Efter några öl på tredje dejten greppade Elin Lönn tag i Johanna, lutade sig framåt och sa: ”Jag ska bära dina barn”. Hemma vid köksbordet i Bandhagen utanför Stockholm skrattar de åt minnet.
På baksidan av radhuslängan ligger ett naturreservat med skogar, åkrar och vatten. På framsidan leder en asfalterad promenadväg genom en lummig lekpark och vidare till tunnelbanan.
– Ett perfekt ställe att växa upp på, säger Elin och berättar att de har fått flera barnfamiljsvänner att flytta hit.
Själva blev de föräldrar i september förra året då dottern Alice föddes. Hon blev till med hjälp av donation genom en regionfinansierad fertilitetsbehandling.
Men till skillnad från de flesta andra ”landstingsbebisar” kommer hon att fira jul med sin donator och under uppväxten veta vem som hjälpte hennes mammor med de frön som krävdes för att hon skulle kunna bli till.
Det tyckte vården först var en dålig idé, berättar Johanna.
– Vi har verkligen blivit motarbetade.
Hemslöjdskonsulenten och verksamhetsutvecklaren Elin har alltid vetat att hon vill bli mamma. Akutvårdssjuksköterskan Johanna har inte haft samma längtan. Men med kärleken till Elin kom nya tankar.
– Att det vore fint ändå om vi kunde bli en familj.
Kring barnaskapandet hade Elin tidigare tänkt ”donation” och inte så mycket mer. ”Spermier är bara några celler. Genetik spelar inte någon roll så länge barnet är älskat.”
Johanna, däremot, hade både etiska och juridiska funderingar som blev allt viktigare för dem båda ju mer de läste på och diskuterade sina alternativ.
– Vi landade i att vi skulle vilja ha en donator som vi känner men göra det i regionens regi. Då skulle barnet känna till sitt biologiska ursprung från början och vi skulle båda bli juridiska föräldrar direkt, säger hon.
Men att få vården med sig på det upplägget skulle visa sig bli svårt.
Trots att lagen inte innehåller något förbud mot helt kända donatorer fick de nej från klinikerna de kontaktade.
I stället blev de rekommenderade att använda sig av en vanlig donator, vilket innebär spermier som donerats har i Sverige eller importerats från Danmark.
– Vi uppfattade motståndet som om det vi ville göra var ett sämre sätt att skaffa barn på. Själva tyckte vi verkligen inte det, säger Johanna.
Med ”vi” menar hon även sin bästa vän sedan 20-årsåldern. Österrikaren och numera islänningen Lukas Agnesarson Schweiger. Han har studerat i Uppsala men bor sedan länge i Reykjavik där han arbetar som hotellchef.
Lukas hade fått frågan tidigare från andra kvinnor om han ville donera men då sagt nej. Den här gången kändes det annorlunda, berättar han över telefon.
– För mig var det viktigt att veta att barnet jag bidrog till att skapa skulle växa upp i en trygg och kärleksfull familj. Jag hade inte donerat om jag inte hade känt Elin och Johanna, säger han.
Lukas tyckte att vännernas resonemang kring varför de ville ha en känd donator var klokt. Att det var för det framtida barnets skull, för att det skulle slippa undra varifrån det kommer genetiskt.
Kännedom om sitt ursprung är viktigt för att den som tillkommit via donation ska må bra genom livet, visar forskning.
I Sverige är det en lagstadgad rättighet. Föräldrar måste berätta för sina barn att de tillkommit via donation och det är endast tillåtet med öppna donatorer. Det innebär att donatorns identitet kan bli känd för barnet. Men det gäller först från ”mogen ålder”, vilket ofta tolkas som 18 år.
– Det är bra att vi har det så i Sverige. Men jag tycker att det är för lite information som ges om donatorn och att 18 år är för sent. Det är i tonåren många tänker på sig själva och var de kommer ifrån och då kan man behöva den pusselbiten, säger Johanna.
De lät beslutet ta tid. Vred och vände på sina framtida roller.
Lukas skulle inte bli någon pappa men en donator som kunde svara på frågor om biologiska släktband och visa kort på sig själv som liten.
I kontakt med vården möttes de av kommentarer som ”så här brukar vi inte göra” eller ”det här är inget vi rekommenderar”. Men Johanna och Elin gav inte upp.
Nästan ett år senare fick de ja till att starta en utredning hos Livio. Förutsatt att de själva betalade vad det skulle kosta extra att utreda vännen Lukas lämplighet som donator. En summa som landade på drygt 8 000 kronor.
– Jag tjatade till mig det här vilket är helt sjukt, säger Johanna.
Vem som får donera könsceller i Sverige styrs av lagen om genetisk integritet och Socialstyrelsen föreskrifter och allmänna råd på området.
En donator ska vara myndig, frisk och medveten om vad donation innebär. Men regelverket är inte särskilt detaljerat, berättar Linda Savolinen, utredare och expert på Socialstyrelsen.
Det är varje ansvarig läkare som fattar beslut om vem som får donera, vem som får genomgå en donationsbehandling och vilken donator som passar ett visst par eller en viss person.
– Kliniker som utreder egna donatorer har också egna regler. Därför kan det bli lite olika bedömningar, säger Linda Savolainen.
Enligt Socialstyrelsen finns det inget som hindrar läkare från att välja en donator som är känd för den som tar emot donationen. Men generellt sett är det inget vården rekommenderar, enligt embryologen Malin Helmestam, ansvarig för frågan på Vävnadsrådet och kvalitetssamordnare på reproduktionscentrum på Akademiska universitetssjukhuset i Uppsala.
Bakgrunden till praxis är att vården behöver ta hänsyn till alla inblandade och de komplexa relationer och familjesituationer som kan uppstå om donatorn och mottagaren känner varandra, berättar Anna Karin Lind, medicinskt ansvarig läkare på fertilitetskoncernen Livio.
– Vi försöker i möjligaste mån att inte använda kända donatorer. Det kan bli jättebra men det kan också bli väldigt komplicerat, säger hon.
Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge arbetar efter samma praxis – som har sett likadan ut sedan det endast var heterosexuella par som fick skaffa barn med hjälp av donation, konstaterar Carin Lindén, läkare och sektionschef på reproduktionsmedicin.
– Kanske övertänker vården alla möjliga förvecklingar som kan bli. Samtidigt är det vår uppgift att skydda både barn och donatorer. En donator ska till exempel inte känna sig pressad att hjälpa en närstående, säger hon.
Nu hoppas Johanna och Elin Lönn att vården ska göra det möjligt för fler att ha en vän som donator. Både juridiskt och medicinskt är det betydligt säkrare än att sköta det själv utanför systemet med så kallad hemdonation.
– Att Lukas fick göra samma medicinska och psykosociala utredning som en vanlig donator var en trygghet för alla, säger Johanna.
Ur donatorns perspektiv är en fråga extra viktig att fundera över, enligt Lukas.
– Du behöver vara så säker som det går på att din önskan att själv uppfostra ett barn inte är så stark att du kommer att vilja involvera dig mer än vad du har rätt till som donator.
Han ser på sin framtida relation till Elin, Johanna och Alice som en nära vän till familjen. De kommer att ses några gånger per år och fortsätta fira jul tillsammans, precis som de alltid har gjort.
– Om Alice vill lära känna mig mer när hon blir äldre, då är jag öppen för det. Men bara om det är något hon själv önskar, säger Lukas.
I Bandhagen hörs ljud från sovrummet. En nyvaken ettåring sträcker sina mjuka pyjamasarmar mot Johanna och Elin.
Mammorna konstaterar att dotterns långa ögonfransar definitivt är Lukas förtjänst.
Vad säger ni till Alice om hon i framtiden undrar varför hon inte växte upp med sin biologiska pappa?
– Att vi ville vara hennes mammor vi två men också att hon skulle veta varifrån hon kommer. Hon kommer säkert inte att tycka att allt blev helt perfekt. Som tonåring hittar du alltid fel hos dina föräldrar. Men för oss blev det bästa möjliga. Ett beslut som vi kan stå för, säger Johanna.
Läs mer:
Regeringen vill få bättre koll på donatorer
Krav väcks på att begränsa antal barn per donator
