På huvudgatan i Germiston, en nedgången förort till Johannesburg, pågår kommersen för fullt. Hårsalonger trängs med internetcaféer. Ur en dörr osar det av grillad korv och mellan mobilreparatören och järnhandeln ligger en livsmedelsbutik.
Men plötsligt håller alla på att stänga, av rädsla för folksamlingen på gatan. Ett tåg med ett 50-tal demonstranter rör sig sakta framåt, omgivet av poliser. Pauline, en kongolesisk flykting som bott 15 år i Sydafrika, har ett fruktstånd på trottoaren och hinner inte flytta sina varor innan en kvinnlig demonstrant välter hela bordet över ända.
Frukt och grönsaker för flera hundra kronor förstörs och Paulines vänner hjälper henne att plocka upp. Poliserna ger demonstranterna en tillsägelse, men någon påföljd blir det inte för vandalerna.
De fortsätter i stället sin marsch. Davis Magolego, gospelartist till vardags men nu en av ledarna för manifestationen, frågar sina vänner i tåget:
– Sydafrika åt?
– Sydafrikanerna!
– Zimbabwe åt?
– Zimbabwierna!
”Operation Dudula” kallar de sig, ett medborgargarde som protesterar mot invandring och som sprang ur den ekonomiska misär som följde på coronapandemin. Invandringsfientligheten i Sydafrika är äldre än så, men den har blivit alltmer intensiv under de senaste åren.
Dudula betyder ”stäng” eller ”knuffa” på språket isiZulu och har blivit ett slagord för de folkmobbar som demonstrerar på gatorna och även handgripligt begär dokumentation av näringsidkare som misstänks anställa illegala invandrare. Organisationen har tvingat många verksamheter att stänga efter hot om våld.
På den här demonstrationen i Germiston skanderar man slagord om massdeportation.
– Vi kommer aldrig att be om ursäkt för våra ståndpunkter, säger ledaren Magolego till gruppen när de samlats på en parkering.
– Det här handlar inte om hudfärg. Vår territoriella integritet kan aldrig ifrågasättas. Vi är afrikaner, ja, men Afrika är uppdelat av gränser!
I just den här manifestationen är det Ayanda Ndindibala som är drivande kraft. Hon har varit engagerad i rörelsen i tre år, sedan hon utsattes för ett rån på öppen gata som hon hävdar utfördes av en illegal invandrare. Ndindibala vänder sig mot beskrivningen av Operation Dudula som en främlingsfientlig verksamhet.
– Är det inte främlingsfientligt när en utlänning först kommer hit illegalt – det är det första brottet – och sedan säljer droger? De kommer hit och våldtar våra barn, de kommer till våra hem och rånar oss, säger Ndindibala.
Hur många av Sydafrikas 60 miljoner människor är invandrare, tror du?
– Minst en tredjedel, runt 20 miljoner.
En mer korrekt bedömning är att mellan 3 och 5 procent av befolkningen, 2–3 miljoner, är av utländsk härkomst, enligt forskaren Loren Landau vid Witsuniversitetets centrum för migrationsstudier. Han säger också att det inte finns någon indikation på att invandrare skulle vara överrepresenterade i brottslighet.
Men Ayanda Ndindibala är fast övertygad om att det är långt fler och att ”de flesta” kommer hit för att begå brott. Hon tycker att organisationen behövs för att sätta press på staten.
– Vad gör inspektörerna som är betalda för att kontrollera matförsäljarna? Polis och andra lagutövande myndigheter vet om det men gör inget. Hur många barn har dött?
Hon syftar på den rad förgiftningsfall på senare tid som orsakat minst 23 dödsfall bland barn som fått i sig organofosfat, ett ämne som används som bekämpningsmedel i jordbruket. I några fall har barn dött efter att ha ätit snacks som kommer från de små kvartersbutiker, så kallade spaza shops, som finns i landets alla förorter. De flesta av dessa drivs av invandrare.
En infektionsläkare som DN har talat med säger att detta ämne är förbjudet för allmänheten men att det antas vara vanligt förekommande som råttgift i fattigare områden, och att det kan finnas en mängd olika förklaringar till hur barnen exponerats för ämnet.
Men all uppmärksamhet riktas trots bristande bevis mot butikerna. I sociala medier flyger anklagelser om att butiksinnehavarna medvetet förgiftar barnen som en del av en ondskefull plan mot sydafrikaner.
ANC-ledaren Cyril Ramaphosa, som regerar med stöd av det invandringskritiska partiet Patriotic Alliance, har krävt att alla som driver ”spaza shops” ska registrera sig hos myndigheterna. Men folkmobbar har redan stängt en mängd butiker permanent.
För kongolesiskan Pauline räckte det med ett bord med grönsaker för att bli måltavla.
– Jag förstår inte varför de var tvungna att välta bordet. Jag hade kunnat visa all dokumentation, jag är här lagligt och gör rätt för mig, säger Pauline och fortsätter, efter en suck:
– Ubuntu är vad de alltid säger, men vad är då detta?
Ubuntu, ett ord som upprepas som ett mantra i Sydafrika. Ubuntu betyder fritt översatt ”vi är för att ni är” – ett begrepp som symboliserar en kollektiv känsla av samhörighet. Som gestaltas i den toleranta regnbågsnationen som skapades mot alla odds efter apartheidsystemets kollaps. Och med världens kanske mest moderna författning sett till inkluderande av minoriteter.
Men ubuntu gäller inte alla.
Ett par mil längre söderut i det väldiga storstadsområdet kring Johannesburg ligger Sharpeville, en plats som för evigt är förknippad med massakern 1960 på minst 69 apartheidmotståndare. Detta township, en förort tidigare avsedd endast för svarta sydafrikaner, ligger i hjärtat av Vaaltriangeln.
Här finns tre städer i ett gytter av motorleder som löper mellan ett stålverk, ett raffinaderi och ett kolkraftverk. Det är en av de mest förorenade platserna i världen. I Vaaltriangeln har de främlingsfientliga manifestationerna avlöst varandra under de senaste veckorna.
Här hade den etiopiska flyktingen Abera Jawore en butik till för en månad sedan, då vandaler tvingade honom att lämna den. Det var den andra butiken han förlorade på ett år. DN träffar honom på en av de många etiopiska restaurangerna i centralorten Vereeniging där hans kolleger, som tidigare ägde butiker, fördriver de sysslolösa dagarna. Vissa av dem tvingas sova på gatan i brist på inkomst. Totalt 320 butiker har stängts av upprorsmakare i och kring Sharpeville under det senaste året.
– Varje butik kan försörja upp till fem familjer, konstaterar Abera.
Här har Dudula-gängen tagit lagen i egna händer innan tidsfristen för att registrera butikerna har löpt ut. Och de handlare som ändå försöker få sina papper i ordning hindras vid stadskontoret. När DN besöker kön för registrering är stämningen uppjagad mellan etiopiska handlare och Dudula-anknutna demonstranter. De senare kräver högljutt att alla jobb ska reserveras för sydafrikaner.
En tjänsteman läser ur författningen bakom ett staket. Demonstranterna buar när han betonar flyktingarnas rätt till ekonomisk och social rättvisa.
– Det spelar ingen roll om ni får några tillstånd, vi kommer att ta hand om er i Sharpeville, ropar en sydafrikansk man hotfullt åt etiopierna.
Denna aggression, som för sex år sedan ledde till att tolv invandrare dödades under en veckas plundringsvåg med främlingsfientliga förtecken, bottnar i en ekonomisk desperation.
Svarta sydafrikaner utnyttjades under apartheidtiden som arbetskraft i gruvor och annan industri. När dessa arbeten försvunnit står sydafrikanerna utan de kunskaper och färdigheter som krävs för småskalig näringsverksamhet. En hyresvärd som DN talar med i Sharpeville berättar att butiker som tagits över av sydafrikaner inte blir långlivade. Invandrarna har helt andra nätverk för samarbete och kontakter mot omvärlden som är nödvändiga för att få in varor till rätt pris.
Tillbaka i Vereeniging, på gatan som är som ett ”Lilla Addis” med sex etiopiska restauranger, betonar Abera att han har en god relation till grannarna i Sharpeville. De som är hotfulla kommer oftast utifrån.
Ut ur restaurangköket kommer Tsaga Abose, som nu arbetar som kock efter att hennes butik togs över i fjol under våldsamma former. Det kastades stenar och bilar stacks i brand av mobben.
– Jag är ju en stor kvinna och kan försöka försvara mig, men det kan inte alla, säger hon.
Nu bekymrar hon sig för sina barn. Äldste sonen är född i Sydafrika. Ett år återstår tills hans sista examensprov, men det kommer han inte att få skriva utan ett id-kort som han ännu inte fått efter 17 år.
– När vi skulle skriva ett prov på dator fick jag den sämsta i hela klassen och hann aldrig färdigt för den bara hängde sig. Men jag gjorde åtminstone mitt bästa, säger Gersome som berättar att hans vänner från Zimbabwe, Nigeria och Etiopien vittnat om samma behandling.
Mellanbrodern Gersome slår sig ned vid bordet. Tsaga kan inte hålla tårarna tillbaka när han berättar om mobbningen han utsätts för i skolan, av både lärare och elever.
Klasskompisarna med utländska föräldrar stöttar varandra så gott det går.
– Det är något varje vecka, de andra barnen försöker alltid att få mig att känna mig värdelös, säger han.
