Författaren Carl Jonas Love Almquists lysande rubrik ”Europeiska missnöjets grunder” har använts förr, den har den speciella egenskapen att ideligen bli aktuell.
Då, när den var färsk i mitten av 1800-talet, var Sverige ett fattighus och Europa en världsdel som människor ville lämna. Det där stämmer inte år 2024. Nu är Sverige rikt, mycket rikt, och nu vill européerna stanna och andra kontinenters människor komma hit. Se där, grunderna för det europeiska missnöjet av i dag.
Det är just den brygden som sjuder i Frankrike. Fransmän kunde rätt tidigt på 1800-talet samla kapital, inte jättestora men tillräckliga för att trygga familjens existens i nästa generation. Hos arbetarklassen däremot levde upproret – för att slås ner. Våldsamma konfrontationer – det är så man ”gör politik” i Frankrike. De kan handla om den evigt missnöjde franske bonden eller de hårdföra ungdomarna i förorterna.
President Emmanuel Macrons beslut att utlysa parlamentsval är en sådan konfrontation. På ena sidan de som misstror allt: fransk överhet och europeisk, invandrare från andra sidan Medelhavet, de ”rika” och ”globalisterna” och på den andra? Frågetecknet ska besvaras med den kloka, solidariska och toleranta majoriteten. Men vad händer? Ett litet inbördeskrig på högerflanken. Åtskilliga sömnlösa nätter i Élyséepalatset väntar.
På andra sidan Rhen är mörkret sådant att jag ryser. AFD, Alternative für Deutschland, är ett alternativ som redan prövats. Resultatet syns på pressfotona från 1945: grushögar, människospillror, hopplöshet.
Nu tar jag förstås i. AFD är starkt men partiet har inte stormtrupper och det möter motstånd från ett välmående Tyskland – i väst. Men det göds av samma känsla av att ha blivit förbisprungna och orättvist behandlade som fanns i Weimartyskland. För många i öst blev mötet med väst för svårt, de passade inte in i marknadsekonomin och nu som pensionärer är de fattiga i jämförelse med sina generationskamrater i väst.
AFD göds av samma känsla av att ha blivit förbisprungna och orättvist behandlade som fanns i Weimartyskland.
Sådana här stämningar råder i de flesta europeiska länder. De speglas väl i det nyvalda EU-parlamentet. Så småningom kommer de att prägla politiken – det blir svårare att migrera hit, det blir större och större subventioner till förment eftersatta trakter och grupper. Europa blir trögare och trögare – men missnöjets grunder förblir. Så tror jag att det blir och hoppas att jag tror fel.
Vad kan då hjälpa?
Tillit och självförtroende.
Jag hör hånskratten. Men faktum är att när samhällen utvecklas och invånarna får det bättre och känner sig mer nöjda, så är det under styren som har en positiv syn på både människor i det egna landet och dem i andra länder.
Jag vet, jag vet att nu har du, bästa läsare, nästan storknat men jag gör det i alla fall: Påminner om att vi 40-talister en gång lät oss hänföras av frasen: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.
John F Kennedy hade lysande talskrivare, men han hade framför allt ett budskap om framtiden: den kunde bli bättre om vi alla tog ansvar.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Om Macron misslyckas kommer hela Europa få betala priset
Susanne Nyström: SVT borde göra sprakande EU-fajter till en årlig tradition
