I Rom finns det ruiner som köerna ringlar kilometerlånga utanför, och så finns det såna som bara ligger där, halvhjärtat inhägnade, medan samtiden brusar förbi med sina bussar och blåljus och demonstrationståg.
I en utgrävning mitt emot hotellet reser sig en formation härjade pelare. På en skylt vid staketet står det att Julius Caesar mördades ungefär vid tallen som reser sig på den östra sidan.
Jag tar en bild och skickar upplysningen till en kompis, som frågar: varför mördades han just vid tallen?
Jag är på vippen att svara att det visste nog varken Caesar eller ännu mindre tallen, men kommer av mig.
Inför resan ser jag ett program på SVT Play. Det heter ”Rom – högteknologi på 300-talet” och där får vi följa några entusiaster från universitetet i Caen som återskapat ett virtuellt Rom, in i minsta detalj. De spänner på sig stora grå 3D-burkar över ögonen och förflyttar sig över torg som är lika sterila som i ett tv-spel, de går ner i underjorden och visar hur romarna värmde upp sina bassänger och hur Nero lät bygga ett roterande torn, styrt av vattenkraft och kugghjul, dit han bjöd gäster som han ville imponera på.
Han imponerar även på mig, knappt två tusen år senare.
Medan forskarna hukar genom tunnelsystemen som försåg miljonstaden med friskt vatten till alla fontäner och toaletter och – skulle inte förvåna mig – bubbelpooler och högtryckstvättar slår det mig att det måste ha gått åt en hel del människoliv under uppförandet av alla dessa arenor och viadukter.
Det lär knappast ha dundrat in något skyddsombud och stängt ner arbetsplatsen eftersom en tunnel rasat ihop. Eldarna under badhusen hölls brinnande, oavsett hur många som dukade under i hettan och röken.
Det lär knappast ha dundrat in något skyddsombud och stängt ner arbetsplatsen eftersom en tunnel rasat ihop
Ingenting nytt under solen, men fascinerande och smått skrämmande hur historien med milda tag tvättar bort somliga missförhållanden och lyfter fram andra, utan någon synbar logik eller konsekvens.
Romarriket byggdes, såvitt jag kan förstå, på liknande premisser som nazisterna drev sina stenbrott och ammunitionsfabriker. Man erövrade stora landområden och förde hem fångar som utförde slavgörat. Tills de stupade. De var kort sagt förbrukningsvaror. Men eftersom romarriket lämnade efter sig så storslagna byggnadsverk och snajdiga filosofer vill vi inte gärna tänka på alla namnlösa som höll maskineriet igång. Och vi tröstar oss med diffusa läsefrukter om slavar som kunde köpa sig fria eller göra sig ett namn som gladiatorer.
På andra håll i världen välts statyer eftersom de föreställer storgubbar som deltagit i slavhandel eller kolonialkrig. De upphöjda romarna, däremot, fängslar oss oupphörligen med sina bevingade citat och lagerkransade intriger.
Det är som ståuppkomikern Louis CK påpekat: det finns ingen hejd på vilka framsteg man kan göra om man bara väljer att bortse från allt ofantligt mänskligt lidande som möjliggör dem. Och ända sen vi började samla oss i något som påminner om civilisationer tycks en av våra första impulser ha varit att medelst hugg och slag, eller lock och pock, underkuva människor som utför slavgörat åt oss.
Ideologier har vunnit mark genom att utlova slavarnas befrielse. Högersidan förespeglar dem att en och annan, medelst hårt arbete, kan lösas ur sina bojor och bli en av de besuttna. Och så länge hoppet om detta lever slavar de på lite till. Vänstersidan vill ge slavarna ”makten över sina produktionsmedel”, och då ska de bli så lyckliga över att få sitta med på stormötena att de glömmer sina förslitningsskador.
Kanske kommer även romarriket att släpas genom smutsen av vår rättrådiga samtid, kanske kommer ruinerna att förses med skyltar som påminner om den fördärvliga människosyn som präglade epoken.
Och kanske lyckas vi övertyga oss själva om hur mycket bättre vi blivit.
Men vi skulle aldrig låta våra egna barn väva våra palestinasjalar, eller bryta metallerna till våra smarta mobiler som gör det möjligt att retweeta våra indignerade upprop.
Hur nya och sköna tider vi än träder in i upprättar vi hierarkier där ett fåtal njuter av varma bad, och ett stort antal ansiktslösa håller eldarna igång i källaren.
Här kan du läsa fler texter av Bengt Ohlsson
