De har byggt om rummet en aning, men det ligger på samma ställe. Samma promenad över de mjuka mattorna i korridoren, ledsagad av en tjej som berättar att hon är ensam på det semesterbommade förlaget. Och så ner en trappa.
I en kartong ligger de stipulerade tjugofem friexemplaren av min nya roman. Jag ska skicka ut dem till mina nära och kära.
Det är lite högtidligt. Eller ska vara det. Till skillnad från andra högtidligheter, jular och födelsedagar som ändrat skepnad med skiftande relationer och familjebyggen, har den här proceduren varit sig lik under fyrtio år. Eller har den det? Rummet är ju ombyggt. Ingen hund ligger längre kopplad vid skrivbordet och höjer vaksamt huvudet när det hörs steg i trappan.
Vilka är de nära och kära numera? Jag tar upp telefonen och tummar mig fram genom adressboken. Somliga är döda, men jag har inte förmått mig att radera dem. Andra har jag knappt haft kontakt med sen jag skickade ut den förra romanen. Jag hade lika gärna kunnat langa ut boken i Östersjön. Så ska jag skicka den nya? Att avstå skulle vara som att avrätta vår vänskap… Okej, jag ger dem en chans till.
Jag föreställer mig hur alla nära och kära kommer att reagera när de öppnar det stora kuvertet. Jag tror inte att någon kommer att bli särskilt glad. För mitt inre öra hör jag hur de säger att jag är så ”produktiv”, och bakom deras trumpetande tonfall hörs det omisskänneliga stråket av förakt.
Eller så är föraktet bara mitt eget. Jag försöker ruska det av mig.
Utskicket av romanen består av ett fåtal moment. Ta en bok från kartongen vid mina fötter, skriv en dedikation – med åren har de blivit allt knapphändigare, snäppet mer uttrycksfulla än en emoji – skriv namnet på mottagaren på en adresslapp, lägg boken i ett kuvert, klistra adresslappen på kuverten, klistra fast en portolapp i kuvertets övre högra hörn, klistra igen kuvertet, lägg det i den växande högen på skrivbordet.
Redan efter några vändor slår det mig att de flesta jag känner – inte minst min fru – vid det här laget skulle ha fått in snurren, gjort allt i samma ordning, det hade kort sagt gått undan. Men det är något som saknas i skallen på mig. Jag gör allt i olika ordning varje gång. Fumlar och tvekar. Varje gång blir liksom ny.
Jag försöker intala mig att det är en tillgång. Ett tecken på mitt flexibla psyke. Det går sådär.
Den andra kognitiva kallduschen kommer när jag ska fatta pennan och skriva dedikationerna och fylla i adresslapparna.
När mina barn var halvstora hajade jag till när jag såg deras handstil på olika kuvert och vykort. Den såg så klumpig och ofärdig ut, som om de fastnat i sexårsåldern och aldrig fått in flytet i bokstäverna. Jag påpekade det aldrig för dem – hoppas jag – men skakade farbroderligt på huvudet för mig själv och antog att de tillhörde en för papperet och pennan förlorad generation; all skriftlig kommunikation företogs med tummarna på skärmen, och det var ”aja” och ”ok” och ”vgd” för hela slanten.
Men när jag själv ska skriva på försättsbladen och adresslapparna upptäcker jag att pennspetsen inte rör sig som jag vill. Somliga bokstäver blir förkrympta och ofullgångna, andra far iväg i gåtfulla slängar, bara ett par millimeter visserligen, men det ser inte klokt ut.
Det tog kort sagt tjugo år, men nu har min handstil blivit lika klumpig som barnens.
Det tog tjugo år men nu har min handstil blivit lika klumpig som barnens
Medan friexemplaren knapras undan i kartongen söker jag tröst i vissa signaler som börjat komma från tjugoplussarna; att det numera blivit en statusmarkör att sitta med ärkeanaloga pappersböcker uppslagna vid kaféborden och i kollektivtrafiken.
Vi närmar oss med andra ord utgångspunkten, har släpat oss runt hela Monopolvarvet, via Hornsgatan och Sankt Eriksgatan och Norrmalmstorg.
Kanske dröjer det inte länge förrän det dyker upp kurser i välskrivning, att händer kommer att fatta bläckpennorna och gneta sig över papperet, särskilt vackra handstilar kommer att väcka beundran och vittna om själsdjup och skarpsinne. Bläckfläckar på handloven blir det nya adelsmärket.
Min tid är nu, kort sagt. Eller kanske imorgon.
Läs fler texter av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson bor i Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984. Han tilldelades Augustpriset 2004 för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman heter ”Helga”.
