Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under de första besöken i bibelgruppen sneglade jag mig omkring innan jag slank in genom kyrkportarna. Tänk om någon ser mig? En frikyrka dessutom… Kanske låter det mindre suspekt om jag säger att jag är med i en ”bokcirkel”?
Vilket det ju faktiskt är.
Pastorn brukar inleda med en frågerunda om det funnits stunder under den gångna veckan när vi känt oss nära Gud. I brist på bättre brukar jag berätta om vissa ögonblick när jag är ute i naturreservatet med hunden; när jag sitter på en sten eller stock och slås av att ingenting runt omkring mig är tillrättalagt för min skull. Inte ens en lyktstolpe i sikte. Det enda tecknet på mänsklig påverkan är de knappt förnimbara stigarna som trampats upp av osynliga fötter. Men det vresiga berget, sjön som ruggas av en vindpust, träden som får murkna i fred utan att någon stympar deras grenar … allt lär ha sett likadant ut för hundratals år sen, och kommer förhoppningsvis att göra det även när du och jag inte ens finns kvar i någons minne.
Jag förstår inte varför jag hittar så mycket tröst i alla förnimmelser av min obetydlighet. Men nu gör jag det, och det vore dumt att resonera sönder en tröst när den infinner sig.
Det dröjer inte många kilometer innan jag märker att något har förändrats
Häromdagen var vi där igen. Jag har finkammat skogarna i tio års tid, och när jag kliver ur bilen funderar jag förstrött på om vi ska ta vändan över ängen där fåren betar ibland och vidare genom den snåriga sänkan där vi såg en älg en gång … eller om vi ska dra ett djupt andetag och knoga uppför berget och gå över området där det brann för några år sen … valmöjligheterna är inte oändliga. Men tillräckliga.
Vi tar vändan över ängen och sen tillbaka längs sjön. Det var ett tag sen sist. Det dröjer inte många kilometer innan jag märker att något har förändrats. Stigen är aningen bredare. I gläntan vid sjön står ett nyanlagt campingbord och blänker som en finlandsfärja i allt det milt grågröna och avlövade. Någon har hyvlat loss lite bark från träden med jämna mellanrum och målat dit en röd prick. Så man inte ska gå vilse.
Ingenting av detta är särskilt dramatiskt. Det finns prickar på träden här och där i reservatet, det är helt enkelt olika leder som skyltats och döpts, och antalet kilometer står noga angivet vid parkeringen.
Men just den här nyröjda och rödprickade leden…
Jag ska inte gå så långt som att säga att någonting går sönder i mig, men det uppstår åtminstone en sprickbildning.
Hela skogen består av ju platser där man kan ”sitta ner en stund”. Berghällar och trädstammar, eller bara marken
Jag försöker söka mig bort från de röda prickarna, jag behöver dem ju inte, jag hittar tillbaka med förbundna ögon. Men lik förbannat förhåller jag mig till prickarna. Mulnar varje gång jag får syn på dem. De fanns inte där förut, nu gör de det, och de går inte att tänka bort.
Inte heller campingbordet. Varför har det köpts in och fraktats dit? Givetvis för att folk kan tycka att det är skönt att sitta ner en stund.
Sånt här kan göra mig galen. Alltså den sortens galenskap som innebär att man tycker sig vara den enda friska i en allt sjukare värld.
Hela skogen består ju av platser där man kan ”sitta ner en stund”. Berghällar och trädstammar, eller bara marken. Jamen om det är blött då? Sitt på en plastpåse. Eller handskarna. Dessutom, om det är blött i skogen är det gissningsvis även blött på bänken. Ska det stå någon projektanställd på pass och torka av den?
Jag försöker stampa ut mina hätska tankar med självrättfärdiga invändningar i stil med att det är väl bra att naturreservatet blir mer tillgängligt för alla som inte rör sig lika obehindrat som jag eller inte lärt sig hitta så bra och kanske känner sig lite vilse i pannkakan.
Men självrättfärdigheterna får inte fäste, för jag snäser att det där argumentet är en ytterlighet, att hala fram bilden av stackare i gåstolar och rullatorer; då skulle jag kunna kontra med en annan ytterlighet och undra om man kanske borde anlägga rullband genom hela skogen så den blir ”tillgänglig” även för alla som knappt kan stå upprätt. Och ett batteridrivet tufftufftåg att sitta bekvämt i.
När jag kör in till stan undrar jag om jag känt mig nära Gud. Jag har inget svar på det heller.
Läs mer av Bengt Ohlsson:
Bruce Springsteen får fansen att gråta
Jag var livrädd för krig när jag var liten
