Under några år, tidigt i musikkarriären, bestod Thea Gustafssons tillvaro mest av att sitta i soffan hos manliga producenter och ”känna sig som en tjej”. Ur den känslan växte en frustration fram – ett missnöje mot att stå vid sidan, att inte delta fullt ut i den musikaliska processen. Varken på den berömda musikproducentskolan Musikmakarna, eller bland de producenter som därefter ville lansera henne som popartist, hade hon hittat någon som ville göra samma musik som hon.
– Att folk skulle säga till mig vad som är coolt och inte, jag stod inte ut med det. Efter ett tag kändes det absurt att sitta i bakgrunden och säga åt folk vad jag ville skulle hända.
Så hon gjorde sig av med mellanhänderna och tog över hela den kreativa kedjan –låtskrivandet, sången, produktionen. Genom att släppa alla de regler som tidigare styrt henne kunde hon börja experimentera.
– Det var den mest fria platsen jag någonsin varit på. Fram till den stunden hade allt handlat om att få ett tillåtande, men nu var det som att jag tog makt över mitt eget kreativa språk.
Resultatet blev Becky and the Birds, som den 15 november kommer med sitt första fullängdsalbum ”Only music makes me cry now”.
Vägen hit gick via två mäktiga representanter för svensk musikindustri: den första, utbildningen på Musikmakarna, ledde till den andra – en praktikplats i Aviciis studio. Det hela utspelade sig under vad man kan kalla för en storhetstid för svensk housemusik, och Thea Gustafsson klev rakt in i Louis Vuitton-inredda studios på Strandvägen i Stockholm. En ”groundbreaking” och lärorik upplevelse, men det var efter den perioden som hon ville göra något eget – något ”äkta”.
– Det var nog nyttigt för mig som kom från jazz att få förstå strukturen och konceptet kring popmusik. Men sedan dess försöker jag glömma bort allt jag lärt mig.
Numera beskrivs Becky and the Birds av recensenter som ”något av det mest spännande i Musiksverige”. Hon hyllas långt utanför Sverige för sin silkeslena röst (det ligger något Minnie Ripertonskt över den) och hypnotiska ljuddesign (som för tankarna till Frank Ocean och Yebba). Dessutom är hon, som första svenska artist, sajnad hos det brittiska skivbolaget 4AD, bredvid band som Future Islands och Big Thief.
I England har hon svävat ut i sitt skapande på ett sätt som till en början inte kändes möjligt i Sverige.
– I London finns det ett annat utrymme för att våga testa nya banor, säger hon och jämför med den svenska musikindustrin:
– Här har Max Martin och Shellback lagt grunden för ett helt otroligt popklimat, vilket i sin tur skapat låtskrivare som är så jävla bra på det. Men det kan bli väldigt mycket på samma sätt.
Thea Gustafsson beskriver återkommande sitt artisteri som kontrastfyllt och fritt flytande mellan flera, vitt skilda, världar. Att promenera på ett polerat Östermalm för att sedan stiga ned i ”svettiga” källarstudior, att inspireras av både frikyrkokörer, judisk klezmer och Yung Lean, att älska Helen Sjöholm och samtidigt känna sig mer hemma på Londons undergroundscen än någon annanstans. 2018 syddes alla dessa trådar ihop till ett artistskap.
Samma år färdigställdes debut-ep:n ”Becky and the Birds”, som hon skapat i all hemlighet och helt på egen hand. I sin ursprungliga form var det ett enda långt ljudspår, för att ingen skulle kunna byta låt eller ”shuffla”.
– Jag berättade inte för någon vad jag höll på med. Jag hade en manager då också och sa inget till honom heller. Och det var så skönt.
Sången är ju det enda som kommer direkt från mig, det finns inget mellan. Jag kan också höra tydligt på min röst hur jag mår, så på något sätt är det den som bär allt framåt.
Strävan efter kreativ frihet fortsätter att inspirera Becky and the Birds. Den traditionella formen för en poplåt, med en vers som följs av refräng och sedan stick, syns knappt till någonstans genom den åtta år långa diskografin. Och det kommande albumet ”Only music makes me cry now” är inget undantag. Här dominerar en experimentell ljuddesign med studsande beats och luftiga ekon. I bland är låtarna viskande och närgångna, i bland mer svävande och avlägsna: på skivans sjätte spår ”When she holds me” ligger sången och det glidande ljudet mellan gitarrens ackordbyten nära lyssnaren, medan andra spår är dovare, som att de spelats in långt under vattenytan. Här och var i låten ”Anymore” hörs drömska ljudeffekter som påminner om när någon kastar en trollformel i ett fantasyspel.
– Jag har varit så fokuserad på att producera de senaste åren att jag kanske drunknat lite i det, säger hon.
Ändå drivs låtarna framåt av rösten: av alla kreativa uttryck som ryms i Becky and the Birds musik var det sången hon upptäckte först, som barn sjungandes till sin pappas dragspel hemma i Örebro, och på turnéer runt om i Sverige.
– Sången är ju det enda som kommer direkt från mig, det finns inget mellan. Jag kan också höra tydligt på min röst hur jag mår, så på något sätt är det den som bär allt framåt.
Återkommande är att sången på olika sätt ”pitchas” upp och ner, alltså förvrängs att bli ljusare eller mörkare, snabbare eller långsammare. Den processen beskriver hon som ett samarbete med sig själv, och har blivit ett sätt att som enmansband inrymma flera olika uttryck i en låt.
– Att experimentera så med min röst gör att jag får idéer som nästan inte känns som mina egna. När jag ”samplar” mig själv kan det komma vad som helst. Det är som att musiken talar tillbaka.
Becky and the Birds
Thea Gustafsson föddes 1995 och växte upp i Örebro.
2014 flyttade hon till Örnsköldsvik för att gå producentskolan Musikmakarna.
Bor nu i Stockholm, men kallar London, där hon bott många år, för sitt andra hem.
Släpper musik under namnet Becky and the Birds och är aktuell med albumet ”Only music makes me cry now” (4AD), som är det första albumet där hon släppt in andra i skapandeprocessen – bland annat vännerna Nick Velez och Simon Hessman (Simon On The Moon”).
Läs alla texter om musik
