En president som varnar för inbördeskrig efter att – som det tycks – självsvåldigt ha utlyst ett nyval till parlamentet. Verkar det som en samlande, mogen politiker? Nej. Men detta är Frankrike och Emanuel Macron just nu, bara ett par dagar före den första valdagen.
Fransk politik är förvisso inte som nordisk. Den är oförsonlig på ett för skandinavisk kompromisskultur främmande sätt. Och den är framför allt starkt personcentrerad. Emanuel Macron är själv det bästa beviset för det.
Han deklarerade sin kandidatur till presidentposten 2017 utan något parti, samlade på kort tid människor i ett nytt parti – och vann. Vann gjorde han även 2022 och blev därmed den första president på tjugo år som fick en andra period. Därmed fick han också ett personligt mandat.
Det är detta Macron nu lägger i potten i valet till nationalförsamlingen. Han riskerar inte att förlora det, men att urholka det väsentligt.
Det där inbördeskriget då? Det bör rimligen tolkas bildligt och då står Marine Le Pens Nationell samling till höger med cirka en tredjedel av väljarna, och Den nya folkfronten till vänster med en fjärdedel. I mitten tynar Macrons eget liberala parti.
Vore detta Skandinavien skulle kommentatorerna börja räkna mandat i olika kombinationer och kanske få fram en center-vänster-majoritet, men detta är Frankrike och där gör man tvärtom: gräver ner sig i sin egen position.
Macron är inte en av oss, han är inte som vi, säger de som tillfrågas. Och skulle jag frestas tillägga: Han är för bra.
Väljarna då? Många förenas i en mycket stark motvilja mot presidenten – samma person som alltså omvaldes för bara två år sedan.
Vad kommer sig denna starka motvilja av? Han är inte en av oss, han är inte som vi, säger de som tillfrågas. Och skulle jag frestas tillägga: Han är för bra. Macron är mönstergossen utan skandaler och med tillräckligt mycket pengar för att inte behöva korrumperas.
Sedan har Macron försökt reformera – något som han lovade i sin kampanj. Och som andra franska reformpolitiker har han stött på motstånd. Det är som om ordet reform alltid betyder försämring. Fram stiger gula västar och fram rullar traktorer. Inte konstigt att franska politiker resignerar, fördröjer eller – till slut – avstår.
Detta angår förstås främst fransmännen, men just nu även oss andra EU-medlemmar. President Macron har från första början försökt föra Europas talan i kriget i Ukraina. Framgången har varit måttlig men någon konkurrent har han inte. Tysklands Olof Scholz sneglar åt alla håll, inte minst på hemmaplan, och Storbritannien står utanför.
Ett svårstyrt Frankrike och en försvagad Macron må välkomnas av Moskva. I Kiev och bland alla de européer som ser allvaret i kriget är det en olycka.
Läs mer:
Susanne Nyström: Hur ska invandrare kunna integreras om det inte finns några svenskar att integreras med?
Susanne Nyström: Det är inte C som lämnat Alliansen – det är Alliansen som lämnat C
