Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I bioaktuella ”Deliver me from nowhere”, spelfilmen om en mörk period under Bruce Springsteens mer än havlsekellånga karriär, finns en scen som kommer att dröja sig kvar länge.

Bruce Springsteen befinner sig på botten, trots att alla runt omkring honom förutspår och förväntar sig ett riktigt fläskigt genombrott. Eller kanske just därför.

I stället för att följa upp dängan ”Hungry heart” har han grottat ner sig i en samling akustiska och spöklika sånger. Nu har managern Jon Landau fixat fram en terapeut åt honom. En vänlig gammal man i glasögon som säger:

– Berätta så mycket eller så lite du vill om varför du kommit hit.

Springsteen sitter uttryckslös en stund, vilket skådespelaren Jeremy Allen White inom parentes sagt gör ganska ofta. Och mästerligt.

Sen brister det för honom.

Jag har ofta funderat över förhållandet mellan Springsteen och gråten.

När han skulle spela på den flitigt namnbytande arenan i Solna för en massa år sen hade två av mina hårt Springsteenfostrade barn fått med mig på att köa till de bästa biljetterna. Vi byttes av under några dagar och nätter med varsitt surt förvärvat tuschnummer på handloven.

Jag brukade tjuvlyssna på samtalen som uppstod mellan alla runt omkring som inte kände varandra, men förenades av att de delade något stort och viktigt. Samtalen handlade oftast om vilka konserter man höll högst, och vilka låtar som tog knäcken på en. Och ”knäcken” tog sig inte uttryck i att man skrek rakt ut eller att håren reste sig på armarna, utan i att man brast i gråt.

Varför? Handlar det om igenkännandets glädje? Kamratskapet i E Street Band? Kärleken som flödar mellan publiken och den lille mannen med underbettet?

Jo visst. Men vad är det han är så överlägset bra på att fånga?

Det kan bli pretentiöst när man talar om vissa konstnärers ”urscen”. Men jag kan inte låta bli, så här kommer den.

”Reason to believe” inleds med att en man står och petar med en pinne på en hund som ligger död vid vägkanten. Mannen ser förbryllad ut och verkar tro att om han petar tillräckligt länge kommer hunden att resa sig och vara som vanligt igen.

Låten skrevs i det ödsliga huset i Colts Neck innan Springsteen klappade ihop och hamnade hos terapeuten. I refrängen förundras han över att vi orkar släpa oss vidare, trots att det mesta talar för att det är lönlöst. Att vi hoppas ge våra barn en lyckligare uppväxt än vad vi själva förunnades, att vi inte ska stelna i bitterhet över allt vi inte fick, utan höja blicken och vara tacksamma över vad vi faktiskt fick, att vi ska våga öppna oss för dem som vill vara oss nära i stället för att stöta bort dem, eller pröva deras tålamod tills de inte orkar med oss längre.

Ständigt går vi på pumpen, ständigt släpar vi oss vidare.

Vackert och hoppfullt, kan man tycka. Men också bottenlöst tragiskt. Som mannen som petar på den döda hunden.

I mina öron är det där Springsteen har sitt mästerskap. Det hoppfulla och det tragiska, hopknölat i en och samma boll, omöjligt att skilja det ena från det andra.

Lyssna bara på ”Girls in their summer clothes”, där berättarjaget Bill konstaterar att ”things been a little tight, but I know they’re gonna turn my way”, men innerst inne anar vi att things inte alls kommer att turn his way. Eller på ”Hitch hikin’”, öppningsspåret på ”Western stars”, där en sorglös ung man höjer tummen i vädret och får lift med än den ena, än den andra. Men med millimeterprecision förskjuts någonting i varje vers. Den klacksparkige unge mannen blir allt äldre, och de som plockar upp honom blir yngre, och den frihetstörstande liftaren framstår mot slutet som en ömklig och ensam figur, vilket han möjligen inte fattat själv, vilket är tragiskt, eller också har han det, vilket inte är mindre tragiskt.

Eller också har han både fattat och inte fattat.

Skriv om det du känner till, sägs det ibland. Springsteen har skrockat självironiskt åt att han skrivit insiktsfullt om bilmeckar, oljeborrare och landsortssnutar trots att han aldrig haft ett ”riktigt jobb”. Men bollen med det hoppfulla och det tragiska har han aldrig släppt greppet om. Och vi är många vid det här laget som känner igen den som vår egen.

Läs mer av Bengt Ohlsson här:

Jag var en harig parvel
Fotboll handlar om mod – och ständig besvikelse

Share.
Exit mobile version