Basketcoachen om familjen i Syrien: ”De är glada – men rädda”

Anas Younes är en av alla dem som lämnat diktaturens Syrien och som nu följer med stort intresse vad som sker i deras hemland.

Hans mamma och systrar finns kvar i Damaskus. Men vet inte riktigt hur de vågar tänka efter diktatorn Bashar al-Assads fall.

– De är glada, men fortfarande rädda. De är inte vana vid detta, har levt i en diktatur i alla år. De har inte haft rätten att andas, att prata och vågar inte riktigt tro på det. Vad väntar? Same shit but in a different way, undrar Anas Younes retoriskt, och tillägger:

– Det är stort det om händer, men jag har en komplicerad känsla. Jag är glad, mest för de som kommit ut ur fängelserna, men tänker också; 500 000 människor gick ut på gatorna för att fira. Varför gick vi inte för länge sedan till fängelset och fritog dem – vilken armé kan stoppa 500 000 människor? Jag känner mig skyldig nu när vi vet hur folk lidit i fängelserna.

Hans egen bakgrund är – som många andras i Mellanöstern – komplicerad. Pappan var palestiner, mamman är syrier. Han är uppväxt i Damaskus. Hans familj flydde diktaturen innan inbördeskriget bröt ut.

– Jag var statslös. Eftersom pappa var palestinier kunde jag inte få något pass. Min fru kom först till Sverige med våra söner. De kom som flyktingar, jag kom som återförenande av släkting några år senare, eftersom jag jobbade i Afrika, Sierra Leone och Kongo.

Han kunde dock få ett resedokument, men det begränsade rörelsefriheten.

– Vi har ett speciellt färddokument för palestinska flyktingar i Syrien. Det accepteras av vissa länder. Jag jobbade i emiraten, Libanon, Qatar och i afrikanska Sierra Leone och Kongo. Jag jobbade för starka företag, fick erbjudande i Libanon och andra länder, men de accepterade inte mitt resedokument.

Bara en gång har han återvänt till sitt hemland efter flykten till Sverige. Det var fyra år sedan.

– Min pappa var svårt sjuk. När min far skulle dö ville jag träffa honom för första gången på nio år, säger Anas Younes och blir känslosam.

Han berättar om hur det var att våga sig tillbaka till diktaturens Syrien.

– Du behöver känna någon för att skydda dig. Om någon inte gillar dig, då hamnade du i fängelse. Jag kollade om jag var med på någon lista via vänner. Massor har ju dött i fängelserna och de har sagt vilka namn som helst för att överleva. Min kusin dog i fängelset. Kanske någon hade sagt mitt namn för att komma ut. Jag reste till Libanon. Därifrån till mitt hus passerade jag fem checkpoints. Vart och ett var ett äventyr. Klarar jag mig förbi eller åker jag i fängelse?

Han hann besöka sin pappa innan han dog. Anas Younes berättar vidare hur komplicerat det blir med familjen.

– Jag har en bror i Förenade Arabemiraten. Min mamma kan besöka honom eftersom hon är syrier. Men mina systrar är statslösa. De är fast där vi kan inte ta dem någon annanstans. Jag ville inte att mina söner skulle möta samma framtid.

Så vid ett tillfälle har han träffat mamman i Förenade Arabemiraten efter pappans bortgång. Han vågar inte tro på en snabb förändring nu.

– Det råder inga tvivel att jag vill besöka Syrien om det stabiliseras. Mina minnen är där, min barndom. Men det gör fortfarande ont att se hur mitt land är skadat. Jag såg ett annat land när jag var där när pappa var sjuk; jag visste inte var många släktingar och vänner var – om de ens levde.

Anas Younes berättar hur han upplevde att regimen gjorde allt för att härska genom att söndra. Söndra genom att splittra befolkningsgrupper, religioner och till och med städer.

– Hjärntvätten var från dag ett i skolan. De lärde dig bara att vara lojal mot regimen. Att hålla människor åtskilda var ett sätt att kunna fortsätta dominera. Att vända dem mot varandra. Först fick man inte gå i moskéer och kyrkor, sen lät man folk gå, men talade bara om sitt eget budskap. De har spelat sitt spel.

Vi träffas på Malbas kansli. Anas Younes, 47, har bott i Malmö sedan 2015. Basketen blev från början hans fasta punkt.

– Jag spelade på högsta liganivån i Syrien, men slutade för att fullborda min universitetsutbildning inom marknadsföring. När jag kom till Sverige började jag direkt titta efter en basketklubb.

– Jag hittade Malbas och var med klubben sju dagar i veckan och hjälpte till med allt. Jag hade inte betalt, men ville betala tillbaka till samhället för att Sverige säkrade mina barn från kriget.

Trots sin utbildning stötte han på problem med att få jobb. Han kom inte längre än två jobbintervjuer, medan hustrun fick jobb och fick stå för de fasta utgifterna.

– Jag hade lite deltidsprojekt som gjorde att vi kunde handla mat och fick något arvode av Malbas när jag dömde, men jag har aldrig gått till det sociala.

Men för två år sedan hittade Malbas en öppning, hade möjlighet att anställa Anas Younes och i dag är han sportchef för ungdomssidan, sköter administration, medlemshantering och domartillsättning utöver det.

Det är en milt sagt stor verksamhet. Malbas har i dag över 1 100 basketspelande ungdomar och trettiotalet lag i seriespel, plus tre seniorlag på förbundsserienivå.

– Dessutom har vi 500 som står i kö och vill börja spela. Men ska vi göra det bra måste vi hinna utbilda fler coacher, säger Anas Younes och ser lite bekymrad ut.

För kanske inte minst utifrån hans bakgrund, är han väldigt mån om Malbas sociala roll. Malbas har lag över hela staden och är en av de mest mångkulturella föreningarna i Malmö.

– Vi är inte bara coacher i dag, vi är mentorer som bygger en ny generation. När jag ser något i ungdomarnas ansikte pratar jag. Jag frågar om skolan och så vidare och tar var och en i hand och frågar hur de mår. Denna generationen ska rädda samhället när vi blir äldre, säger Anas Younes och fortsätter:

– Vi försöker utveckla spelare, coacher och domare så att de har kvar kontakten med klubben även om de slutar av någon anledning. Vi behöver detta. Speciellt i Malmö. Malmö är speciellt demografiskt, så är situationen i dag och Malbas är på rätt väg.

– Tar du inte barnen till korrekta aktiviteter, så väntar knarkhandlarna på gatan. Jag ser ju dem. Vi behöver allt, alla idrotter, musik, teater, målning, alla aktiviteter. Vi måste också lägga tid på fysisk träning, för i dag sitter alla ner med telefonen så fort de tränat färdigt. Vi klättrade i träd, cyklade eller gick långa sträckor hem.

Anas Younes är i dag inte längre statslös, han och hans familj är svenska medborgare.