Musikteater
”Kameliadamen”
Av Alexandre Dumas d.y.
Manus: Katrine Wiedemann och Karen-Maria Bille. Översättning: Sofi Meijling. Libretto: Francesco Maria Piave i svensk översättning av Mira Bartov. Regi: Ronny Danielsson. Scenografi och ljusdesign: Lars Östbergh. Kostymdesign: Annsofi Nyberg. Maskdesign: Robin Karlsson. Koreografi: Roger Lybeck. Musik: Giuseppe Verdi. Arrangemang och musiker: Rigmor Bådal och Sven Andersson. Medverkande: Cicilia Sedvall, Bashkim Neziraj, Filip Breimo, Lars Arvidson och Paulina Pfeiffer med flera.
Scen: Västmanlands teater, Västerås.
Längd: 2 tim och 30 min inkl paus.
Två operasångare, två praktikanter och två musiker samt ytterligare några skådespelare. ”Helt crazy”, säger teaterchefen Niklas Hjulström själv i eftertalet och nog är det lite ”man tager vad man haver”-känsla över denna ensemble. Det ska inte läsas som ett negativt omdöme, även om det dröjer innan den här föreställningen hittar sin framkomliga väg mellan överdåd och begränsningar.
Att spela klassiker som klassiker eller modernisera dem är den ständiga frågan. När Sunil Munshi i fjol iscensatte Alexandre Dumas den yngres historia om passion kontra pragmatism transporterades storyn till en svensk småstad, där en fotbollspappa förälskade sig i en dragqueen. I Västerås väljer man i stället att kombinera ”Kameliadamen” med en annan klassiker – Verdis opera ”La traviata” som hade premiär 1853, kort efter att romanen blivit pjäs.
Det handlar om Marguerite Gautier – lyxprostituerad och lungsjuk salongsdam i dåtidens Paris – som slits mellan den välbeställde bankiren Varvilles ekonomiska trygghet och den trånande ynglingen Armand Duvals svärmerier. Kort sagt ett triangeldrama mellan köpt och äkta kärlek, yttre flärd och inre frid. Men även samhällskonventioner. Krutet har man lagt på Annsofi Nybergs haute couture-praliner till kostymer som i andra akten svidar om till spa-känsla vid stranden och slutligen svart flor när dödsbäddens ödesstund nalkas.
Inledningsvis förstår jag varför inte ens regissören Ronny Danielsson själv lär ha varit helt övertygad om upplägget i skarven mellan tidigare ”Amadeus”-uppsättning och musikalen ”Moulin Rouge!”. Ur högtalarna knastrar en Verdiinspelning medan kurtisaner i krinoliner virvlar runt i ett avskalat scenrum. Intrycket är både barskrapat och pråligt på samma gång.
Men i takt med att Lars Arvidson (basbaryton) och Paulina Pfeiffer (sopran) tar över de sångliga inslagen i svensk översättning och spartanska arrangemang för företrädesvis cello (Rigmor Bådal) och träblås (Sven Andersson) arbetar sig föreställningen sakta men säkert inåt mot den mer allmängiltiga smärtpunkten av svek och stormande förälskelse. Inte minst tack vare välklingande sidoroller med fina insatser av Bobbi Lindahls Gaston och Clara Jonssons Nanine – praktikanter hemtama i både sång- och talpartier.
Bashkim Neziraj blir i sin tur allt mer rörande som lite valhänt och naiv uppvaktare. Cicilia Sedvalls Marguerite och Filip Breimos bankir får med blandat resultat kämpa desto hårdare för att bli till något mer än otidsenliga schabloner. Det hindrar inte uppsättningen från att få till en slutscen som berör.
