Det har snart gått två månader sen massakern i Örebro.
Redan samma kväll trampade opinionsbildarna varandra i hälarna för att kungöra att vi nu vaknar upp till ett nytt Sverige.
Jag minns inte när det skedde dessförinnan. Kanske när en man sköts till döds i en gångtunnel inför ögonen på sin tolvårige son. Och innan det? Kanske när en 31-årig läkare sköts till döds med sitt spädbarn i famnen.
Frågan är hur många ”nya” Sverige vi kan vakna upp till?
Innerst inne vet vi att påståendet inte stämmer.
Dagen efter alla ovannämnda ohyggligheter vaknade vi upp till ett Sverige som var slående likt det Sverige vi somnade ifrån igår.
Ett land där de flesta går till jobbet, hämtar på förskolan, går hem och lagar middag och bara vill klara sig igenom dagen utan några större missöden.
Och så finns det en och annan, som 35-årige Rickard Andersson, som slunkit igenom vartenda finmaskigt nät vi knutit för att fånga upp alla som aldrig finner sig till rätta.
Men hur tragiskt det än är, och hur svåra konsekvenser det än kan få för oskyldiga som hamnar i deras väg, kommer såna som Rickard Andersson alltid att finnas.
Det finns visserligen samhällen där ingen enda Rickard Andersson slinker igenom. I fiktionen heter de Oceanien, i verkligheten Nordkorea.
Dagarna efter massakern i Örebro vaknade vi upp till ett Sverige där dramaturgin följdes till punkt och pricka.
Efter opinionsbildarnas kungörelser om det nya Sverige började snyltarna krypa fram ur trävirket. Det brukar de göra. De klättrar upp på kroppar som knappt hunnit kallna och slår fast att det här beror på invandringen, eller islamofobin, eller nedskärningarna, eller familjens upplösning, och så vidare i det oändliga.
De påstår att de vill sätta tragedin i ett sammanhang. Och sammanhanget stämmer anmärkningsvärt ofta med deras egna övertygelser.
Men störda personer behöver inget sammanhang för sina gärningar. De skapar alltid sitt eget. John Lennons mördare påstod sig ha inspirerats av JD Salingers ”Räddaren i nöden”.
På några månaders avstånd påminner snyltarna om småkillarna man brukade se i TV-sporten, de som hoppade upp och ner bakom idrottsstjärnan för att komma med i bild. Men när illdådet fortfarande är i färskt minne…
Man ska vara varsam med adjektiv som ”motbjudande”. Men här är det på sin plats.
Snyltarnas bestörtning är säkert genuin. Åtminstone till en början. Sen tar upphetsningen över, och de börjar famla efter sina vanliga käpphästar. Det är som en reflex. Men inte mindre motbjudande för det.
Man kan fundera på hur det kan kännas för dem som i bokstavlig mening drabbades av masskjutningen i Örebro. Eller för alla som mist en närstående av mindre dramatiska orsaker. Om jag utgår från mina egna erfarenheter är det som att få sin själ nedsänkt i frätande syra.
Ibland får man sällskap av någon som sänker sig ner i samma syra, och de lägger handen på ens axel och säger något deltagande. Helvete vad ont det gör, säger de, och hör av dig om du vill prata.
Men de är på tillfälligt besök i syrabadet. Sen reser de sig, går bort till en dusch och sköljer av sig, och man sitter kvar i sin uppluckring och ser dem fortsätta leva sitt liv som vanligt, hur de återgår till sitt arbete och glammar på sina AW och lägger upp bilder på de första krokusarna.
Själv blir man kvar och väntar på nästa inkännande hand på sin axel. De blir färre och färre, och krokusarna blir allt fler.
Det här är sorgens väsen. Den är djupt personlig och kan inte vara något annat.
Det är lätt att, som jag, sitta på läktaren och vara spydig. Det finns gott om kloka opinionsbildare som har till yrke att sätta ord på det ohyggliga när nyhetsrapporteringen är avklarad. Jag avundas dem inte. Men de ödesmättade orden om det nya Sverige måste ifrågasättas, för om deras innebörd urholkas är det inte riktigt bra.
Massmordet i Örebro tillhör varken opinionsbildarna eller snyltarna. Det tillhör bara två grupper: offren och deras närstående, och mördarens.
Vi andra får sörja och förfäras, och sen gå vidare ut i ett Sverige som kommer att vara sig likt. På gott och ont.
