olika sätt uttalat sig om situationen i Iran, är alltså reell och historiskt befogad.
Men att det är folkets revolution vi ser på gatorna, finns det ingen tvekan om i dag.
Det är folket som skanderar, folket som dödas och folket som säger nog – däribland i de 39 kurdiska städer som på torsdagen 8 januari utlyste en gemensam strejk som lamslog städernas affärsverksamheter.
4.
Den första kurdiska republiken instiftades år 1946 i Mahabad i Iran. Det var ett självstyre som förutom huvudstaden Mahabad omfattade städerna Bukan, Oshnavieh, Piranshahr och Naghadeh. Styret varade i ungefär ett år innan det slogs i spillror och hos kurderna är president Qazi Muhammad ännu en legend.
Kan en anledning till att så få vet om den kurdiska republikens existens vara att sådan information pekar på att det alltid funnits (även långt innan Qazi Muhammed) politisk organisering bland kurderna i nationalstaten Iran, och att sådan politisk organisering skär sig mot den förenklade, dualistiska bild av Irans politiska karta som i åratal målats upp av såväl iranska regimen som Shah-anhängarna?
I och med den kurdiska republiken i Mahabad gjordes sången Ey Reqib – skriven av poeten Dildar år 1938 – till kurdernas nationalsång. I den står bland annat:
Kurderna har genom tiderna inte krossats av vapen.
Låt ingen säga att kurderna är döda, kurderna lever.
5.
Den kurdiska, azeriska, luriska, baluchiska, arabiska, turkmenska, armeniska, assyriska, syrianska och afghanska befolkningen i Iran, liksom qashkaifolket, lever således fortfarande och är trots regimens och innan dess Shahens försök inte ”krossade av vapen”. Statistik från Hengaws rapport visar på alla möjliga fasor som minoriteterna, liksom resten av det iranska folket, genomlevt år 2025. Kanske sticker det ut att 47 procent av alla frihetsberövade vuxna i Iran var kurder och att ungefär 98 procent av alla frihetsberövade barn var antingen kurder eller balucher.
Trots och på grund av denna verklighet finns det en stark politisk organisering hos de många minoriteterna i Iran. Sammanslutningar av kurdiska organisationer, politiska aktörer och kvinnorörelser gick tidigt ut med sina uttalanden gällande de nuvarande protesterna, där de redogjorde för vad de hoppades på för Irans framtid. I uttalandena står klart att ett nytt styre baserat på gammal hegemoni och dikotomi – må det vara Shahens son eller någon annan – inte kommer att accepteras. I dem står också att man motsätter sig all inblandning från andra stater och aktörer och all kapning av protesternas syfte och mål.
Var kommer visionerna ifrån och är de mer än bara ord?
För kurderna, liksom för andra minoriteter, är uttalandena varken tomma eller en dröm; idén om demokratisk federalism – där olika samhällen och strukturer organiseras genom direktdemokrati och självstyre och där större samarbeten sker kring det som hör hela samhället till, däribland försvar och infrastruktur – har sedan flera år och på olika sätt utarbetats både som idé och praktik.
Det som inte har utarbetats, varken som idé eller praktik, är att beakta minoriteterna i samtalet om Irans framtid.
6.
Det tog några år innan jag stötte på den iranska författaren igen. Utan att känna igen mig frågade hen ännu en gång om min härkomst. Återigen berättade jag att jag var kurd. Den här gången nickade hen och log. ”Kurderna har vackra kvinnor” sa hen senare. Det vet jag inte mycket om. Det jag däremot vet, är att vi har något stort: tillsammans med de andra minoriteterna i Iran har vi idéer, politisk organisering och en väg framåt, det vill säga en framtidsvision som kan vara hållbar.
