Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Det sista straffet”
Kalmar konstmuseum. Visas t o m 24/5
Det var efter en vernissagefest i Göteborg 1923 konstnären Isaac Grünewald hamnade i en dispyt som urartade så pass att det hela slutade med en månads fängelse. Rättegången blev en skitig historia, med antisemitiska övertoner som också avspeglades i presskommentarerna.
Men i finkan på Långholmen var Grünewald ändå en privilegierad fånge, med tillgång till allt han behövde av konstnärsmaterial och annan utrustning. Vilket gjorde att han kunde arbeta i stort sett som vanligt.
Följden blev en serie teckningar och akvareller, som i dag befinner sig i Kalmar konstmuseums samlingar. Nu bildar dessa ljusa, expressiva cellinteriörer en historisk ingång till museets ”Det sista straffet” – en tajt liten utställning som med bara fyra, mycket olika konstnärer ändå lyckas göra något både ovanligt och angeläget.
Varken anspråken eller aktualiteten kunde nämligen vara större. Som titeln antyder leker utställningen med fantasin att fängelsestraff i framtiden kommer att ses som lika inhumant och förlegat som i dag – åtminstone i vår del av världen – som dödsstraff eller offentliga lynchningar.
Tanken kan förstås avfärdas som en socialpolitisk utopi i en tid som snarast rör sig åt rakt motsatt håll, med växande övervakning och disciplinering av hela samhället och en regering som de närmsta tio åren lovat mer än tredubbla landets fängelseplatser.
Men just därför känns den också oväntat befriande.
Inledningen till trots har ”Det sista straffet” sin tyngdpunkt i samtiden. Utställningens internationella stjärna är amerikanen Jesse Krimes, som själv tillbringat tre år i fängelse men till skillnad från Grünewald tvingades uppfinna helt nya tekniker för att kunna arbeta. Från tidningar insmorda med hårgelé kunde han göra tunna grafiska tryck på fängelsets lakan, bilder som sedan smugglades ut och syddes ihop till stora gobelänger.
Ett av dessa monumentala collage upptar en hel vägg i Kalmar. Det är ett både rörande och mäktigt verk – även om det för mig mer är den smått heroiska tillverkningsprocessen som fascinerar, snarare än det konstnärliga uttrycket.
Det är å andra sidan desto starkare i utställningens båda svenska bidrag. Magnus Bärtås har arbetat med sex interner på fängelset i Kalmar i ett flera månader långt projekt som utmynnat i en spöklik miniatyrstad av höga, rangliga torn i lego, vars mångfärgade bitar lackerats i en matt, benvit nyans.
Resultatet är bland det märkligaste jag sett: en fantasifull dystopi som på ett bakvänt, kusligt vis ger uttryck åt en grymt beskuren dröm om frihet.
Ändå bleknar även detta imponerande projekt vid sidan av Petronella Petanders närmast provokativt lågmälda filminstallation ”Tiden”. Med långsam, monoton stämma berättar hon om vardagen i kvinnofängelset på Färingsö – och det till bilder lika utstuderat torftiga, kretsande kring en ödslig busskur nära anstalten. Kontrasten är förvirrande brutal mot berättelsens plågsamma detaljskärpa, med tvångsarbete och isolering, pennalism och uppgivna försök att fördriva tiden. Jag måste se den två gånger för att få grepp om den.
Självklart borde den omedelbart visas i Sveriges riksdag.
Läs mer: Jesse Krimes blev konstnär i fängelset
Läs mer om konst på dn.se
